Tiggeriet är inte det verkliga problemet
Tiggeriförbud blir en allt populärare idé. I praktiken vore det dock bara trubbig symbolpolitik. De verkliga problemen är den människohandel och de tältläger som associeras med tiggeriet, och de åtgärdar vi inte med ett förbud mot att be om pengar. Vad som behövs är avhysningar och hårdare tag mot trafficking.
Nyligen bestämde Moderaterna sig för att verka för ett tiggeriförbud. Det är i ton med tidsandan. Allt fler, från ledarskribenter till lokalpolitiker, uttalar sig positivt om förbud. Regeringens tiggeriutredare, som avfärdade idén, har sedan dess svängt. Skånska Vellinge gick från ord till handling och införde lokala tiggeriförbud på vissa platser i kommunen. I går revs förbudet upp av länsstyrelsen, som ansåg att det strider mot ordningslagen.
Tiggeri är inte på något vis önskvärt. Det vore fantastiskt att leva i ett samhälle utan tiggare. Men ska man förbjuda icke önskvärda beteenden i det offentliga rummet, finns det betydligt värre saker än tiggeri att ta itu med. Och rent etiskt är det minst sagt tveksamt att göra en handling brottslig som inte har något offer.
De flesta som vill förbjuda tiggeri, vill dock egentligen inte hindra människor från att be om ekonomisk hjälp. De vill få bukt med de allvarliga problem som är nära förknippade med tiggeriet.
Människohandel, till exempel. Det är inte ovanligt att kriminella nätverk utnyttjar tiggarna. Redan 2015 gick rikspolischefen ut med att det förekommer, och förra året dömdes två bröder som organiserade handikappade tiggare i Göteborg för människohandel. I våras hittades en svårt misshandlad man i ett dike utanför Växjö; han hade blivit kidnappad, misshandlad och lämnad att dö eftersom han försökte rymma från dem som tvingade honom att tigga.
Rent etiskt är det minst sagt tveksamt att göra en handling brottslig som inte har något offer.
Ett annat problem är tiggarnas bosättningar. Lokaltidningen Mitt i Stockholm rapporterar att kommunens kostnader för att sanera efter tillfälliga sovplatser i stadens parker nästan fördubblades mellan 2015 och 2016: från 3,4 till 6,6 miljoner kronor. Enligt parkförvaltningen är det så kallade EU-migranter som har bosatt sig i parkerna.
– Sanerarna får plocka upp skiten efter människorna som bott där, sade en parkingenjör i norra innerstaden till tidningen. Han menade det förmodligen bokstavligt. På SvD:s ledarsida beskrev Per Gudmundson hur hans barns förskoleklass åkte till en lekplats vid Kaknästornet bara för att mötas av avföring och drivor av skräp.
Problemet med bosättningarna är dock inte tiggeriet, utan att somliga tar sig friheter med andras mark. Parkerna drivs av det offentliga och finansieras av skattebetalarna, som nu är tvungna att lägga miljoner på att befria parkerna från avföring. Ibland drabbas även privata markägare. I Malmö ockuperades en privatägd tomt av ett par hundra personer, huvudsakligen rumänska romer. Det tog nästan två år för det offentliga att hjälpa honom avhysa dem.
Dels drabbar det även hemlösa svenska medborgare, sådana som har fallit igenom maskorna i skyddsnätet.
Tanken med ett tiggeriförbud är förmodligen att göra det så svårt att tigga att det slutar vara värt besväret, både för dem som tigger och för dem som tvingar andra till det. Men dels gör man då ett brott av något som inte har ett offer eller gör någon skada, vilket i sig är oetiskt. Dels drabbar det även hemlösa svenska medborgare, sådana som har fallit igenom maskorna i skyddsnätet. Det offentliga rummet är till för medborgarna, och då måste de få använda det offentliga rummet hur de vill, så länge de inte orsakar någon skada. Till exempel måste de få be om pengar.
Däremot är människohandel, olagliga bosättningar och allvarlig nedskräpning något helt annat. Men de är också redan förbjudna. Kanske skulle även dessa problem minska genom ett tiggeriförbud, men samtidigt skulle andra drabbas, och en handling som inte skadar någon göras kriminell.
Vill man skicka signaler om vad som är oacceptabelt beteende, bör man koncentrera sig på det som verkligen inte bör accepteras.
Det finns bättre sätt att gå till botten med de kriminella fenomen som hänger ihop med tiggeriet. I det ovannämnda fallet med de två bröderna som drev en tiggarliga i Göteborg, utgick polisen helt enkelt från en tiggarkvinna och kartlade vem som hämtade och lämnade henne, var de bodde och hur de arbetade, tills de kunde fastställa att människohandel pågick. Polisinsatser fungerar.
Och varför förbjuda tiggeri, när man helt enkelt kan avhysa dem som bor på någon annans eller det offentligas mark utan tillstånd? Då straffar man det som verkligen är – och bör vara – brottsligt. Vill man skicka signaler om vad som är oacceptabelt beteende, bör man koncentrera sig på det som verkligen inte bör accepteras. Fokus måste ligga på de kriminella fenomen som hänger ihop med tiggeriet. Det är de som är problemet, inte att en person ber en annan person om pengar.