Snubbelstenar till varje pris
Forum för levande historia vill placera ut ”snubbelstenar” i Stockholm till minne av människor som inte fick uppehållstillstånd i Sverige före kriget och som senare mördades i Förintelsen. Trots ett flertal avslag från Stockholms kulturnämnd driver myndigheten nu på elfte året frågan vidare. Alla medel verkar tillåtna, även att slira på sanningen.
Konstnären Gunter Demnig började för snart trettio år sedan ett projekt han kallade ”Stolpersteine”, på svenska ”snubbelstenar”. Utanför hus där människor bott som deporterades i Förintelsen har Demnig lagt ner gatstenar med en översida i mässing där namn på de bortförda står. I över tio år har myndigheten Forum för levande historia velat placera snubbelstenar också i Sverige, men Stockholms kulturnämnd har flera gånger tackat nej. Idén har också kritiserats därför att inga människor deporterades med våld från Sverige till koncentrationsläger. Däremot fanns det de som sökte asyl i Sverige, som inte fick det.
Dagens Nyheter skriver den sjunde februari:
Demnig är redo att komma till Stockholm i början av 2019 för att placera minnesstenar på Stockholms gator.
– Det är väldigt roligt att få ett positivt besked från Demnig, han är ju mycket upptagen och det är ju ett konstnärligt projekt där han äger rätten att bestämma vilka namn som ska uppmärksammas, säger Ingrid Lomfors på Forum för levande historia, som sedan 2007 drivit frågan om att placera ut minnesskyltar.
Samma dag fick Gunter Demnig ett mail från en bekant till mig i Sverige med frågor om projektet. Han svarade: ”I don’t know anything about planning STOLPERSTEINE for Stockholm”. Han vet inget om projektet, trots att han enligt DN tackat ja till att medverka. Docent Roman Wroblewski kontaktade journalisten som skrivit artikeln och han svarade att han inte varit i kontakt med Demnig, utan byggde artikeln på uppgifter han fått från Ingrid Lomfors på Forum för levande historia.
Det är ett nog så häpnadsväckande besked, så vad och vem skall man tro? Enklaste sättet att ta reda på det är givetvis att fråga Demnig själv. Han är ju enligt DN-artikeln mycket upptagen, men inte värre än att han svarar när jag ringer honom. Till mig säger att han inte är involverad i några planer för snubbelstenar i Sverige. Det är inte heller hans sak att vara det eller att ge sitt godkännande. ”Ich bin ein Künstler und kein Historiker” säger han, det vill säga att han är konstnär och inte historiker. Det är historikerns uppgift att avgöra var stenarna skall placeras. Låter det rimligt är Demning villig att placera stenarna där.
Låt snubbelstenarna förbli minnen över de som fördes bort med våld, medan grannarna tittade på eller vände bort blicken. Det hände inte i Sverige. Det skall vi vara glada för.
Nu kan man fråga sig om detta spelar någon roll. Är det inte bara bra att Förintelsen uppmärksammas, att vi minns och genom minnet förhoppningsvis förhindrar att liknande saker händer igen? Min uppfattning, som jag delar med många andra, bland dem sådana som liksom jag är ättlingar till de mördade, är att visst är det viktigt att vi minns, men minnet är inte en universalmedicin som fungerar för allt, bara man ökar dosen. De snubbelstenar som finns på den europeiska kontinenten, i Norge och i Finland, framför hus där människor bodde som därifrån deporterades till förintelselägren, är viktiga påminnelser om det oerhörda som hände, inte minst därför att det bara kunde ske därför att andra valde att inte se.
Något sådant hände inte i Sverige. Flyktingar sökte sig till Sverige och under 1930-talet och de första krigsåren avvisade Sverige de flesta. Sveriges handlande är inte någon ärofull historia. Men om man jämför den med de brott mot mänskligheten som då bedrevs av Nazityskland blir enda resultatet att man relativiserar Tysklands brott. Samtidigt som Tyskland 1942 sätter igång mordmaskinen på allvar, öppnar Sverige sina gränser. Men det är som om man inte kan se detta, som om man hyser en sorts avund mot Tyskland som får stoltsera med sin skam.
Därför är min uppmaning till Forum för levande historia att ta förnuftet till fånga och inte låta prestige styra detta, så att man till och med slirar på sanningen. De människor som man vill minnas genom snubbelstenarna kan man uppmärksamma på annat sätt. Låt snubbelstenarna förbli minnen över de som fördes bort med våld, medan grannarna tittade på eller vände bort blicken. Det hände inte i Sverige. Det skall vi vara glada för.