Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Johan Lundberg: När tolerans blir nolltolerans

När universitet och högskolor anpassar sig efter de mest högljudda och lättkränkta studenterna hotas både demokratin och den akademiska friheten. En ny dansk bok ger skrämmande exempel på hur aktivism i metoorörelsens spår ledde till kafkaartade processer mot lärare, efter ogrundade anklagelser från anonyma studentaktivister.

I samband med Metoo-rörelsen skrev 48 anonyma kvinnliga studenter i Danmark ett öppet brev till landets rektorer och påtalade att de upplevt sexism och sexuella trakasserier på olika sätt i undervisning, uppsatshandledning, examination och så vidare. I samband med publiceringen meddelade rektorn för Köpenhamns universitet, Henrik C Wegener, att man omedelbart skulle förbättra situationen.

Några månader senare var ett nytt regelverk på plats. Universitetet kunde meddela att det nu arbetade utifrån en nolltolerans-policy. I praktiken innebar det att utgångspunkten var medarbetarnas och studenternas upplevelser av att vara utsatta för sexuella trakasserier och kränkande uppförande.

En av dem som protesterade var universitetslektorn i litteratur, Marianne Stidsen, som också beskriver de omedelbara följdverkningarna i sin nyutkomna bok Den nordiske metoo-revolution. Hon menade att det gamla regelverket – som tydliggjorde att kränkande handlingar var förbjudna och att det fanns instanser och rutiner för anmälan – var gott nog, om det bara kompletterades med att reglerna gällde även för studenter. 

När ledningen för juridiska fakulteten böjde sig för tre studenter som krävde förbud mot bland annat sombreros vid studieupptaktsfestligheterna, på grund av att maskeradhatten i fråga kunde uppfattas som kränkande mot mexikaner, varnade chefen för tankesmedjan Justitia för att man i Danmark var på väg att ta efter de amerikanska universitetens kränkthetskultur.

Sombrero-debatten fick Köpenhamnsrektorn Wegener att raljant svara att den akademiska friheten inte var det minsta hotad. Det skulle han komma att ångra.

I december 2018 redogjorde Weekendavisen för hur en universitetslektor inom humaniora vid Köpenhamns universitet hade blivit föremål för en process som mer hörde hemma i Kafkas romaner än på ett modernt universitet. Med utgångspunkt i universitetets nya nolltolerans-policy hade lektorn blivit anmäld av ett antal anonyma studenter. Anmälan gällde såväl sexuella som rasistiska trakasserier. 

De sexuella trakasserierna skulle ha bestått i att han inte i tillräckligt hög grad använt ett genusperspektiv i undervisningen, att han hade prioriterat manliga studenter vid seminariediskussioner och talat nedlåtande till kvinnliga studenter.

De påpekade att en grupp aktivister på kursen skapat en hypersensibel miljö där andra studenter tystnat på grund av aktivisternas ständiga försökt locka in dem ”i en fälla av politisk inkorrekthet”.

Lektorn ska vidare ha kränkt studenter från icke-europeiska länder genom att bedöma dem hårdare än andra vid examinationen och inte i tillräckligt hög grad involverat icke-europeiska perspektiv i undervisningen. Han ska också ha tillåtit studenter från Danmark och Europa att uttala sig rasistiskt.

Slutligen ska hans kurser, enligt de klagande studenterna, ha varit oorganiserade och hans uppträdande oprofessionellt.

Lektorn försvarade sig med att påpeka att det handlade om en liten grupp studenter som inte minst genom ideliga rasism-anklagelser förhindrade andra studenter från att yttra sig. 

Det hindrade inte universitetet från att dra igång en ”undersökning”. Lektorn försökte få vetskap om vad undersökningen rent konkret gällde, men fick inget svar. Under tiden engagerar sig dock andra studenter i försvaret av läraren. De påpekade att en grupp aktivister på kursen skapat en hypersensibel miljö där andra studenter tystnat på grund av aktivisternas ständiga försökt locka in dem ”i en fälla av politisk inkorrekthet”. Studenterna avslutade sitt försvar för lektorn med orden: ”Vi anser att den akademiska världen bör vara en plats där folk fritt kan dryfta skilda åsikter och få en bättre förståelse för olika hållningar i en fråga. I stället har det skapats en förgiftad miljö, vilket inte kan skyllas på läraren utan på de nämnda studenterna”.

Efter att lektorn sjukskrivit sig och tvingats uppsöka psykolog, kom till slut resultatet av undersökningen. Det visade sig att inga av klagomålen hade kunnat verifieras.

Efter att lektorn sjukskrivit sig och tvingats uppsöka psykolog, kom till slut resultatet av undersökningen. Det visade sig att inga av klagomålen hade kunnat verifieras. Dekanen påpekade, när detta meddelades, att ledningen naturligtvis stod bakom lektorn. Dock menade man att det torde ha funnits en brist på förståelse och känslighet hos lektorn när det gällde känsliga ämnen som ras, kön och eurocentrism.

Ledningen beslutade därför att ta lektorn ur tjänst under resten av terminen. I gengäld fick han möjlighet att gå kurser i hur man bör hantera ”de speciella problemställningar som uppstår när man undervisar internationella studenter, med särskilt fokus på de allvarliga ämnen som anklagelserna gällde”.

Efter att fallet togs upp i Weekendavisen, ett par månader efter studenternas initiala anmälan, kunde andra lärare vittna om liknande påtryckningar från aktivister. En lektor i biologi berättade om hur studenter hade klagat över att behöva ta del av statistik över män och kvinnor, med hänvisning till att dylika undersökningar kan verka kränkande på studenter som inte upplever att de är antingen män eller kvinnor. 

I slutänden visade det sig alltså att de som initialt kritiserat universitetets nya regelverk för nolltolerans hade rätt. Reglerna innebar ett hot mot fundamentala mänskliga rättigheter; inte bara mot forskningsfrihet utan även mot yttrandefrihet och rättssäkerhet. Den rektor som hade skrattat åt de kritiker som menat att det nya regelverket var ett hot mot den akademiska friheten, fick till slut krypa till korset och meddela att de nya reglerna måste ses över. För ett par månader sedan presenterades ett nytt regelverk.

Den fråga som Marianne Stidsen ställer i sin högintressanta bok är i vilken grad som Metoo-revolutionen har varit till skada för demokratin. Exemplet från Köpenhamns universitet talar sitt tydliga språk. Där skapade den påstådda strävan efter ökad tolerans i själva verket nolltolerans.