Hotbilden mot den liberala demokratin reds ut i två nya amerikanska böcker. Även Sverige har allvarliga brister, både vad gäller liberalism och demokrati. Demokratier dör sällan med en smäll, utan efter många små urholkningar av principerna som håller den uppe. Sverige behöver både starkare institutioner och en bättre politisk kultur innan det är för sent.
Näthatarna behöver de seriösa makthavarna för att nå en publik. Att bjuda dem på det är bara dumt. Politiker och debattörer borde fokusera mer på sina seriösa motståndare, om inte för sin egen så för väljarnas och det demokratiska samtalets skull.
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Rätten att avstå från att rösta är lika viktig som rätten att göra det. Det kan inte vara ett självändamål att så många som möjligt deltar i ett val; däremot bör det vara ett självändamål att de som röstar faktiskt vet vad de röstar på.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Folkviljan versus eliten har blivit ett standardnarrativ, och ett av de tydligaste uttrycken för folkviljan anses vara folkomröstningar. Samtidigt är det ovanligt att en fråga dör ut för att ”folket har fått säga sitt”. Och hur väl uttrycker egentligen folkomröstningar folkviljan? I själva verket är problemen så många att folkomröstningar bör ske så sällan som möjligt.
Äntligen rör det på sig i valhemlighetsfrågan. Det svenska systemet har länge gjort det för enkelt att dra slutsatser om hur andra röstar, och för svårt att värja sig mot insyn i röstningsförfarandet. Nu är en förbättring inom synhåll, men först efter valet.
Bensinskatten höjs. Flygskatten höjs. Tobaksskatten skrivs upp. Och det sker nästan helt under radarn. Alldeles för få av väljarna kommer att reflektera över att de förlorar ytterligare en bit av sin ekonomiska frihet. Större delen av de skatter vi betalar är i praktiken dolda, och det saboterar en av demokratins grundpelare: den informerade väljaren.
De stabila partisystem som dominerat Europa gungar på många håll. Auktoritär populism är i dag den tredje politiska kraften. Vi behöver en diskussion om vad som kan komma i stället – och om den djupa staten, skriver Karin Svanborg-Sjövall i den andra texten om den borgerliga debatten om samhällskontraktet.
Elitförakt och ökad misstänksamhet mot en juridifiering av politiken vittnar om ett skifte i synen på folkviljan. Behövs en konservativ broms till den liberala elitens dominans? I två texter skriver Karin Svanborg-Sjövall om hur 2017 års debatter om samhällskontraktet blottar nya konfliktlinjer inom borgerligheten.
Motståndet mot identitetspolitiken kommer inte bara från höger. I en ny bok riktar Per Molander svidande kritik inte bara mot upplysningsfilosofins förnuftstro, utan även mot dagens postmodernism, utifrån ett vänsterperspektiv. Uppfattningen att den fria tanken och den fria viljan utgör grunden för politiskt handlande finns fortfarande på båda sidorna av politiken.
Demokratin i västvärlden är ansatt från många håll, men framför allt hotas den av minskad legitimitet och spänningar inom det politiska systemet. Politikens professionalisering, ökat avstånd mellan medborgare och makthavare och elitistiskt förakt för vanligt folk är några av de faktorer som bidragit till dagens ökade motsättningar.
Just nu blir ungdomar äldre utan att riktigt växa upp; en sorts Peter Pan-generation som inte tar steget över i vuxenlivet. I en ny bok analyserar den amerikanske senatorn Ben Sasse vad det beror på, och hans problembeskrivning stämmer väl in på Sverige. Ålderssegregation, dålig impulskontroll och oförmåga till kritiskt tänkande riskerar att skada både vår konkurrenskraft och vår demokrati.
Den meritokrati som gjort västvärlden rik grundläggs i skolan. Nu håller skolan på att raseras, och dra meritokratin med sig i fallet. Problemen går djupare än driftsform, lärarkompetens, skolval och ordningsregler. I en ny bok beskriver fyra experter hur synen på vad som är kunskap och hur man lär sig har förändrats i Sverige – och förklarar varför detta ligger bakom de sjunkande skolresultaten och vad man kan göra åt det. Smedjan har träffat Magnus Henrekson, redaktör för boken.
DEBATT. Sverige har för många riksdagsledamöter i förhållande till antalet medborgare. Ju fler de är, desto svårare blir det ansvarsutkrävande som är nödvändigt för en fungerande demokrati. Och pengarna som finansierar riksdagsledamöternas löner, extrabostäder, resor och pensioner har viktigare användningsområden, skriver Benjamin Dousa, förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet.
Mikuláš Dzurinda var Slovakiens premiärminister lika länge som Reinfeldt var Sveriges statsminister. Under den tiden hann Slovakien gå med i Nato, EU och OECD, reformera ekonomin och sänka marginalskatten till 19 procent. Alexander Fritz Englund intervjuar Dzurinda om frihet, kommunism och möjligheterna för drastiska reformer i dag.
Det är fel att tillåta Nordiska Motståndsrörelsen att medverka under Almedalsveckan. Men det är inte första gången svensk offentlighet visar en anmärkningsvärd tolerans mot nazister, skriver Andreas Johansson Heinö.
I Kalifornien fattas många beslut via folkomröstningar. Det gör det svårt att utkräva ansvar för dåliga beslut, och sådana finns det många av i Kaliforniens politiska historia. Delstaten är illa skött, och den långtgående direktdemokratin bär en del av skulden.
I boken The End of Europe beskriver journalisten James Kirchick ett Europa tyngt av eurokris, flyktingkris, rysk expansionism, antisemitism och ett vacklande EU. Det allra främsta problemet är dock oförmågan att lära sig av historien.