Får man vara emot public service?
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.
Bland det första som auktoritära regimer ser till att göra är att bemäktiga sig kontrollen över medierna. I totalitära samhällen finns endast statliga eller staten närstående medier. Ett kännetecken på ett fritt och öppet samhälle är fria och oberoende medier, som står fria från den politiska makten.
Att statliga medier skulle vara en garant för, eller rentav en förutsättning för, demokratin är därför ett skrattretande påstående. Skall media kunna fungera som den tredje statsmakt som de en gång påstods vara, och fritt kunna granska den första statsmakten, måste de också stå fria från denna. Det var därför djupt problematiskt att Sverige under lång tid hade ett statligt monopol på etermedia.
Att statliga medier skulle vara en garant för, eller rentav en förutsättning för, demokratin är ett skrattretande påstående.
Sverige har visserligen ända sedan de liberala reformerna under första hälften av 1800-talet haft en fri press, där makten kunnat granskas. Dessa privata mediehus utgjorde länge den fria mediesfär som är garanten för ett demokratiskt samhälle. Något solkat blir deras rykte av att det faktiskt var tidningarna som drev på för ett statligt radiomonopol, då de inte ville utsättas för konkurrens från nya medier i etern.
Att en demokrati behöver fri och oberoende medier är självklart. Huruvida det är förenligt med ett fritt och öppet samhälle att staten själv driver medier är mindre självklart. De statliga medierna fungerar inte bara som ”regimmedia”, för att låna ett uttryck från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, de utövar också en otillbörlig konkurrens gentemot de privata mediehusen. Med sin statliga finansiering har de ett övertag, inte minst i tider av strukturomvandling på mediemarknaden, som gör att de genom snedvriden konkurrens riskerar att undergräva förutsättningarna för fria medier.
Nu invänder kanske någon att vi i Sverige inte alls har statliga medier. Det är en trop som kolporteras av public serviceföreträdarna själva, att konstruktionen där staten äger public serviceföretagen genom en helstatlig stiftelse, på något sätt skulle innebära att dessa stod fria från staten. Med tanke på att det är staten som äger stiftelsen och tillsätter dess styrelse, som beslutar om finansiering, som driver in pengarna (nu genom en avgift, snart genom en skatt) och som genom regleringsbrev dikterar villkoren för verksamheten som för vilken myndighet som helst, så är det befogat att tala om statliga medier. Den som påstår att vi inte har statliga medier i Sverige ljuger sålunda och är inte att ta på allvar.
Det går som synes att vara kritisk till public service på principiella grunder. Det är tveksamt om staten skall förfoga över ett sådant maktinstrument. Men även om man vill behålla public serviceföretagen i statlig regi finns anledning till att vara kritisk till hur verksamheten bedrivs, precis som med alla andra delar av offentlig verksamhet. Märkligt nog tycks de som försvarar public service och dess finansiering också anse att de statliga medieföretagen ska vara höjda över all kritik.
När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson efter en till och med utifrån P3-mått mätt alldeles särskilt infantil intervju lät undslippa sig att om han chef på Sveriges Radio så skulle han lägga ned P3, gick åsiktskorridorens banérförare i taket. Hur kunde en politiker anstå sig att vilja lägga ned en radiokanal?! Det parodiska i sammanhanget att just risken för politisk styrning är ett av de principiella huvudargumenten mot statliga medier.
När Danmarks Radio nu tvingas skära ned personalstyrkan med 400 tjänster har de svenska public serviceanhängarna åter gått i taket. De statliga medierna får nämligen bara växa, inte krympa. Att vilja minska de statliga mediernas omfattning är ett lika stort övertramp mot god ton i åsiktskorridens mitt som att ifrågasätta kvaliteten på dess innehåll.
Sverige behöver en politisk debatt om den grundläggande frågan om public service existens. Ska vi ha statliga medier i framtiden och hur ska deras uppdrag i så fall vara utformat? Medielandskapet ser inte likadant ut som det gjorde när radio- och tv-monopolet instiftades. Tillgången till information ser helt annorlunda ut, liksom det politiska landskapet. Statliga medier är inte någon garant för den fria åsiktsbildning som är en förutsättning för demokratin, tvärtom kan de få en hämmande effekt om de brukas fel.
Sverige behöver en politisk debatt om den grundläggande frågan om public service existens. Ska vi ha statliga medier i framtiden och hur ska deras uppdrag i så fall vara utformat?
Men till dess behöver vi en diskussion om public service uppdrag och innehåll. Särskilt när den sista resten av frivillighet går förlorad i och med den föreslagna skattefinansieringen är det angeläget med en rejäl genomlysning av programbolagens innehåll. Det faktum att det inte görs någon löpande uppföljning och utvärdering av saklighet och opartiskhet över tid är minst sagt problematiskt. Granskningsnämnden för radio och tv, som public service-företrädarna gärna hänvisar till när frågan förs på tal, har inte något sådant uppdrag, och inte programbolagen själva heller.
Trots upprepad kritik om politisk snedvridning har inte ett finger lyfts för att tillse att det finns rutiner för att följa upp och utvärdera detta. De svenska public serviceföretagen har blivit en fet katt, som varken behöver bry sig om att följa upp den egna verksamheten eller om extern kritik. Risken med en sådan självgod attityd är att man till slut får opinionen mot sig. När väljarna tröttnar röstar de på politiker som vill lägga ned verksamheten. Det är också faran med statliga medier.