Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Josefin Wicklund: Sverige har sin första feministiska regering

Dagens borgerliga regering har varit mer feministisk i sitt handlande än både regeringen Löfven och Andersson, trots att man inte lagt någon större vikt vid feminismen som begrepp. Det visar att beteckningar inte har någon praktisk betydelse för jämställdhetspolitiken, skriver Josefin Wicklund.

Fr. vänster: Socialminister Jakob Forssmed (KD), statsminister Ulf Kristersson (M), kulturminister Parisa Liljestrand (M), jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L). Foto: Lars Schröder/TT.

Regeringen Löfven kallade sig stolt världens första feministiska regering, med bland annat en feministisk utrikespolitik. När Andersson tog över anslöt sig hennes regering till den feministiska regeringsklubben. Kristerssons regering lägger däremot inte någon större vikt vid feminism som begrepp. Detta har – inte särskilt förvånande – väckt reaktioner på vänstersidan som menar att det i sig innebär en nonchalans och ett ointresse för jämställdhetsfrågor. Med knappt tio månader vid rodret har dock regeringen Kristersson varit mer feministisk i sitt handlande än vad regeringarna Löfven och Andersson någonsin lyckades vara.

I Kristerssons regeringsförklaring fastslogs fokuset för regeringens jämställdhetspolitik. Bland annat ska regeringen angripa problemet med våld mot kvinnor. Det gäller både kvinnor som får sin frihet begränsad av våldsamma män, likaväl som de flickor som lever under hedersförtryck.

I Botkyrka kommun beräknas var tredje flicka leva med oskuldskrav, och i en granskning som SVT gjorde förra året upptäcktes flera kliniker som utför så kallade oskuldsoperationer. År 2021 mördades fem kvinnor på mindre än en månad av sina partners. Dessa är bara två mörka exempel från verkligheten som visar att statsministerns fokus är helt rätt och nödvändigt. Det är också en indikation på att den tidigare regeringen inte gjorde tillräckligt. Något som den dåvarande jämställdhetsministern Märta Stenevi till och med höll med om.  

Kristerssons ord syns också i handling.

Förvisso är det inte första gången politiker säger att de värnar om kvinnors frihet och trygghet.  Men Kristerssons ord syns också i handling. Redan efter en månad lanserade regeringen ett samlat paket för att få bukt med hedersproblematik. Oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsoperationer ska kriminaliseras. Det var något som välkomnades av bland annat den ideella föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) som arbetar mot hedersförtryck.

Även åtgärder mot mäns våld mot kvinnor har vidtagits. Regeringen ska se över hela strafflagstiftningen med ett tydligare brottsofferperspektiv där straffen i större uträckning ska återspegla brottets allvar. Våldsamma män ska även kunna förbjudas att vistas i samma kommun som sin partner. Detta är en bra början av att bekämpa ett problem som negligerats i allt för hög grad.

Ett annat viktigt fokus som Kristersson lyfte i sin regeringsförklaring är hur regeringen ska prioritera kvinnors hälsa. Forskning på kvinnosjukdomar, bland annat endometrios, kommer att prioriteras. Detta är mycket välkommet efter decennier av manstillvriden forskning. 

Den särskilda satsningen på en mer jämställd vård står i klar kontrast med hur S-styrda Region Stockholm agerar när man nu tar bort vårdplatserna från en av landets största ätstörningskliniker, Mando. Flickor är klart överrepresenterade av de som lider av ätstörning, cirka 90 procent, och kliniken har hjälpt tusentals flickor. Av ideologiska skäl stänger man nu ner den – den råkar nämligen vara en privat vårdgivare. Det är ett beslut som fattats av politiker från samma parti som fram tills nyligen ledde världens första feministiska regering.

Att säga att den S-ledda regeringen inte gjorde något för jämställdheten vore orättvist. Samtyckeslagstiftningen med oaktsamhetsrekvisitet var ett stort framsteg. Även en särskild brottsrubricering för hedersrelaterade brott infördes. Givet att den dock benämnde sig som världens första feministiska regering var det sammantaget alldeles för klent på den jämställdhetspolitiska fronten.   

För mina äldre släktingar är en feminist någon som läser SCUM-manifestet och hatar kapitalism.

Visserligen kan man säga att det är en gärning i sig att ansluta sig till den feministiska beteckningen. Ord spelar roll och det kan på ett sätt vara ett ställningstagande att kalla sig feministisk.

Samtidigt betyder ordet så många olika saker. Feminism skiftar i betydelse beroende på exempelvis kretsar, kulturer och generationer. Jag själv – liksom många i generation Z – kallar mig feminist. För mig innebär det att jag tror på könens lika värde och att de därför ska ha lika förutsättningar och möjligheter. För mina äldre släktingar är en feminist någon som läser SCUM-manifestet och hatar kapitalism, något som jag däremot inte gör.

Vad en feminist är och vad som går att utläsas ur den feministiska ideologin är en evig debatt i sig. Att föra den diskussionen är både intressant och relevant. I och med att begreppet är så mångsidigt, är det inte konstigt att man som regering inte vill tillskriva sig en etikett av den kategorin.

Min argumentation må låta som ännu ett hejarop från en borgerlig skribent. Och även fast regeringen förtjänar beröm på jämställdhetsområdet är det fortfarande mycket som saknas. Kvinnor utsätts i alltför stor utsträckning för våld, diskriminering och är starkt underrepresenterade i ägandet av resurser. Men en sak är säker. Hittills har den feministiska beteckningen inte haft någon praktisk betydelse för kvaliteten på jämställdhetspolitiken.