Judehatet måste stoppas, oavsett avsändare

I fredags samlades hundratals demonstranter i Malmö, förevändningen var USA:s aviserade ambassadflytt från Tel Aviv till Jerusalem. Måltavlan var dock vare sig USA eller staten Israel. Måltavlan var judarna. Det var judar som demonstranterna skanderade att de skulle skjuta. Det var judar som skulle drabbas av den intifada som demonstranterna påstod sig utlysa från Malmö.

Malmö är sedan ett antal år ökänt för den utbredda antisemitismen, en antisemitism som kunnat frodas med kommunledningens goda minne. 2010 relativiserade dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) hoten och attackerna mot judar med det famösa uttalandet ”vi accepterar varken sionism eller antisemitism”, och jämställde därmed idén om en judisk stat i Israel med rasism riktad mot judar, något som dåvarande chefredaktören för Magasinet Neo Paulina Neuding då uppmärksammade. Ett försåtligt uttalande som på samma gång lyckades trivialisera antisemitismen och bekräfta antisemiternas konspirationsteoretiska världsbild.

Ett försåtligt uttalande som på samma gång lyckades trivialisera antisemitismen och bekräfta antisemiternas konspirationsteoretiska världsbild.

Om Malmös politiker inte tar antisemitismen på allvar så uppmärksammas den i alla fall utanför landets gränser. 2015 skickade president Barack Obama sitt sändebud Ira Forman till staden med anledning av de uppmärksammade attackerna mot stadens judar. Tre år tidigare hade företrädaren Hannah Rosenthal besökt staden i samma ärende och riktat skarp kritik mot Reepalu. Då hade Simon Wiesenthalcentret utfärdat en internationell varning till judar för att resa till Malmö utan att vidta särskilda försiktighetsåtgärder.

2015 talade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson vid en demonstration i Malmö där demonstranter ropade som ”knivhuggningar av soldater”, ”frihetskrigare med kniv” och ”krigare till Jerusalem”. Året innan hade Larsson varit på Västbanken med SSU och besökt systerorganisationen Fatah Youth Movement. I samband med detta poserade hon med en karta där Israel hade utplånats. En bild som hon sedan publicerade på sitt Instagramkonto.

Det är emellertid inte bara i Malmö som judehatet frodas. I lördags attackerades synagogan i Göteborg av ett tjugotal maskerade män med brandbomber. De ungdomar som hade fest i synagogans lokaler tog sin tillflykt till källaren. Talkörerna i Malmö fick en skarpare underton när hoten plötsligt omsattes i handling.

Måltavlan var dock vare sig USA eller staten Israel. Måltavlan var judarna. Det var judar som demonstranterna skanderade att de skulle skjuta.

Den tilltagande antisemitismen i Sverige existerar inte i ett vakuum. Som religionsvetaren  Eli Göndör, tillika senior fellow vid Timbro,  påpekat driver den sittande svenska regeringen Europas mest Israelfientliga politik. Islamiska länder som Turkiet, Egypten och Saudiarabien har bättre relationer med Israel än vad Sverige har. Varken socialdemokraterna eller vänstern har tagit avstånd från organisationer som Hamas och Hizbollah som sprider antisemitiska nidbilder.

Samtidigt bidrar svenska medier till de antisemitiska stereotyperna. I samband med att Donald Trump meddelade att han avsåg att genomföra det vallöfte som både han, Barack Obama och George W Bush givit om att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, meddelade Sveriges Television via text-tv att detta berodde på den starka ”judiska lobbyn” i USA. Det är en formulering som hämtad ur en antisemitisk pamflett. Tidigare i år beskrev samma medieföretag den nytillträdde franske presidenten Macron som en ”Rotschildbankir”, ett annat vanligt begrepp i den antisemitiska vokalbulären.

Därför riskerar den som pekar på antisemitism bland muslimer, eller människor från mellanöstern, att mötas av försök att få samtalet att handla om islamofobi eller om nazister istället.

Den svenska offentligheten har kraftfullt förmått markera mot antisemitism med nazistiska rötter. Tidskriften Nya Tiders närvaro på Bok- och biblioteksmässan har lett till omfattande debatter, bojkotter och protester. Nazistiska nordiska motståndsrörelsens demonstrationer möts med avsky och förakt, i spalterna och på gatorna.

Desto svårare har man att hantera antisemitism med rötter i Mellanöstern. När grupper som enligt den postkoloniala analysmodellen förväntas vara offer för strukturer dyker upp som förövare måste det rationaliseras. Därför trivialiseras antisemitiska attacker mot judar och rättfärdigas med hänvisningar till staten Israels politik. Av den anledningen riskerar den som pekar på antisemitism bland muslimer, eller människor från Mellanöstern, att mötas av försök att få samtalet att handla om islamofobi eller om nazister i stället.

När grupper som enligt den postkoloniala analysmodellen förväntas vara offer för strukturer dyker upp som förövare måste det rationaliseras.

Det ironiska i sammanhanget är att antisemitismen i mellanöstern och nazismen är nära sammanbundna. I boken Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014) skildrar Niclas Sennerteg de täta banden mellan Tredje riket och politiska och religiösa rörelser i arabvärlden. Det är en historisk verklighet som passar illa in i den postkoloniala världsbilden.

Det är således samma gamla antisemitism, som många trodde hade dött ut i väst, som återvänt genom invandring från länder där den ännu frodas och eldas under av det politiska ledarskapet.

Judehatet är lika avskyvärt oavsett avsändare. Det politiska och mediala Sverige måste släppa sina postkoloniala föreställningar och erkänna detta faktum.