Samhälle Essä
Sverigedemokraterna bör akta sig för att gå vänsterut
Sverigedemokraternas väljare vill se en borgerlig regering och står stabilt till höger i synen på skatter, bidrag och företagande. Att i det läget så tvivel kring vad som krävs för att en M-ledd regering ska kunna tillträda och regera gynnar knappast någon, allra minst Sverigedemokraterna själva, skriver Svend Dahl.
Sedan 2014 har Sverigedemokraterna i slutomröstningen om statsbudgeten konsekvent röstat på den borgerliga oppositionens budgetförslag. Det är grunden till varför Stefan Löfvens regeringar vid två tillfällen hittills tvingats regera på en annan budget än den egna. Men budgetstödet har även varit ett viktigt sätt för SD att etablera trovärdighet som en möjlig samarbetspartner till en borgerlig regering.
Men i takt med att positionen som kungamakare kommit inom räckhåll har den följts av ett tilltagande behov hos Sverigedemokraternas att markera oberoende gentemot Moderaterna. Häromveckan förklarade SD-ledaren Jimmie Åkesson för SVT att ”det är ganska osannolikt att vi röstar på en budget i riksdagen ett år före valet som vi inte varit med och förhandlat”. Ett par dagar senare återkom Åkesson i Dagens Nyheter med budskapet att SD ska ha ”ett inflytande i proportion till vår storlek” för att släppa fram en borgerlig regering.
Samtidigt har Sverigedemokraternas pensionsutspel, som skickar notan för de höjda pensionerna till alla som arbetar, återigen satt fingret på de tvivel som alltid funnits i de borgerliga partierna kring partiets syn på bidragssystemen. Lägg till detta det socialdemokratiska ungdomsförbundets uppmaning till moderpartiet att söka Sverigedemokraternas stöd i pensionsfrågan, och konturerna av ett nytt politiskt landskap börjar synas.
När pendeln svänger i svensk politik går det som bekant snabbt.
SSU:s hållning är densamma som många borgerliga opinionsbildare länge intagit och som fördömts som hot mot den liberala demokratin från både regeringsföreträdare och rödgröna anhängare i sociala medier. Den här gången var det dock förvånansvärt tyst. När pendeln svänger i svensk politik går det som bekant snabbt.
Att allt fler politiska aktörer inser att man inte kan bortse från en knapp femtedel av riksdagen, och att det rentav finns utrymme för möjliga samarbeten, är förstås i grunden en positiv utveckling. Förhoppningsvis har vi kommit lite närmare den punkt där Sverigedemokraternas blotta existens upphör att kortsluta det politiska samtalet.
Alla partier strävar efter att maximera sitt politiska inflytande. För ett parti som SD som på många sätt utgör den faktiska sakpolitiska mittpunkten i svensk politik – vänsterlutande i vissa frågor, högerlutande i andra – rymmer chansen att få bli uppvaktad från både höger och vänster förstås stora möjligheter. Men det kommer också med betydande risker, särskilt om man glömmer bort var man har sina egna väljare.
Fråga bara Dansk Folkepartis partiledare (än så länge, kanske bör tilläggas), Kristian Thulesen Dahl.
***
I Sverigedemokraternas ledning har Dansk Folkeparti länge setts som en inspirationskälla, inte minst tack vare partiets förmåga att utöva inflytande som samarbetsparti till de borgerliga regeringarna mellan 2001–2011 och 2015–2019. Det var också en märkbart stolt Jimmie Åkesson som en solig majdag 2018 visade runt Thulesen Dahl i Rosengård i Malmö.
Kristian Thulesen Dahl ledde då vad som i valet 2015 blivit det största partiet i ”blått block” med 21,1 procent av rösterna. Och det talades allmänt om att det bara var en tidsfråga innan han skulle bli Danmarks statsminister.
Läs också:
Ett drygt år efter besöket i Rosengård var dock festen över. I valet den femte juni, den danska grundlovsdagen, 2019, mer än halverades Dansk Folkeparti – rösträkningen slutade på 8,7 procent, och kartorna över väljarvandringar visade att partiet blödde åt både höger och vänster. Och det har inte blivit bättre de gångna två åren – i de senaste opinionsmätningarna får Dansk Folkeparti omkring 6 procent.
För att förstå denna väljarkollaps har många i debatten tagit fasta på hur de danska Socialdemokraterna under Mette Frederiksens ledning genom att lägga om sin politik neutraliserade invandringsfrågan som tidigare varit en blockskiljande fråga. Vid valet 2019 kunde den som ville försäkra sig om en stram invandringspolitik för första gången på flera decennier rösta på Socialdemokraterna. Det gjorde att DF förlorade vänsterlutande väljare.
Men väljarförlusterna högerut var ännu större.
Under mandatperioden hade Kristian Thulesen Dahl öppnat för samarbete med Socialdemokraterna, eller som han uttryckte det med adress till S-ledaren Mette Frederiksen i sitt tal på partiets årsmöte hösten 2018: ”Du har mitt nummer, Mette”. Men detta uttryck för Dansk Folkepartis självsäkerhet efter rekordvalet 2015 skapade i själva verket tvivel kring partiets pålitlighet, bland dess många borgerligt sinnade väljare, och ledde i valet till stora väljarförluster till liberala Venstre.
Men väljarna kom också med rätta att betrakta Dansk Folkeparti, tillsammans med det marknadsliberala partiet Liberal Alliance (som i det närmaste utraderades i valet), som skyldiga till den borgerliga regeringens bristande reformkraft mellan 2015 och 2019. Många borgerliga väljare hade önskat sig en regering som klarade av att sänka de höga danska skatterna, men fick på grund av Dansk Folkepartis och Liberal Alliances inställning att förhandla genom ultimativa krav i media, en mandatperiod präglad av ständig parlamentarisk krishantering.
I berättelsen om Dansk Folkepartis uppgång och fall ryms några viktiga lärdomar för Sverigedemokraterna, både inför och efter nästa års val.
***
Det råder nämligen inga tvivel om att Sverigedemokraternas väljare till största delen är borgerligt sinnade, både sett till sakpolitiken och regeringsfrågan. I grundläggande frågor som synen på företagande och skatter intar SD:s väljare ståndpunkter som är snarlika de som man hittar hos Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas väljare. En undersökning som Demoskop gjorde på uppdrag av Timbro i början av sommaren visade rentav att SD-väljarna är de som är allra mest positiva till skattesänkningar.
Åsiktsgemenskapen mellan SD-väljarna och M/KD/L-väljarna gäller även synen på arbetslinjen och bidragssystemen.
I en ny undersökning som Timbro låtit Demoskop göra och som publiceras inom kort framkommer dessutom att åsiktsgemenskapen mellan SD-väljarna och M/KD/L-väljarna även gäller synen på arbetslinjen och bidragssystemen. Det vill säga precis det område som ofta beskrivs som en källa till möjliga spänningar i ett framtida budgetsamarbete mellan SD och de borgerliga partierna.
Exempelvis instämmer närmare 93 procent av SD-väljarna i påståendet att ”lönen efter skatt borde alltid vara klart högre än de bidrag man kan få utan att arbeta”. Motsvarande siffra bland M-väljarna är 95 procent och bland S-väljarna 55 procent. 89 procent av SD-väljarna menar samtidigt att det är mycket viktigt att ”andra försörjer sig genom arbete”, vilket kan jämföras med 94 procent av M-väljarna och 70 procent av S-väljarna.
Detta understryker än en gång att SD-väljarna tydligt hör hemma på högersidan i svensk politik. Bilden bekräftas även när man undersöker väljarnas statsministerpreferenser.
När Sifo i somras frågade väljarna vilken statsministerkandidat de föredrar pekade 77 procent av SD-väljarna på moderatledaren Ulf Kristersson, endast 8 procent föredrog Stefan Löfven. Motsvarande siffror bland KD-väljarna var 70 procent för Kristersson och 13 procent för Löfven.
***
Sverigedemokraterna har under de gångna två mandatperioderna sakta men säkert byggt upp sin trovärdighet som en del av ett borgerligt regeringsalternativ. Det finns som opinionsmätningarna gång på gång visat en tydlig åsiktsgemenskap mellan väljarna som stödjer Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det innebär också att väljarna förväntar sig att en röst på SD är en röst på en moderatledd regering.
Väljarna förväntar sig att en röst på SD är en röst på en moderatledd regering.
Att SD med ett knappt år kvar till valet sår tvivel kring sin pålitlighet, eller riskerar att uppfattas som ett parti som kommer att obstruera och göra det svårt för Ulf Kristersson att tillträda eller regera effektivt är knappast vad svensk borgerlighet behöver just nu. Särskilt inte i ett läge där oppositionen trots de senaste årens samhällsutveckling och regeringens misslyckanden inte förmår samla en majoritet av väljarna.
Sedan 2014 har det funnits parlamentariska förutsättningar för att bilda borgerliga regeringar. Trots detta har vi haft snart åtta år av rödgrönt styre. Sverigedemokraternas otydlighet kring viljan att släppa fram Ulf Kristersson ökar risken för att vi står inför ytterligare fyra rödgröna år. Det lär knappast vara vad Sverigedemokraternas egna väljare önskar sig.
Att svika sina väljare kostar. Det gäller även för stora partier som betraktar sig själva som oövervinneliga.