DEBATT. I dag avgörs public service-skatten i riksdagen. Även om en skatt på många sätt är ärligare än licensavgiften, finns det många goda skäl att rösta ned förslaget. Det rör sig om stora summor av medborgarnas pengar som hade kunnat stanna i deras plånböcker eller gå till välfärdens kärna, men som i stället läggs på att köpa in engelska antikrundan och bantningsprogram för hundar.
Om den föreslagna public serviceskatten röstas igenom av riksdagen går vi från hyckleri till tvång. De borgerliga borde verka för ökad frivillighet på mediemarknaden, inte mindre. Tvångsfinansiering av public serviceföretagen kommer varken att stärka demokratin eller öka förtroendet för de statliga medierna, än mindre lösa problemen på mediemarknaden.
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.
Nyligen spred P3 manipulerade bilder på den moderate riksdagsledamoten Edward Riedls barn där de såg ut att använda knark. Public services oförmåga att hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns visar varför tittare och lyssnare måste få behålla rätten att välja bort att betala – inte tvingas finansiera SVT och SR via skattesedeln.
SVT lär barn att yttrandefrihet innebär att man får säga vad man vill så länge man inte är taskig. Det är fjärran från vad yttrandefrihet egentligen innebär. I ett fritt samhälle har man rätt att säga otrevliga, provocerande och till och med elaka saker – och det är ett problem att allt färre erkänner den rätten.
När de stora mediehusen går samman med de statliga medierna i en kartell för gemensam faktagranskning riskerar de att såga av den gren som de själva sitter på. Trovärdig källkritik och faktagranskning förutsätter oberoende redaktioner som granskar varandras påståenden. Försvinner konkurrensen riskerar medielandskapet att förvandlas till ett propagandamaskineri.
Vad är hårdför politik: ekonomiska liberaliseringar eller väpnad revolution? Det förra, att döma av UR-programmet Bildningsbyrån. För att göra både public service och allmänheten en tjänst bidrar Smedjan med den information UR glömde skriva ned om Margaret Thatcher, Rosa Luxemburg och andra huvudpersoner i Bildningsbyrån.
I syfte att ”belysa orättvisorna” med friskolesystemet har SVT skapat en hemsida där man kan göra massansökningar till friskolor, och på köpet ge dem en dos extra byråkrati. Det är ingen överraskning, med tanke på hur SVT:s rapportering om friskolor har sett ut hittills.
SVT lever i hög grad på gamla meriter. Men när man nu tappar i förtroende hos äldre tittare riskerar man att proppen går ur, om man inte åtgärdar problemen med bristande saklighet och politisk slagsida.
Medborgarlön är ett kontroversiellt ämne som delar alla politiska läger. När SVT sänder en dokumentär om fenomenet, framstår det däremot som att alla är överens: Medborgarlön är den enda lösningen. Inte en enda kritisk person får komma till tals, men vänsterekonomen Piketty refereras däremot flitigt. Återigen står SVT för ett tendentiöst haveri.
Enligt ett nytt förslag kommer dina skattepengar i framtiden att gå direkt till public service-bolagen. Tanken är, förutom att öka public service-bolagens intäkter, att politikerna inte ska lägga sig i deras verksamhet. Desto större anledning för dig som finansiär att göra det.
I en tid när public servicesystemet ifrågasätts av allt fler är programbolagens trovärdighetskapital viktigare än någonsin. Förra veckans genomklappning på Sveriges Radios Ekoredaktion visade en bredare allmänhet att rötan nått ända till public services flaggskepp. Samtidigt vill regeringen ta bort det sista elementet av frivillighet i finansieringsmodellen.
När SVT i sin rapportering i princip utelämnar socialismen som förklaringsfaktor till Venezuelas kollaps sviker man både sitt uppdrag och det venezolanska folket, skriver Erik Thyselius, projektledare på tankesmedjan Frivärld och tidigare mediegranskare.
Systembolaget gör allt för att bli av med sina kunder. Public service tvingar på kunderna sin produkt oavsett om de vill köpa eller inte. De båda extremerna borde röra sig mot den sortens gyllene medelväg som uppstår på fria marknader, där kunderna själva får bestämma om de vill köpa produkten i fråga eller inte.
Systemet kallas fortfarande för ”public service”. Obligatorisk service vore ett mer passande namn. Att staten med hot om straff tvingar oss att köpa just dess produkter är egentligen absurt. Skulle etermedierna ha uppfunnits i dag, hade ingen kommit på en så dum idé som public service.
När SVT rapporterar om Timbros rapport om privata akutsjukhus låter de endast den politiska oppositionen komma till tals. Det är anmärkningsvärt att ett public serviceföretag som ofta kritiserats för en politisk slagsida endast låter en sida i debatten komma till tals, skriver Johan Ingerö, välfärdsansvarig vid Timbro.