Samhälle Krönika
Universiteten ska inte stå för all utbildning
Höstens antagningsbesked till Sveriges universitet och högskolor innebar återigen rekordsiffror – cirka 309 000 antagna. Det betyder högre kostnader för det offentliga och bidrar till sjunkande kvalitet på utbildningarna. För att lösa det skulle universiteten behöva vara på armlängds avstånd från klåfingriga politiker, skriver Julia Eriksson.
Höstens antagningsbesked till Sveriges universitet och högskolor har precis offentliggjorts och det var återigen rekordsiffror i antal antagna som presenterades. Cirka 309 000 personer är antagna till en utbildning vid ett universitet eller högskola i höst. Oaktat vad man anser om högre utbildning bör den ständigt stigande andelen studerande vara grund nog att se över vad den ständiga expansionen beror på och hur den påverkar akademin.
Historisk har det hänt mycket på relativt kort tid. I mitten av 1940-talet var antalet studerande vid universitet och högskolor i Sverige runt 14 000. Sedan dess har den högre utbildningen gjorts mycket mer tillgänglig och väsentligt bredare. Den geografiska utbyggnaden har också varit omfattande – en följd av att högskolesektorn fått en mer framträdande roll i den politiska debatten och agendan.
När fler och fler ska klämmas in på universiteten blir kostnaden för det offentliga större.
Var och ens möjlighet till utbildning är både ett berättigat politiskt intresse och en viktig förutsättning för ett samhälle i utveckling. Det betyder dock inte att alla borde studera på högskola och universitet. Det måste finnas fler vägar och alternativ, och en mångfald av utbildningar och utbildningsformer även utanför akademin. När fler och fler ska klämmas in på universiteten blir kostnaden för det offentliga större. Det bidrar också till sjunkande kvalitet på utbildningarna och riskerar att leda till att värdet av en examen sjunker samtidigt som konkurrensen om arbetstillfällen som egentligen inte kräver en universitetsexamen ökar.
I dag lider högre utbildning av en politisk vilja att erbjuda fler människor en studieplats på universitet snarare än en kvalitativ utbildning. Avsaknad av genomgripande reformer för att sätta kvalitet i det främsta rummet och uppenbara tankevurpor om akademins grundläggande uppdrag har bidragit till att såväl kvaliteten vid svenska universitet och högskolor som genomströmningen av studenter sjunker.
Läs också:
Högskolor och universitet skulle behöva vara på armlängds avstånd från klåfingriga politiker. Även om samarbetet med externa finansiärer har ökat och dessa fått mer inflytande över bland annat forskningsresurserna behöver formerna för hur högre utbildning styrs och planeras bli friare. Så sent som förra året valde regeringen att återigen satsa på att utöka utbildningsplatserna inom bristyrken, trots att tidigare projekt av samma slag inte lyckats.
I våras konstaterade riksrevisionen att dessa omfattande satsningar inte gett önskat resultat. Den övergripande slutsatsen är att satsningen inte bidragit till någon avsevärd ökning av högskoleutbildade inom bristyrken – de uppsatta utbyggnadsmålen har inte ens uppnåtts till hälften. Granskningen konstaterar också att regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till lärosätenas förutsättningar för att genomföra utbyggnaden.
Att använda akademin för arbetsmarknadsåtgärder är inget nytt.
Att använda akademin för arbetsmarknadsåtgärder är inget nytt. Det har varit en återkommande metod från flera regeringar. Även om det kan vara lockande att se till att extra högskoleplatser håller en del av befolkningen sysselsatt under en period, kan resurserna användas mer effektivt på andra håll. Ett exempel på en bättre lämpad och mer effektiv arbetsmarknadsåtgärd vore att istället förstärka satsningen på yrkesutbildningar. Det är en utbildningsform som varit pricksäker i att matcha arbetsmarknadens behov, vilket erbjudit många en väg till egen försörjning.
Detta behöver uppvärderas och en bra början vore att lära av andra länder och införa en gemensam antagning till högskola och yrkeshögskola för att öka informationen om ytterligare ett alternativ. Därtill behöver yrkeshögskolorna förutsättningar att verka mer långsiktigt genom förlängda tillståndsperioder.
Vilka förändringar bör då prioriteras inom ramen för akademin? Det är självklart positivt att fler ges möjlighet att studera vid universitet i dag än under 1940-talet, men det politiska synsättet och styrningen av den högre utbildningen behöver förändras. Politiker behöver göra upp med tanken om att akademin ska tjäna deras egna ambitioner. Ensidiga satsningar på fler platser har inget egenvärde om det bidrar till en försämrad kvalitet på utbildningen.
Det är dags att se över hur grundprinciperna för resurstilldelningen skulle kunna förändras och prioritera reformer som ger fler universitet och högskolor en mer fristående roll. Det skulle ge varje lärosäte ett större utrymme att organisera sina kurser, utbildningsplatser och upplägg. Om Sverige ska kunna säkerställa akademins konkurrenskraft och garantera studenter en så bra utbildning som möjligt är detta en nödvändighet.