Sverige 2050: Tryggheten är inte för alla

I sin bok The philosophy of hebrew scripture (2012) hävdar Yoram Hazony att de flesta av oss har missförstått Bibelns profeter. Deras syfte var inte att förutspå framtiden för att senare kunna säga ”Se, jag fick rätt!” eller för att människor många tusen år senare skulle sitta och grubbla över när deras ord ska gå i uppfyllelse. Deras syfte var att varna för att om människor fortsatte att leva så som de gjorde skulle det få förfärliga konsekvenser. En lyckad profetia var därför inte en som gick i uppfyllelse, utan tvärtom en som inte gjorde det just på grund av att folk hade lyssnat, tagit förnuftet till fånga och ändrat sig. Hazony ger flera exempel på sådana profetior i Bibeln.

När jag tecknar en dyster bild av Sveriges framtid, en dystopi, hoppas jag därför att jag får fel. Jag hoppas att det runt hörnet finns positiva saker jag inte tänkt på. Jag hoppas på att människor inser vad som håller på att hända och gör något åt saken så att färdriktningen ändras. Men när man i nutid blickar bakåt, för att kunna dra ut linjen in i framtiden, ser det inte vackert ut. Därför är jag pessimist. Och det som dessvärre gör mig riktigt pessimistisk är att mellan det att jag blev ombedd att skriva var jag tror Sverige kommer att befinna sig år 2050 och min slutliga redigering den text du nu läser, har en hel del av det jag förutspådde redan börjat bli verklighet. Det verkar gå fortare än jag anat.

Om det är något våra styrande är duktiga på så är det att motivera förändringar som är försämringar med påståenden om att det blir mycket bättre. För detta finns en mängd vackra ord, som värdegrund, inkludering, integration och givetvis demokrati. Den mörknande framtid är vår, men den kommer att förgyllas av uppfattningen att allt blir bättre. ”Bättre och bättre dag för dag” sjöng Ernst Rolf för snart hundra år sedan, med orden ”hatten av för gamle herr Coué”. Och Émile Coués (1857–1926) lära om självsuggestion, att man intalar sig själv att det blir bättre, kommer att behövas i framtiden.

Om det är något våra styrande är duktiga på så är det att motivera förändringar som är försämringar med påståenden om att det blir mycket bättre.

Jag tror att allmänna val kommer att vara avskaffade 2050, och givetvis sker det ackompanjerat av högstämda ord om att det sker för att rädda demokratin. Folket har ju en så obehaglig tendens att rösta fel. Det gör de i Storbritannien, i USA och även i Sverige. När folket röstar fel kallas det ”populism”, och på senare tid har även det gamla begreppet ”pöbelvälde” tagits till heder igen. Här på Smedjan har Hanna Wagenius påmint om varför det är dumt med folkomröstningar och att majoritetens tyranni också är tyranni. På ett seminarium om liberalismens idéer jag deltog i hösten 2019 var det påfallande många deltagare som drog sig till minnes att de tidiga liberala tänkarna inte alls var för fria val. 

Tecknen börjar alltså synas. Margot Wallström uttalade före sin avgång att censur mot sociala medier kan behövas för att ”rädda demokratin”. Tjänstemännen på regeringskansliet som i ett upprop efter valet 2018 talade om att en ny regering inte skall urholka rådande värdegrund visar vägen. Förra generalsekreteraren för Advokatsamfundet Anne Ramberg skrev nyligen på Twitter: ”Riksdagen är inte lämpligt [sic] som beredningsorgan för lagstiftning”.

Hösten 2019 har flera krönikörer, bland andra Daniel Suhonen, Alex Schulman och Jens Liljestrand, skrivit krönikor om hur det kommer att bli när Jimmie Åkesson blir statsminister. Jag är inte så säker på att han blir det, eftersom alltför många i maktställning nog hellre avskaffar fria val – givetvis med motiveringen att de räddar demokratin – än låter det ske. Ur det perspektivet vore Åkesson på statsministerposten en seger för demokratin.

Det har visat sig att de ibland har kopplingar till extrema moskéer eller till organiserad brottslighet, men ordningen kan de sköta bättre än polisen.

Ökande kriminalitet, främst i form av gänguppgörelser med bombdåd och skjutningar på allmän plats, har blivit ett vanligt inslag i dagens Sverige, och skall man utifrån den senaste tidens utveckling sia om framtiden kommer det att bli sju gånger värre. Många tror att det kommer att leda till grindsamhällen och pekar på USA som förebild. Jag skriver denna text i USA och det finns ett gated community inte långt från där jag befinner mig, men dessa samhällen är faktiskt inte särskilt vanliga. Folk skyddar sig på ett annat sätt. De som kan bor i trygga städer och bostadsområden långt från kriminellt belastade miljöer. Där lever många amerikaner på platser som är så trygga att man ofta inte låser dörren om sig på natten, där det är vanligt att nyckeln lämnas kvar i bilen medan man handlar. 

Så tror jag det blir också i Sverige. Vi kommer att få delar av Sverige som är mycket trygga medan andra delar är mycket otrygga.

Så här tror jag att det kommer att gå till: Den svenska gravt underbemannade polisen har redan visat tendenser att samarbeta med lokala förmågor. Dessa ser helt olika ut beroende på ort. I storstadsförorter finns ungdomsgrupper, exempelvis ”Lugna Gatan”, som hävdar att de verkar för ordningens upprätthållande. Det har visat sig att de ibland har kopplingar till extrema moskéer eller till organiserad brottslighet, men ordningen kan de sköta bättre än polisen och lösningen blir trolig att de får ta hand om ordningens upprätthållande på platser där polisen inte kan gå in annat än i större tungt beväpnade grupper. 

Nu kommer givetvis detta inte att presenteras som att polisen samarbetar med moralpoliser eller maffia, utan i äktsvensk tradition hittar man givetvis på en vacker omskrivning. Mitt förslag, som jag med varm hand överlämnar till berörda myndigheter är att de områden som kommer att kontrolleras på detta vis kallas ”kontraktsamhällen”. Samhälle låter tryggt och trevligt och invånarna där påstås alltså ha ingått i ett nytt samhällskontrakt. Eftersom polisen inte längre sköter sin del av samhällskontraktet, utan detta har överlämnats åt andra, äger dessa i gengäld rätt att pressa befolkningen i området på pengar. Så kommer det förstås inte att formuleras, utan i stället framställs det som att människorna i området blir befriade från beskattning.

Dessa delar av Sverige kommer dock inte att överges helt, utan blir som exklusionszonen kring Tjernobyl.

Det börjar alltså troligen med ett så kallat utanförskapsområde, men när det väl skett kommer sannolikt vanliga svenska kommuner – kanske med Christian Sonesson i Staffanstorp i spetsen – att vilja ingå samma sorts kontrakt med staten. Kommunen får rätt att anställa egna poliser – som givetvis kallas trivselkontrollanter eller något annat snällt – hålla sig med egen sjukvård och utforma skolan efter eget behag. I gengäld får de själva behålla invånarnas skatt, men erlägger någon form av avgift till Sveriges statsförvaltning för underhåll av statligt vägnät, försvar med mera. 

På mindre orter kommer förändringen att ske utan dramatiska förändringar. På många håll på landsbygden har redan i dag byalaget sedan årtionden tillbaka fungerat som ett medborgargarde. Byalagets ordförande, kommunalrådet och polischefen är alla med i samma Rotaryklubb och enas om en inofficiell maktdelning och våldsmonopol utan att ett enda dokument någonsin upprättas.

Redan på 1990-talet hörde jag om ett autentiskt fall som visade hur rättvisa skipades i en bygd vars namn vi kan hoppa över. Till polisen var det ju meningslöst att ringa, men medborgargardet samlades snabbt och fångade in en inbrottstjuv. Efter lämplig behandling var tjuven medvetslös och när han vaknade till liv igen befann han sig naken liggande i en myrstack i skogen. Det var en effektiv metod för att inte bara tjuven utan alla i hans nätverk skulle hålla sig på behörigt avstånd från bygden.

Många röster har redan hörts under de senaste åren om att hela Sverige inte kan leva, att vissa glesbygdsområden helt enkelt måste avvecklas. Den tiden då posten annonserade med ett foto av en brevbärare gåendes på en spång över en myr i ett milsvitt fjällområde med texten ”Posten kommer alltid fram” är ju redan nu långt borta och människor i glesbygd har ibland mycket långa sträckor till brevlådan. I framtiden blir det värre. Förlossningssjukhus har redan stängt och det kommer att följas av nedlagda vårdcentraler, sammanslagna kommuner med minimal service och hundratals mil av vägar som inte längre underhålls. Dessa delar av Sverige kommer dock inte att överges helt, utan blir som exklusionszonen kring Tjernobyl, ett område där de sista entusiasterna härdar ut, men där också nyinflyttade människor skapar en säregen livsstil långt från statlig inblandning.

Bakom alltihop finns givetvis ett outtalat hopp om att de besvärliga människorna skall ge upp och flytta utomlands.

Från 1800-talets Sverige finns många vittnesmål om hur man gjorde sig av med fattighjon som inte kunde styrka koppling till socknen där de bodde. Det kunde vara ett gammalt par i en backstuga som levde ihop utan att vara gifta, där den ene ursprungligen kom från en grannsocken. När de behövde kommunal hjälp svarade fattigvården med att tvångsförpassa den ene åldringen till grannsocknen, utan hänsyn till att de delade på ett par som levt tillsammans i årtionden. Njuggheten minskade med kommunsammanslagningarna under 1900-talets andra hälft, då större enheter gjorde att en enskild bidragstagare inte sågs som en lika stor belastning. Men helt försvann inte denna vana. Socialförvaltningarna i storstäder köpte ofta upp gamla ruckel i glesbygden och placerade besvärliga socialfall där, som därmed efter en kort tid i stället belastade kommunen där rucklet fanns.

Med allt självständigare kommuner, där uppdelningen mellan de tärande och de närande blir allt tydligare, kommer detta att öka igen. Med ord om inkludering och integration kommer människor som lever på försörjningsbidrag uppmanas att flytta till andra stadsdelar eller kommuner, eftersom man inte vill ha för stor koncentration av bidragstagare på en och samma ort. Bor man i ett visst bostadsområde har man annars inte längre rätt till bidrag. Och givetvis är det just i de utpekade bostadsområdena bidragstagarna bor. Bidragen dras in. 

När människor inte kan flytta och inte heller kan betala hyran när bidragen upphör, blir de vräkta. Väl tränade i svensk socialpolitik som de är kommer de drabbade människorna att hänvisa till att man inte kan vräka dem, eftersom de har barn. Det löser kommunerna genom att ta barnen ifrån dem. Självklart blir indragna bidrag och tvångsomhändertaganden av barn överklagade till Förvaltningsdomstolen, men den kommer snart att få så mycket att göra med sådana överklaganden att det kan ta många år innan ärendena hinns med. Under tiden har de drabbade inget att leva av. 

Den kyligt korrekta administrationen kommer att skydda sig med att den bara följer regler, men bakom alltihop finns givetvis ett outtalat hopp om att de besvärliga människorna skall ge upp och flytta utomlands. Under tiden kommer de att göra upplopp, bygga och bli vräkta från kåkstäder och i desperation angripa infödda svenskar. Sveket mot de människor som under stort buller uppmanades att söka sig till Sverige med slagord som ”Refugees welcome” och ”I mitt Europa bygger man inga murar” är totalt. Snällheten visar sig vara utstuderad ondska där de svagaste offras för att andra skall framstå som goda.

Trots upprepat tal om motsatsen är rasismen på väg att försvinna. Vi människor dömer visserligen ofta varandra efter utseende, men utseende är mer än hudfärg. Signalerar du i klädsel, frisyr, åthävor och språk att du tillhör dem som bor i de trygga självständiga kommunerna med väl fungerande skola, spelar din hudfärg ingen större roll. Visar du däremot att du kommer från ett kaotiskt kontraktsamhälle styrt av en lokal gängledare, spelar det ingen roll om du råkar vara blond och blåögd. Som man är klädd blir man hädd. 

Att Sverigedemokraternas Mattias Karlsson har uttryckt bekymmer över den rasism hans flickvän – adopterad men uppvuxen i Sverige – möter, tolkas som i det närmaste komiskt, men det visar hur fast man är i föreställningen om att invandringsmotstånd och konservativ nationalism också måste innebära rasism, att man inte inser att Karlsson uttalande i själva verket är ett tecken på motsatsen.

Att en kvinna från förorten skulle finna det intressant att se svensk allmogekultur kan man inte föreställa sig. 

I hela mitt liv har jag samlat böcker och i min samling av västgötalitteratur räknar jag med att år 2050 ha hittills ouppnåeliga rariteter, som biografin över skarabiskopen Brynolf, Vita S. Brynolphi (1492), och Skara stifts breviarium, Breviarium Scarense (1498), samt Trananders och Chronanders 1600-talsbeskrivningar av Västergötland. Dessa skrifter är bara kända i några få exemplar, befintliga i offentliga bibliotek, men den framtid då bibliotek och museer gallrar ut och slänger eller säljer stora delar av sina samlingar står för dörren. 

Hittills har museiförvaltningar angett ekonomiska skäl till varför de inte kan spara alla arkeologiska fynd, men främst är det ju ideologiska skäl som gör att vissa tavlor inte längre hänger uppe på Nationalmuseum och att hela Göteborgs Museums en gång så fina utställning om västsvensk allmogekultur har legat nerpackad i årtionden. Det är inte ekonomiskt försvarbart i längden att ha dessa samlingar, tillkomna i en tid då man inte kunde stava till intersektionalitet. Museers huvudsakliga uppgift numera är ju enligt en mängd styrdokument att verka för intersektionalitet och att framför allt invandrarkvinnor från förorter skall känna sig välkomna på museerna. Detta anser man uppnås genom att man visar utställningar som handlar om invandrarkvinnor från förorterna. Att en kvinna därifrån skulle finna det intressant att se svensk allmogekultur kan man inte föreställa sig. 

Jag kan mycket väl föreställa mig att de med stort intresse skulle studera exempelvis de bindmössor från Bollebygd från tidigt 1800-tal som ligger nerpackade i Göteborgs museums magasin, men eftersom min syn inte delas av dem som bestämmer, tänker jag försöka se till att jag köper bindmössorna för en struntsumma dagen då det blir aktuellt. Från Skara stiftsbibliotek, Uppsala universitetsbibliotek och Gripsholms slott köper jag de eftertraktade böckerna, för det blir väl så att Kungliga Biblioteket behåller sina dyrgripar längst. 

För att härbärgera dessa samlingar kommer det att finnas gott om nedlagda hembygdsgårdar att ta över för ett lågt pris. Det svider i hjärtat varje gång jag tänker på alla de loftbodar från 1600-talet som rivits bara de senaste åren, på alla de museer och hembygdsgårdar som snart kommer att försvinna. Den som har sinne för att samla rariteter får gyllene tillfällen. Men för kulturarvet väntar skymningstider.

Vi går därför en mörknande framtid till mötes. Jag är pessimist. Jag ser framför mig människors lidande i en hård värld, där hårdheten nödtorftigt kläs över med ord om allas lika värde, ord som redan börjar förvandlas till en skrattspegel, men som år 2050 kommer att ha blivit lika ihåliga som nyspråket i George Orwells framtidsroman 1984. Och samtidigt som jag är dyster hoppas jag att fler inser vad som håller på att hända och att vi tillsammans vänder den mörknande framtiden till den ljusnande. Vi har klarat det förr, men lätt blir det inte.