De senaste åren har pessimismen blivit allt mer blockskiljande. Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare är mer bekymrade över samhällsutvecklingen, än de som sympatiserar med JÖK-partierna. Och pessimismen tycks öka...
Igår röstade M, KD, V och SD igenom en ändringsbudget i riksdagen, som skjuter till mer pengar till välfärden. Detta är en urholkning av budgetnormerna, och partierna skyller på varandra, men alla är de lika goda kålsupare när de sitter i opposition.
Efter samtalet med Jimmie Åkesson har Ulf Kristersson anklagats för svek och lögner, både av sina politiska motståndare och besvikna högerväljare. Men Kristersson följer endast de politiska spelreglerna. Parlamentarismen förutsätter nämligen samtal och kompromisser.
Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.
Svenska politiker har misslyckats med att förklara omsvängningarna i sin invandringspolitik för väljarna. Det finns dock goda skäl att ha en begränsad invandring – både för ekonomins, brottsbekämpningens och samhällets sammanhållnings skull, skriver Europaparlamentarikern Tomas Tobé (M).
Moderaternas inställning till frågor som miljözoner, Nobelcenter och vapendirektivet visar en oförmåga att ta symbolfrågor på allvar. Men orsaken att de spelar så stor roll för människor är just att de symboliserar något större. Det är genom dem man visar vad man egentligen, bortom flosklerna, har för världsbild.
Tongivande debattörer som ex-ministern Anders Borg och Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg vill se ett regeringssamarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. En sådan regeringskonstellation skulle dock vara lika ologisk och ideologiskt osammanhängande som Januariöverenskommelsen.
För tjugo år sedan var Ulf Kristersson en pådrivande kraft bakom strävandena att få de borgerliga partierna att närma sig varandra. I dag tror han fortfarande på ett gemensamt borgerligt projekt, de nuvarande samarbetssvårigheterna till trots. Tobias Samuelsson har träffat Moderatledaren för Smedjans räkning.
Carl Bildts gärning på det utrikespolitiska området är allt annat än okontroversiell. Ändå har den omgärdats av en närmast underdånig respekt i moderata kretsar. Den senaste tidens debatt om Bildts insatser på den internationella arenan kommer inte en dag för tidigt, menar Daniel Schatz, doktor i statsvetenskap och fri skribent.
Samtal på nätet bör följa samma regler som samtal i verkliga livet. Problemet är bara att de som möts på sociala medier kommer från miljöer där man tilltalar varandra på helt olika sätt. Därför behöver man försöka vara förstående snarare än att leta efter fel – något som såväl gäller journalister som politiker.
En av konservatismens bärande idéer är att lyssna på den som har erfarenhet. M-veteranen Lars Tobissons nya bok visar på många möjligheter att lära av historien, och sätter den kortsiktiga, självupptagna moderna svenska politiken i ett mindre smickrande perspektiv.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 2. Moderaterna vill skilja på marknad, stat och samhälle. Problemet är att de verkar i ett land där stat och samhälle räknas som en och samma sak. Denna förödande begreppsglidning får den enkla skattesänkarsjälen att ständigt skava mot verkligheten.
Det är på högerkanten som den politiska kampen avgörs. Socialdemokraterna vann regeringsmakten men förlorade kampen om väljarna. Med en allt större grupp väljare som definierar sig själv som höger och minst fyra partier som gör anspråk på högerpositionen i svensk politik hårdnar kampen om högerväljarna.
Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.
Efterfrågan på liberalkonservativa idéer och politiska förslag tycks högre än på mycket länge. Ändå har det historiskt liberalkonservativa partiet framför andra i Sverige, Moderaterna, inte gynnats av utvecklingen. Kommer Moderaternas ideologiska återställare att räcka för att vinna tillbaka de liberalkonservativa väljarna?
Moderaterna har trovärdighetsproblem. Det gamla högerpartiet har misslyckats med att surfa på den högeropinion som vunnit allt mer mark på senare år. Från att ha varit det ledande borgerliga partiet och det självklara högeralternativet står M utan självklar roll i det nya politiska landskapet och helt utan egna profilfrågor.
Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
Värnskatten är oförsvarbar både i etiska och ekonomiska termer, men medan Socialdemokraterna var beredda att förhandla bort värnskatten helt vill Moderaterna bara trappa av den. När till och med Socialdemokraterna med sin fientliga inställning till höginkomsttagare är beredda att göra sig av med den, är det en skam att Moderaterna inte bjuder över dem.
För bara ett år sedan var Moderaternas liberalkonservatism uträknad av många. De hade fel. Tvärtom blev partiets valresultat något bättre än snittet de tre senaste decennierna. Men huvuduppgiften kvarstår: att gjuta fundamentet till ett nytt samhällskontrakt, samtidigt som man gör vad man kan för att ta över Rosenbad tillsammans med de övriga Allianspartierna.
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.