Det är på högerkanten som den politiska kampen avgörs. Socialdemokraterna vann regeringsmakten men förlorade kampen om väljarna. Med en allt större grupp väljare som definierar sig själv som höger och minst fyra partier som gör anspråk på högerpositionen i svensk politik hårdnar kampen om högerväljarna.
Stockholmarna talar om elbrist och kris för tillväxten. I norra Sverige, där vi producerar den mesta elen, har nedmonteringen av statens åtaganden drivit människor till storstäderna i decennier. Kanske är det dags för en våg av återvändare?
Lögner och överdrifter om politiska motståndare förstör det offentliga samtalet, vilket blev särskilt tydligt under valrörelsen. Thomas Sowell har visat att redan under 1700-talet tenderade de med utopiska politiska ideal att ljuga om sina motståndare, medan antiutopisterna i högre utsträckning höll sig till sakfrågorna, en uppdelning som fortfarande tycks stämma.
Medan politiker drömmer om större och större politiska enheter, där deras egen maktbas växer och den enskilde medborgarens inflytande krymper, höjs röster för kommundelningar. Mindre kommuner innebär mer inflytande för medborgarna och en mer demokratisk beslutsprocess. Dessutom skulle det sätta stopp för de centraliseringar som få efterfrågar men som genomdrivs nästan överallt.
Efterfrågan på liberalkonservativa idéer och politiska förslag tycks högre än på mycket länge. Ändå har det historiskt liberalkonservativa partiet framför andra i Sverige, Moderaterna, inte gynnats av utvecklingen. Kommer Moderaternas ideologiska återställare att räcka för att vinna tillbaka de liberalkonservativa väljarna?
Centerpartiet och Liberalerna har beskrivit Januariavtalet som en seger för liberalismen och ett sätt att genomdriva viktiga liberala reformer. Nu återstår att se om löftena infrias. Nu lanserar Timbro Reformbevakaren, för att underlätta för var och en att följa hur det går med Januariavtalets liberala reformlöften.
DEBATT: Kristdemokraterna är visst ett högerparti, skriver Hedvig Åkesson, vice förbundsordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet i en replik till Smedjans Lars Anders Johansson. Lars Anders Johansson svarar direkt.
Kristdemokraterna seglar på högervinden i väljarkåren, men vågar de ta steget att bli ett högerparti? KD har profilerat sig i för högerväljare viktiga kulturfrågor, men står i de ekonomiska frågorna till vänster om sina forna allianskollegor. Kommer partiet att leva upp till högerväljarnas förväntningar?
I den nya boken Blockpolitikens död hjälper Hanne Kjöller såväl borgare som sossar att orientera sig i det nya politiska landskapet. När hon reder ut vad som egentligen hände den gångna mandatperioden behöver hon inte poängtera politikernas bristande handlag. Deras misslyckanden talar för sig själva.
Moderaterna har trovärdighetsproblem. Det gamla högerpartiet har misslyckats med att surfa på den högeropinion som vunnit allt mer mark på senare år. Från att ha varit det ledande borgerliga partiet och det självklara högeralternativet står M utan självklar roll i det nya politiska landskapet och helt utan egna profilfrågor.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna är inte ett tecken på förestående partisplittring, utan ett slugt sätt att organisera ett användbart internt motstånd att utnyttja i förhandlingar med de andra partierna i regeringsunderlaget. Det är inte utan att man som gammal partisekreterare blir imponerad.
Expertstyre eller folkstyre. Vad som är att föredra har varit en filosofisk och politisk stridsfråga sedan Platons dagar. På senare år tycks allt fler inom de politiska och mediala eliterna luta åt expertstyre. Folket tenderar nämligen att rösta fel.
DEBATT. Christofer Fjellner har fel i att Centerpartiet inte vågar driva sin egen politik i riksdagen. I själva verket får Centerpartiet igenom mer C-politik i Januariöverenskommelsen än under de två mandatperioderna med Alliansregering, skriver Fredrick Federley (C). Christofer Fjellner (M) svarar direkt.
Ett av de dokument som ligger till grund för den nya regeringens bildande har inte diarieförts: överenskommelsen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Samtidigt har överenskommelsen mellan S, MP, C och L gjorts tillgänglig för allmänheten. Varför dessa motsägelsefulla beslut?
Samma partier som inte vågar driva sin politik i Sverige av rädsla för att ge inflytande åt ytterkantspartier, förhandlar med ytterkantspartier i EU – utan att svika sina värderingar. Politiker måste sätta sakpolitik före partipolitik, och våga stå för vad de gör.
Att kalla någon för en Judas, Brutus eller Quisling innebär inte ett förminskande av brotten hos de ursprungliga bärarna av dessa namn. Tvärtom innebär användningen av namnen som synonymer till förrädare i största allmänhet att minnet av de historiska förräderierna hålls levande.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Petningen av trafikdirektören i Stockholm sedan denne låtit utreda förslaget om så kallade miljözoner i Stockholm visar på Miljöpartiets auktoritära tendenser. Med de borgerligas goda minne kan detta åttaprocentsparti hålla trafiken i hela Stockholmsregionen gisslan i fyra år till.