Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Sverige förtjänar inte fler som Vilks

En vecka efter dödsbeskedet dröjer sig känslan kvar: Sverige har inte gjort sig förtjänt av konstnärer som Lars Vilks. Maktanalysen skymmer fortfarande sikten. Vi förmår inte att samla oss kring grundläggande principer när det verkligen spelar roll, skriver Catarina Kärkkäinen.

Femton år efter rondellhundens tillblivelse är det på sina håll som att ingenting har hänt. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det var verkligen en sorg att mottaga beskedet om Lars Vilks hastiga bortgång via tidningarnas nyhetsnotiser sent på söndag kväll för en vecka sedan. Det är besynnerligt med människor som befolkar en plats långt bak i ens medvetande, vars levnadsöde man djupt bryr sig om, utan att riktigt se det själv.

Jag tyckte mycket om Nimis och Arx, skulpturerna i Kullabergs naturreservat som påbörjades 1980 respektive 1991 och har pågått sedan dess, och berättelserna som Lars Vilks skapade kring sina konstverk. Det var konceptuell konst som sagoberättande, inte påtvingande, men hänförande. Han verkar också ha varit en trevlig människa med en stor del ödmjukhet, humor och förnuft.

Förutom dessa personliga och subjektiva omdömen om hans konst och person präglades reaktionerna initialt av stor samstämmighet kring det grundläggande: Lars Vilks borde ha fått fler år av liv. Hans död är en förlust för samhället, och hans levnadsbetingelser de sista åren ett misslyckande för detsamma. Den samstämmigheten försvann snart. 

Nimis i Kullabergs naturreservat. Foto: Shutterstock

Lars Vilks levde under återkommande dödshot i nästan femton år till följd av teckningarna föreställande profeten Muhammeds ansikte på en rondellhund. Publiceringen gjordes i Nerikes Allehanda 2007, och Vilks sade ursprungligen att konstvärlden varit alldeles för korrekt i fråga om islam, och att teckningarna var ett sätt att fortsätta den debatt som väcktes av Jyllands-Posten i och med dess publiceringar 2005.

Det ledde till demonstrationer både i Sverige och utomlands. Flera länder, däribland Iran och Egypten, protesterade officiellt till Sveriges regering. Utrikesdepartementet fick gå ut och mana till försiktighet hos svenskar som reser i Mellanöstern. Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, utfäste en belöning på 100 000 dollar till den som mördar Lars Vilks. 

Läs också:

Han undkom flera mordförsök, och efter självmordsattentatet i Stockholm 2010, för vilket gärningsmannen angav Lars Vilks teckningar som motiv, beslutade rikspolischefen att ge honom konstant livvaktsskydd. Terrordådet i Köpenhamn 2015 som riktades dels mot Lars Vilks och konferensen med danska Tryckfrihetssällskapet på Kruttønden, dels mot Köpenhamns synagoga, resulterade i att två personer miste livet. Trots dessa incidenter var det som att ansenliga delar av den svenska offentligheten inte förstod eller fäste avseende vid situationens allvar.

I Danmark bildades en stödkommitté för konstnären, men hemmavid kom diskussionen under åren som följde besynnerligt ofta att kretsa kring Lars Vilks eget ansvar, och huruvida han och hans konst verkligen var värdig samhällets skydd. 

Till en början argumenterade flera för att några egentliga hot mot Lars Vilks inte förelåg. Johan Lundberg återger i Ljusets fiender (Timbro förlag, 2013) ett avsnitt av SVT:s Agenda från våren 2010: 

Guillou fastslog i programmet (två gånger för säkerhets skull) att ”vi har inget islamistiskt terrorhot här [i Sverige]”, detta apropå den eventuella närvaron av al-Qaida-inspirerade islamister i Sverige. Alltmedan Jan Hjärpe i P1:s Studio Ett vid ungefär samma tidpunkt, den 9 mars 2010, förklarade att ”det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”. 

Det var efter att Colleen LaRose häktats för att ha planerat att mörda Vilks.

På Dagens Nyheters ledarsida sammanfattades 2016 ett avsnitt av SVT:s debattprogram Opinion Live. Journalisten Elisabeth Höglund sade vid detta tillfälle att Lars Vilks konst ”leder till konfrontation och att människor dödas”, och att ”det är självförvållat”. Masoud Kamali, professor på Mittuniversitetet, menade att hotet var överdrivet och att debatten borde handla om utanförskap. ”Yttrandefriheten kom till för att försvara de svaga, inte att slå på dem”, sade han. 

Så kom maktanalysen att skymma sikten för vem som var verkligt drabbad, och stå över mänskliga rättigheter.

Foto: Moderna Museet/Åsa Lundén

Många var också de som inte ville ge sitt stöd till Lars Vilks utan att också avkräva honom ställningstaganden och avsiktsförklaringar. Daniel Birnbaum, dåvarande chef för Moderna museet, menade att han var ”en förbryllande gestalt vars motiv förblir dunkla”. När Vilks yttrandefrihet skulle diskuteras ifrågasattes också hans intentioner och sammanhangen i vilka han deltog. ”Var inte målet med Vilks teckningar just att muslimer skulle bli arga”, frågade sig Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter år 2010. 

Man krävde avbön, trots att Lars Vilks utvecklat sina tankar om religionskritik och yttrandefrihet, sagt att ”de flesta muslimer är vanliga hyggliga människor”, och i övrigt förklarat sin utgångspunkt som att det inte bekom honom som konstnär att ta avstånd från saker. Det är en inställning som inte borde vara särskilt svår att förstå. Men så behärskar svensk offentlighet heller inte särskilt bra konsten att diskutera principer, konsekvenser och målkonflikter bortom slagorden.

Den samlade bilden under dessa år är att Lars Vilks blev nekad att visa sina teckningar på samtliga konstinstitutioner som han vände sig till, att en av hans föreläsningar avbröts sedan personer i publiken gått till handgripligheter, att andra av hans föreläsningar ställdes in efter påtryckningar, att flera kulturpersonligheter ville undvika att associeras med honom och att han uteslöts ur flera sammanhang, samtidigt som personer i samma kretsar spelade ned hoten och behandlingen av honom.

Dagen efter dödsbeskedet skrev Expressens kulturchef Karin Olsson

Det sorgligaste med Lars Vilks historia är att islamisterna vann. Han blev persona non grata. För farlig för att bjudas in och för farlig för att ställas ut. […] Men på det stora hela segrade självcensuren.

Om det är analysen – och jag delar den – borde det föranleda tanke och handling. Vad måste vi göra annorlunda? Varför ställde sig inte hela det politiska, mediala och kulturella etablissemanget bakom Lars Vilks efter 2007? 

Tyvärr är nog svaret att samstämmigheten, trots de initiala reaktionerna på förra veckans tragiska besked, inte finns. Den fanns inte under Lars Vilks nästan femton år under hot, och vi har fortfarande inte valt sida med tydlighet. 

Femton år efter rondellhundens tillblivelse är det på sina håll som att ingenting har hänt.

När Sveriges största arabiska nyhetssajt Alkompis publicerade nyheten om dödsfallet fylldes kommentarsfältet med glädjerop, hat och hån. ”Vi raderade närmare tusen kommentarer innan vi stängde ner”, sade Mahmoud Agha, chefredaktör och ansvarig utgivare. Edda Manga som är vetenskaplig ledare på den offentligt finansierade stiftelsen Mångkulturellt centrum skrev dagarna efter på Facebook: ”Inget är glömt och inget är förlåtet. Döden ändrar inte det etiska ansvaret för ens ord och handlingar.” 

Gitte Ørskou, museichef för Moderna museet, förvånas över att många tycker det är självklart att inkludera Vilks verk i museets samling. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Efter att konstkritiker under veckan uppmanat Moderna museet att köpa in Lars Vilks teckningar, Karin Olsson argumenterat klokt för det, och Dan Jönsson på Dagens Nyheter menat att ”när tjugohundratalets svenska konsthistoria skrivs någon gång i nästa sekel ser jag det som fullt möjligt att han i stort sett är det enda som är kvar”, skrev museichefen Gitte Ørskou ett svar: 

”Yttrandefrihet och konstens frihet är givetvis självklara kärnvärden för Moderna museet”, skriver hon. ”Men frihet kommer med ansvar att förstå sin position i relation till andras och utan denna premiss blir grunden för yttrandefrihet och demokrati snabbt till en pastisch av polariserade positioner.” Hon förvånas också över att många tycker att det är självklart att inkludera ”verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” i Moderna museets samling.

Femton år efter rondellhundens tillblivelse är det på sina håll som att ingenting har hänt. Vi gjorde oss aldrig förtjänta av konstnärer som Lars Vilks – som väcker tankar och för dem framåt. Maktanalysen skymmer fortfarande sikten. Vi förmår inte att samla oss kring grundläggande principer när det verkligen spelar roll. 

Det är känslan som dröjer sig kvar en vecka efter beskedet. Sverige behöver sådana som honom, men jag hoppas att nästa Lars Vilks får födas i ett annat land eller en annan tid, som förmår värna honom bättre.