Social rättvisa, intersektionalitet och politisk korrekthet är termer som får allt starkare fäste inom universitetsvärlden. Professor Inger Enkvist berättar om den kritiska teorins rötter och ställer den kanske mest brännande frågan för den fria akademins framtid. Vad kan vi göra åt den intellektuella korruption som härjar på våra fakulteter?
Positiv särbehandling, så kallad affirmative action, är en del av det amerikanska universitetssystemet sedan flera decennier. En effekt av de urvalskriterier som används är att studenter med asiatiskt påbrå konsekvent missgynnas. Ett fall som rör detta kan komma att tas upp i Högsta domstolen. Men innebär det slutet för särbehandlingen? Erik W Larsson rapporterar från USA.
I centrum för konflikten står litteraturforskaren Marianne Stidsen. Andra ledamöter har avgått eller krävt hennes avgång. Johan Lundberg beskriver hur anpasslighet och normativ konsensuskultur driver fram krav på uteslutning av dem som intar för etablissemanget obekväma ståndpunkter.
Är det lärarens uppgift att förmedla kunskaper? Eller att fungera som politisk aktivist i en kamp mot de olika sorters förtryck som enligt den intersektionella teorin genomsyrar hela det svenska samhället? Frågar man Skolverket och Skolinspektionen tycks det vara det senare, menar Johan Lundberg.
För ett år sedan disciplinerades en professor vid Uppsala universitet för att ha använt n-ordet när hon skulle förklara hur man söker i arkiv efter material som berör föreställningar om ras. Anmälarna menade att ordet bara fick användas av rasifierade personer. Detta handlar inte bara om överkänsliga studenter, utan om idéer som försvaras av forskare inom universitetet.
Ett försök till en provocerande granskning av mansrollen blir i stället ett oavbrutet konstaterande av den vite heterosexuelle medelklassmannens dödssynder. Resultatet är ett tondövt hamrande på samma tangent.
Dagens febriga fixering vid kön, etnicitet och andra identitetskategorier förgiftar samhället. I The Madness of Crowds ger sig Douglas Murray i kast med att diagnostisera massans identitetspolitiska galenskap. Det är en roande men framför allt oroande läsning.
I identitetspolitikens tidevarv har alla möjliga samhällsaktörer fått för sig att de behöver ”spegla samhället” genom att anställa en viss andel kvinnor och minoriteter. Kanske tror de att de gör något bra, kanske låtsas de bara, men genom att snedvrida konkurrensen bidrar de i själva verket alla till att göra världen mindre rättvis.
Hertigen och hertiginnans av Sussex ställningstaganden för veganism, klimatångest och progressiva politiker visar att vänsterns problemformuleringar har letat sig ända in i det brittiska kungahuset. Finns det över huvud taget några institutioner kvar som inte har kommit att anamma den moderna vänsterns världsbild?
När universitet och högskolor anpassar sig efter de mest högljudda och lättkränkta studenterna hotas både demokratin och den akademiska friheten. En ny dansk bok ger skrämmande exempel på hur aktivism i metoorörelsens spår ledde till kafkaartade processer mot lärare, efter ogrundade anklagelser från anonyma studentaktivister.
Sommarjobbare i Trelleborg får betalt för att göra normkritiska granskningar av statyer. På andra håll är det kommunala hemsidor som sätts under normkritisk lupp. Det är högkonjunktur i den normkritiska sektorn, och att skattefinansierade kärnverksamheter vacklar verkar inte bromsa efterfrågan.
Filmer som inte passerar genom samtidens politiskt korrekta nålsöga anses ofta ha ”åldrats dåligt”. Monty Pythons Life of Brian befinner sig i riskzonen för denna stämpel, men i själva verket är det som så ofta omvärlden som har åldrats dåligt, inte filmen.
Förr var det radikalt för en kvinna att förvärvsarbeta. Reaktionerna på fenomen som ”huskvinnan” och ”konservatismen i klack” visar att medan det förr var normbrytande för en kvinna att förvärvsarbeta, är det i dag snarare normbrytande för en kvinna att välja en annan livsstil. Det är ett hälsotecken.
Två brandmän får skadestånd efter att ha nekats anställning hos Södertörns brandförsvarsförbund på grund av att de kritiserat arbetsgivarens värderingar i rekryteringsprocessen. Det är en värdegrund som förtjänar att ifrågasättas. Räddningstjänstens fokus på identitetspolitik och genus är ett problem.
Det går inte att bedöma kulturella verk utifrån upphovsmännens privatmoral. Det går inte att rensa bland konstnärliga verk baserat på den moraliska vandeln hos dem som skapat dem. Varje försök att formulera en generell princip för sådana utrensningar kommer att urarta i godtycke och pöbelvälde.
I svensk offentlighet ska laster som alkohol och spel sopas under mattan, och (halv)nakna personer ses som ett problem – åtminstone så länge de uppfattas som attraktiva. Åtminstone vad gäller reklam och hur den regleras framstår Sverige ibland som en dålig karikatyr av det viktorianska England.
I takt med att humanistiska utbildningar vid universiteten teoretiseras, politiseras och likriktas växer en motrörelse fram på nätet, med intellektuella som drar storpublik. Genomslaget för företeelser som The Intellectual Dark Web vittnar om en längtan efter ett öppnare debattklimat, där sanningssökande är viktigare än politisk aktivism.
Stiftelsen Teskedsorden verkar antyda att den som inte instämmer i dess ibland rätt radikala identitetspolitiska ståndpunkter är rasist. Det är en märklig ståndpunkt för den som säger sig verka för ett tolerant och öppet samhälle.
Efter nio års kamp mot meritokratin lägger lobbyorganisationen Rättviseförmedlingen ned sin verksamhet. Det handlar dock inte om att den har förlorat kampen. Tyvärr har den lyckats så bra att den gjort sig själv överflödig.
Allt fler amerikanska företag och universitet genomför obligatorisk ”mångfaldsträning” i syfte att främja social rättvisa och motverka etnisk diskriminering. Erik W Larsson, psykiater verksam vid en psykklinik kopplad till ett stort amerikanskt universitet, har blivit mångfaldstränad och berättar i Smedjan om sina upplevelser.