Vargvänner bör acceptera ökad skyddsjakt

Inget djur i Sverige väcker lika starka känslor som den fridlysta vargen. Jag tillhör det läger som i den offentliga debatten tagit ställning för en livskraftig vargstam. Canis lupus är en del av vårt ekosystem och har funnits på den Skandinaviska halvön sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Vi rovdjursvänner måste dock börja ha större förståelse för den oro som varg kan väcka utanför storstäderna. En avgörande förutsättning för att vargen tolereras är att den undviker folk och fä. 

Varg skyr vanligtvis människan, men det går inte att blunda för att det finns undantag – och de blir fler när stammen växer. Den 15 mars i år beslutade Länsstyrelsen i Dalarna att en varg som rört sig runt Falun skulle skjutas. Länsstyrelsen skriver i ett pressmeddelande att om vargen tillåtits vänja sig vid att vistas i området är ”sannolikheten stor att den skulle orsaka allvarlig skada mot människor och tama djur”.  

Till skillnad från licensjakt innebär skyddsjakt möjlighet att döda enstaka vargar som är särskilt besvärliga. Jaktformen leder i den juridiska praktiken ofta till byråkratiska processer och överklaganden, även från rovdjursaktivister. All skyddsjakt på varg måste bedrivas i enlighet med Sveriges EU-rättsliga åtaganden. Art- och habitatdirektivet, som ska säkra biologisk mångfalden i unionen, har avgörande betydelse och fokuserar på vargens bevarandestatus. Nuvarande regelverk och domstolspraxis sätter emellertid gränser för förändringar, konstaterar Naturvårdsverket i ett färskt regeringsuppdrag om skyddsjakt på varg som redovisades i slutet av mars. Problemet är att EU-direktivet kom 1992 och utgår ifrån hur statusen för varg såg ut då.

En avgörande förutsättning för att vargen tolereras är att den undviker folk och fä.

Med tanke på att den svenska vargstammen vuxit rejält på trettio år är det absurt att inte större hänsyn tas till människors psykiska hälsa vid beaktande av skyddsjakt. Det är nödvändigt om vi vill ha en levande landsbygd med djurhållning. EU-kommissionen måste uppdatera direktivet och svenska domstolar borde anstränga sig att tolka det friare. Beslut om vargar som angriper tamdjur eller regelbundet uppvisar oönskat närgånget beteende borde inte behöva dras i juridiska långbänkar.  

Enligt Naturvårdsverket är antalet fällda vargar i skyddsjakt lågt i förhållande till det totala antalet i vargstammen. Förra året sköts 17 djur. Det senaste inventeringsresultatet visade på 460 vargar i riket och 540 vargar totalt för den skandinaviska populationen i Sverige och Norge. Det är en kraftig ökning med tanke på att arten var i princip utrotad i området för femtio år sedan. Utbredningen är koncentrerad till det mellansvenska rovdjursförvaltningsområdet: Dalarnas, Gävleborgs, Uppsala, Västmanlands, Örebro, Värmlands, Stockholms och Västra Götalands län. Etablering av varg i norr, som är glesbefolkat, begränsas genom att hänsyn till renskötseln tas. En stor andel av de beviljade skyddsjakterna sker därför i norr. Frågan är om det är rimligt att en sådan så stor del av vildmarken ska undantas från den politiska målsättningen om en stark vargstam? 

Vargar utgör normalt ingen fara för människor. De attacker som dokumenterats i områden som liknar Skandinavien kopplas vanligtvis till att djuren vant sig vid människor. Enligt Viltskadecenter vid Sveriges Lantbruksuniversitet handlar det om att vargar under månader eller år vistats i anslutning till mänsklig aktivitet och ofta hittat föda där. Även om risken att människor skadas är låg kan den inte uteslutas och hundar och andra tamdjur har dödats. Det måste därför finnas större förståelse för den oro som varg in på knuten kan ge upphov till. Varg är ett respektingivande, intelligent rovdjur med förmåga att nedlägga stora bytesdjur som älg. Det finns flera underarter av varg och det är den största varianten som lever i Skandinavien.  

Eftersom det börjar bli trångt i mellansverige söker sig varg söderut, något som Maria Dahlqvist i nordvästra Skåne fått erfara. Den 9 februari i år vandrade hon med sina två hundar på Söderåsen där hon plötsligt stötte på två vargar. Maria Dahlqvist backade, skrek och viftade med armarna men vargarna kom nära, morrade och visade tänder på bara någon meters håll. Hundarna tryckte sig rädda mot matte. De båda vargarna förföljde trion hack i häl sjuhundra meter och först när de kom i fatt en annan människa vek vargparet undan. Personal från länsstyrelsen i Skåne bekräftar händelsen via spår i snön och vargspillning. Sannolikt upplevde rovdjuren att hundarna inkräktade på deras revir men det är ändå bekymmersamt att de inte var mer skygga. ”Jag kände att jag inte kunde skydda mina hundar. Vargarna är så fruktansvärt stora”, berättar Maria Dahlqvist. Hon är friluftsmänniska man känner sig inte längre lika lockad av skog och mark.

***

Många andra vittnesmål förekommer om vargar som rör sig nära gårdsplaner och inte skräms av människor. Ett exempel är en omfattande skyddsjaktsansökan för två år sedan från Ovanåkers kommun, med klagomål från en mängd fastighetsägare, som fick avslag av både Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Förvaltningsrätten. Till slut beviljades ansökan efter att kommunen listat ännu fler incidenter och varnat för avflyttning om inte vargproblemet löstes. I Länsstyrelsens beslut kan man läsa:  

Vargarna har med sitt beteende skapat stor social oro bland de boende. Spår har flera gånger setts av närgångna vargar i anslutning till bostäder, ibland så nära som några meter från entrédörren. Fem vargangrepp har skett på fårbesättning, vilket resulterat till avyttring av boskapen under 2020. Utöver det har varg befunnit sig i en hästhage och en oskygg varg har stått kvar trots att en person närmat sig den, personen avvek när 40 meter återstod mellan vargen och denne. Vargar följer efter boende som är ute och går med hunden på ett avstånd om ca 30-50 meter. De faktiska skador som hittills uppkommit är angrepp på får. I övrigt skapar vargarnas beteende oro. Boende i området har försökt gå mot vargen för att skrämma den vilket har misslyckats.

Att, som i Ovanåker, ha ett stort rovdjur utanför köksfönstret, vid barnens pulkabacke eller som jagar katter vid stallet kan vara stressande. Trots att rovdjursförvaltningen ska ta hänsyn till psykosociala konsekvenser finns i en svensk kontext begränsad kunskap om psykisk ohälsa kopplat till förekomsten av stora rovdjur. Därför är det välkommet att Göteborgs universitet för två år sedan presenterade studien Att leva nära stora rovdjur – perspektiv på psykosociala och socioekonomiska konsekvenser.

Kartläggningen belyser hur jägare och lantbruksföretagare i Dalarna, Värmland och Örebro län upplever stress och oro i relation till närvaron av stora rovdjur, särskilt varg, i deras vardag. Ekonomiska konsekvenser innebär bland annat merkostnader för tamdjursägaren i samband med rovdjursangrepp eller förlorade EU-stöd för att de inte kan hålla betande djur. Både jägare och lantbrukare upplever också vanmakt, som kan påverka hälsa och livskvalitet negativt, över att inte förmå skapa en trygg miljö för sina tamdjur och hundar. Rapporten lyfter att djurägarna har en nära relation till tamdjuren och känner ansvar att ta väl hand om dem. I intervjuer med skadedrabbade jägare och lantbrukare framkommer att ett angrepp kan innebära en stor psykosocial påfrestning och påverkar vanligtvis en lång tid efteråt, vissa drabbade uppgav att deras oro aldrig försvann.

Rapporten visar att förtroendet för rovdjursförvaltningen är lågt bland jägare och lantbruksföretagare vilket kan fräta på demokratin. En central faktor handlar om att de upplever en orättvis maktfördelning. De anser att de som privatpersoner och som företagare får ta konsekvenserna av en rovdjurspolitik i vilken de inte känner sig delaktiga. En av rapportens rekommendationer är därför att det utreds om människors obehag i större utsträckning ska tas i beaktande vid beviljande av skyddsjakt.  

Vargen är enligt Artdatabanken rödlistad och klassad som hotad i Sverige på grund av en liten population som lider av inavel. Artens existens lyder, som tidigare nämnts, under EU:s art- och habitatdirektiv. Beslut om skyddsjakt får därför endast fattas om det inte försvårar upprätthållandet av artens gynnsamma bevarandestatus. Därför är det särskilt svårt att bedriva skyddsjakt på varg som bedöms vara genetiskt värdefull.  

En majoritet i riksdagen är numera tydlig med att vargstammen ska minska. Hur många vargar som krävs för att vargstammen ska vara livskraftig borde dock vara en fråga för expertisen. Enligt en utredning från Naturvårdsverket behöver beståndet omfatta minst 300 individer. Då krävs också att nytt vargblod kan invandra vart femte år. De som förespråkar färre vargar borde därför vara positiva till att genetiskt obesläktade vargar invandrar eller till och med att sådana planteras ut. Vad är alternativet? Om den genetiska variationen inte vidgas måste vargstammen tillåtas att bli större än i dag. I alliansregeringen drev miljöminister Andreas Carlgren (C) metoden att valpar från djurparker skulle sättas ut i lyor hos vilda tikar men mötte tyvärr hårt motstånd.

En mer liberal skyddsjakt på varg kan öka acceptansen för artens fortsatta utbredning i Sverige.

Sverige har skrivit under FN:s konvention om biologisk mångfald som även skyddar planetens rovdjur. Om vi svenskar ska kräva att betydligt fattigare länder bevarar arter som lejon, afrikansk vildhund och tiger måste vi hålla vår del av avtalet och skydda vargen. Tolerans för varg bygger dock på att arten är skygg för människor. En mer liberal skyddsjakt på varg kan öka acceptansen för artens fortsatta utbredning i Sverige. Då krävs att EU-kommissionen öppnar upp för rovdjursförvaltning som tar större hänsyn till lokala förutsättningar. Vi vargvänner får inte glömma att subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå, är en demokratisk grundsten i EU:s beslutsfattande. Det är globalt viktigt för världens rovdjur att EU-landet Sverige visar att det går att ha en livskraftig vargstam som samexisterar med människan.