Förbjud NMR-demonstrationen, men av rätt skäl
Nordiska Motståndsrörelsen är våldsverkare. Därför bör de inte ges rätt att demonstrera. Deras närvaro i gatubilden rör upp känslor, också mina, men ett demonstrationsförbud bör inte handla om känslor, skriver Dan Korn.
Till mina käraste barndomsminnen hör jom kippur i Göteborg. De flesta av stadens judar var nästan helt sekulariserade, men på jom kippur kom man till synagogan. Även om det är en allvarlig dag, då man fastar och ber om syndernas förlåtelse, blev det också dagen på året då det judiska sociala livet var som rikast.
Gudstjänsten pågick från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan avbrott. Kantor och kör sjöng de traditionella melodierna enligt den tyska traditionen. När det blev för långtråkigt tog vi en promenad i Trädgårdsföreningen eller gick över till den andra, mera ortodoxa synagogan, där andra melodier, med östeuropeisk klang, sjöngs och samtalen i högre grad fördes på jiddish.
Dit kom många som överlevt Förintelsen och efter kriget hamnat på svenska småorter, där de levde utan större kontakt med andra judar.
Dit kom många som överlevt Förintelsen och efter kriget hamnat på svenska småorter, där de levde utan större kontakt med andra judar. En gång om året kom de, med hemmagjort vin och kakor att bryta fastan med. Och tant Grünberger från Örebro var traditionellt klädd med vit huvudduk och vitt förkläde. Under vandringarna på stan mötte man ideligen andra som var ute och promenerade. Samtalen handlade om hur långt i ritualen de kommit i ”Gogan”, det vill säga stora Synagogan, jämfört med ”Minjen”, den ortodoxa synagogan.
Mycket av detta liv tillhör numera historien, men än i dag är jom kippur den dag på året då flest judar i Göteborg knyter an till rötterna. Att ta en promenad på stan detta år blir dock inte fullt lika angenämt. Nordiska Motståndsrörelsen har sökt och fått tillstånd att demonstrera. I många artiklar de senaste dagarna har framhållits att det är olyckligt att de fått tillståndet på just den dagen, då många förintelseöverlevare går till synagogan.
Men man behöver inte ha överlevt Förintelsen för att känna obehaget. Vi som är ättlingar till mördade i Förintelsen kan sannerligen också känna kårarna gå nerför ryggbladet när vi ser nassar. Och jag tror att vi alla, oavsett vad vi tror på eller vilken bakgrund vi har, kan sätta oss in i det fruktansvärda att stå öga mot öga med människor som har som ideologi att vilja utplåna en.
Men känslor är inte mycket till argument att komma med för att förbjuda en demonstration. Sådana beslut måste väga in demonstrationsrätt och yttrandefrihet. Skall den rätten vara något värd måste den också gälla dem som uttalar obehagliga och avskyvärda åsikter.
Men känslor är inte mycket till argument att komma med för att förbjuda en demonstration. Sådana beslut måste väga in demonstrationsrätt och yttrandefrihet.
Däremot finns andra skäl att förbjuda demonstrationen. Uppenbarligen är NMR mer kunniga än svensk polis om var synagogor ligger och när stora judiska helgdagar äger rum. Det är uppenbart att de söker bråk. Det är lika uppenbart att det är en organisation som gång på gång kräver stora polisinsatser för att uppehålla ordningen, som har flera våldsdömda i sina led, som kan kopplas till flera mord och vars strategi det är att söka bråk.
Av just den anledningen kan de förbjudas att demonstrera. Det är en rättighet att yttra sin åsikt, men om åsikten kräver massiva polisinsatser, finansierade med skattemedel, måste en avvägning ske. Du kan få lov att yttra din åsikt i en sandgrop utanför stan, men i rättighetspaketet ingår inte att du måste få lov att göra det på central offentlig plats.
Jag tror att den uppenbara flatheten mot verkliga nazister hänger samman med den systematiska brunmålningen av SD, med debatten om Nya Tiders rätt att ställa ut på Bokmässan. Folk skriker ”nazist” så ofta att när de verkliga nassarna dyker upp blir det som i Peter och vargen, att det inte längre tas på allvar.
Folk skriker ”nazist” så ofta att när de verkliga nassarna dyker upp blir det som i Peter och vargen, att det inte längre tas på allvar.
Själv kommer jag att tillbringa jom kippur i en synagoga i Manchester. Fastigheten ägdes en gång av Oswald Mosleys fasciströrelse, som medvetet förlade sina lokaler till judiska kvarter. När luften hade gått ur den ballongen byggdes en av Manchesters synagogor där i stället. Den historien inger hopp om framtiden.