Ryktet om 68-kyrkans död är starkt överdrivet

För femtio år sedan, 1968, höll Kyrkornas världsråd en uppmärksammad generalförsamling i Uppsala. Den gick till historien som ett ögonblick då kyrkorna öppnade sig för världens frågor på ett nytt sätt.

Orden är ärkebiskop Antje Jackeléns. Hon formulerar dem i en replik till kulturskribenten Maria Schottenius, som i en krönika i Dagens Nyheter ställt frågan om Svenska Kyrkans företrädare tror på mirakel. De två meningarna är en tydlig programförklaring om ärkebiskopens utgångspunkter. Navet är, precis som för många andra som befann sig i eller i efterdyningarna av vänstervågen, det politiskt röda 1968.

Ärkebiskopens replik är i övrigt ett kontextlöst hopplock av uttalanden från teologer genom historien. Repliken saknar bibelreferenser, vilket ur teologisk synvinkel kan uppfattas som anmärkningsvärt då diskussionen i Dagens Nyheter handlade om mirakel och tron på uppståndelsen. Även det är signifikant för dagens kyrkliga debatt. De senaste årens stormande diskussioner om den nya kyrkohandboken (den bok som innehåller Svenska kyrkans gudstjänstordningar) eller om kyrkoledningens utspel i skilda frågor har ofta handlat om vad som uppfattas som en brist på teologisk stringens och, till och med, teologiskt och trosmässigt ointresse från Svenska kyrkans ledarskikt.

Debatten om den nya kyrkohandboken som antogs denna pingst är i det närmaste oöverskådbar i sitt omfång. Den återkommande kritiken har i huvudsak handlat om det bristande musikaliska arbetet, spretig och ogenomtänkt teologi samt maktutövningen i själva processen (här finns ett axplock av artiklar). Kritiken har inte enbart varit inomkyrklig utan också företrätts av bland andra kulturskribenten Maria Schottenius på Dagens Nyheter. För att ge ett exempel på kritiken mot brist på teologiskt intresse ställde den tidigare ambassadören Ulla Gudmundsson frågor om Svenska Kyrkans företrädares teologiska uppgift i den debatt som Maria Schottenius initierat. Samtidens kyrkliga debatt rör sig om Svenska kyrkans uppgift, diskussionen är starkt polariserad och uppfattningarna om vad kristen identitet är och ska vara är djupt divergerade.

68-kyrkans ögonblick

Det ”ögonblick” 1968 som ärkebiskopen ser tillbaka på i artikeln som en vattendelare för kyrkorna var världskyrkomötet i Uppsala 1968, då starka socialistiska idéer och ideal fick fäste i kyrkorna. Teologin kom i skymundan och politiken, eller ”världens frågor”, blev nu centrum. Till den världsbild som formades hörde att marxistiska rörelser och förtryckande regimer runt om i världen sågs som rättfärdiga. Västvärlden associerades med orättfärdighet och förövarmentalitet.

På teologins språk fylldes ordet ”synd” med ett nytt politiskt innehåll. Världen och människan betraktades och konstruerades utifrån en offer- och förövarmatris, där väst var förövaren. Revolutionen sågs, och ses, som en ständigt pågående kraft, en skaparkraft. De ”världens frågor” som kyrkan öppnade sig för är således frammejslade av den marxistiska och socialistiska världsbilden, synen på samhällsutvecklingen och på människan.

Synden blev nu den kapitalistiska människan och det kapitalistiska samhället. Frälsningen blev revolutionen.

Ögonblicket i Uppsala är en av startpunkterna för idéhistorikerns Johan Sundeens banbrytande forskning om och kartläggning av 68-kyrkan och dess idéhistoriska rotsystem: 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1968–1989 (2017). (Här vill jag för övrigt påpeka att jag använder marxism som ett samlingsbegrepp för en rad rörelser som har sitt ursprung ur marxismen, som leninismen och maoismen.) Det var även världskyrkomötet i Uppsala som fick Eli Göndör och mig att skriva Timbro-rapporten ”Omvägen om Gud” (2016).

Kyrkornas mottagande av Sundeens forskning och vår, givetvis blygsammare, rapport har varit intressant: Från svepande formuleringar om att forskningen inte är tillfyllest och att rapporten är ”konspirativ” till försök att misskreditera avsändarna. I receptionen kan man finna en motsägelsefullhet: kritikerna framhärdar i sina ståndpunkter samtidigt som utgångspunkterna för dem förnekas. Det finns en blindhet för det egna tolkningsföreträdet och för att det egna politiska rastret inte är universellt eller en sanning.

Det finns, ytligt sett, en likhet mellan socialismen och kristendomen: de universella pretentionerna och absoluta sanningsanspråken. Att marxismen och kristendomen visade sig gå så bra ihop – när Gud och Kristus som Människosonen väl hade avskaffats, förstås – har med denna igenkänning att göra. Men att man kan känna igen och återanvända, eller kidnappa, begrepp är inte detsamma som att idéerna eller systemen är kompatibla. Det är en tankemässig synvilla.

Att den kristna tanken om synd och syndernas förlåtelse omtolkades så det kom att handla om denna världens system är ett exempel. Synden blev nu den kapitalistiska människan och det kapitalistiska samhället. Frälsningen blev revolutionen. Den kristna tanken på en ny himmel och en ny jord förvandlades till idén om upprättandet av det socialistiska samhället. Ett samhälle där fred och rättfärdighet bor. Det kristna hoppet om en ny himmel och en ny jord gjordes liktydigt med det marxistiska hoppet om det klasslösa samhället.

Antje Jackelén deklarerade redan innan hon tillträdde som ärkebiskop att kyrkan ska bli mer aktivistisk.

Den fusionen är enbart möjlig om ”världen” får ha tolkningsföreträdet. Det kristna hoppet är ingen inomvärldslig revolution som drivs fram av människan, utan tänds av skaparens ingripande genom Jesus Kristus. Johan Sundeen beskriver i sin bok om 68-kyrkan hur den kristna vänstern hade problem med legitimiteten eftersom religion och marxism är antiteser. Man kämpade med att bända kristendomen så att kyrkan skulle kunna vara och förbli en plattform för den världsomspännande revolutionen. Detta skruvande på kristendomen, med samma mål att vara en plattform, pågår fortfarande i Svenska Kyrkan.

Antje Jackelén deklarerade redan innan hon tillträdde som ärkebiskop att kyrkan ska bli mer aktivistisk. Som ärkebiskop återkommer hon ofta i krönikor och andra texter till att teologin och tron ska vara politiska. I en av dessa krönikor i Kyrkans tidning sammanfattar hon: ”Vi är politiska – inte därför att partier kallar utan därför att Jesus Kristus kallar”.

Det anmärkningsvärda är att hon samtidigt framhärdar i att hävda att denna politiska teologi inte har en riktning eller ett ursprung. Det inledande citatet ur Dagens Nyheter belyser denna motsägelsefullhet, samtidigt som riktningen tydliggörs. De återkommande utspelen om vikten av att kyrkan är politisk, men inte politiserad, ska förstås ses som en kommentar till den debatt om 68-kyrkan och kyrkans politisering som har förts under de senaste åren.

Att teologi är politik är en politisk hållning

I krönikan i Kyrkans tidning för Antje Jackelén ett resonemang om att de som kritiserar kyrkans allt starkare politisering själva kan ha en politisk uppfattning och därför politiserar kyrkan utifrån. Resonemanget är ett uttryck för en vänsterpolitisk utgångspunkt, nämligen den att allt är politik. Med ett sådant synsätt blir teologi också politik. Men det är inte ur evangeliet denna tanke härstammar, utan ur 68-rörelsens idéströmningar.

I själva verket är kritiken mot kyrkans politisering ofta teologisk. Den kan ta sin utgångspunkt i missionsbefallningen, bekännelsen, den lutherska tvåregementsläran om en andlig och en världslig sfär (och uppgifterna och kallelserna i dessa respektive sfärer) samt en rad andra teologiska uppfattningar. Den teologiska kritiken kan vidare ha sitt ursprung i bibelsyn, tolkning av bibeltexter, bekännelseskrifterna och av förståelsen av det kristna livet med dess kallelse. Invändningarna mot kyrkans politisering kan ha sitt ursprung i analysen av hur reformert kristen teologi som sammanflätar tro och politik, till skillnad från luthersk teologi, har kommit att prägla Svenska Kyrkan.

Att Jesus Kristus kallar oss att vara politiska är en vag formulering och ett ofärdigt svar in i den pågående debatten om kyrkans politisering. För vad menas med politisk? Betyder det samhällsengagemang eller sakpolitik? De allra flesta kristna skulle bejaka det förstnämnda. Men då det kyrkliga etablissemanget tar ställning i laddade frågor om migrationspolitik, i bostadspolitiska spörsmål, om vapenexport och i konflikten mellan Israel och Palestina, framträder en bild av att ärendet i stället är sakpolitiskt. Det teologiska samtalet tycks utebli när allt blir politik. Att leva i världen men inte av världen, vilket är en nytestamentlig tanke, tycks resultera i det omvända när kyrkans språk enbart blir ”världens frågor”.

Internt i Svenska Kyrkan har vänsterorienteringen ett sådant tolkningsföreträde att allt ses som politik.

Den kyrkliga debatten om kyrkans politisering och om 68-kyrkan är levande och polariserad. Internt i Svenska Kyrkan har vänsterorienteringen ett sådant tolkningsföreträde att allt ses som politik. De teologiska kärnfrågorna om Guds existens, det ondas problem (teodicéproblemet), om frälsning och nåd, om livets moraliska dilemman, om andlig försoning och hopp, döden och livet efter detta, kommer i skymundan. De sjönk undan 1968 och har inte återtagit, eller återfått, sin plats. Det är om detta striden inom, och om, Svenska Kyrkan står.

De som har studerat arvet efter 68 i Sverige konstaterar två saker: För det första är Sverige ett land som, till skillnad från andra länder, väldigt sent kom att genomlysa och kritiskt analysera hur marxismens intåg påverkade samhället och samhällets institutioner. För det andra blev ingen annan institution så genomsyrad och påverkad av de marxistiska strömningarna som Svenska Kyrkan, och förvisso en del andra frikyrkor.

Ett nätverk, eller en generationselit, ur den kristna studentrörelsen kom att påverka kyrkan och sedermera besitta maktpositioner – i kyrkan, akademin och samhället – i decennier på ett sätt som inte liknar inflytandet i någon annan samhällsinstitution. Och då ska man komma ihåg att påverkansgraden av 68 i Sverige var mycket hög. I Svenska Kyrkan och inom teologin blev nätverket och deras lärjungar ärkebiskopar och biskopar, prästutbildare, domprostar, forskningschefer, opinionsbildare och professorer.

När jag satt på Kungliga biblioteket i Stockholm och studerade den kristna vänsterns studentrörelse fann jag snart sagt varenda person som hade haft eller senare fick inflytande i Svenska kyrkan. Johan Sundeens bok har mer än bekräftat den bild som då framträdde för mig. Man skulle kunna göra en sorts släktträd av personer med kopplingar till studentrörelsen, med vänskapsband och relationsband.

Marxistiska filosofer finns som självklara referenspunkter i dagens teologiska forskning, men utan att deras marxistiska utgångspunkter tydliggörs.

Antje Jackelén finns med i de grupperingar som blir avnämare till de tidigt väckta – frälsta – marxisterna. Hon anslöt till den så kallade Exodus-rörelsen, som har undertiteln ”samling för uppbrott”, som bildades i slutet av 1970-talet. Grundare är en annan (tidigare) ärkebiskop, KG Hammar och den tidigare biskopen i Stockholm Caroline Krook. KG Hammar beskriver sitt ”ögonblick” så här i en intervju i Göteborgsposten 2016:

Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av ett  est för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.

Jag låter de två ärkebiskoparnas beskrivningar av vad som påverkat dem få utgöra en glimt av hur 68-kyrkan formerade kyrkans män och kvinnor och fortfarande formar.

Avtrycken från 68 kom även att prägla teologin och filosofin. Marxistiskt influerade teologer som exempelvis Jürgen Moltmann har fått en särställning. Filosofer som Theodor Adorno, Louis Althusser, Michel Foucault och Slavoj Zizek finns som självklara referenspunkter i dagens teologiska forskning, men utan att deras marxistiska utgångspunkter tydliggörs.

Ett exempel som kan tydliggöra det är en intervju med teologen och akademiledamoten Jayne Svenungsson i tidningen Vi läser. Jag ska inte här gå in på den starkt omdiskuterade hypotesen om Guds återkomst, i meningen att religion och tro är tillbaka som maktfaktorer i Sverige, utan enbart peka på hur Svenungsson inte specificerar att de filosofer hon refererar till som viktiga för teologin är marxister. Hur receptionen och inflytandet av marxistiska teologer och filosofer har påverkat teologin, prästutbildningen och prästerna är ett ämne som är angeläget för framtida forskning.

Kyrkan förvaltar arvet efter 68

Hur förvaltar dagens kyrka arvet efter 68? Eftersom idéerna fått fäste under så många decennier är det vid första anblicken inte alltid synligt hur rotsystemet ser ut. Ett exempel jag vill lyfta fram här är de återkommande ställningstagandena i konflikten mellan Israel och Palestina (de palestinska områdena).

”Tredje världens” befrielserörelser var ett tydligt fokus inom 68-rörelsen. Oavsett hur våldsamma de var, var deras motstånd som offer rättmätigt mot förövaren väst, även känd som imperalismen och kapitalismen. I dag har vänsterns kamp för förtryckta folk kanaliserats in i den palestinska rörelsen. Historikern Lennart Berntsson har skrivit om hur antisemitismen har djupa rötter inom vänstern och han drar paralleller till att dagens 68-generation kallar Israel för en rasistisk stat.

Att utmåla staten Israel som ett rasistiskt projekt från bildandet 1948 beskrivs i dag som antisemitiskt färgad retorik när den moderna antisemitismen definieras. I stället för att tala om judarna, talar man om Israel. En anti-israelisk opinion har blivit en hävstång för anti-judiskhet och antisemitism.

Svenska Kyrkan bedriver en mycket kraftig lobbying mot Israel.

Hur vänstern i dag genom denna retorik polariserar en redan svår konflikt har den brittiske professorn Alan Johnson, som själv tillhör den politiska vänstern, beskrivit. Han menar att vänsterrörelsen måste ta ansvar för sin demonisering av Israel. Om en förenklad bild av israeler som förövare och palestinier som offer målas upp, bidrar det till att polarisera en redan svår konflikt, en konflikt som är mångfacetterad och komplex.

Svenska Kyrkan bedriver en mycket kraftig lobbying mot Israel. På kyrkokansliet i Uppsala finns policytjänstemän och kommunikationsavdelningen har närmare 60 anställda. En del av kyrkoetablissemanget är lobbyister på ett målmedvetet sätt, andra i etablissemanget och runt omkring det följer den utpekade riktningen av andra skäl, som följsamhet, okunskap eller naivitet.

För de tongivande inom kyrkoetablissemanget är dock frågan om Israel och Palestina en stark drivkraft. De palestinska ”befrielserörelserna” är det man har kvar att kämpa för. 2018 känns retoriken från 68 igen; våld blir rättmätigt motstånd mot en kolonial, kapitalistisk och imperalistisk fiende, Israel.

Att det rör sig om kraftig lobbying vittnar de resurser och den energi som Svenska Kyrkan lägger ned på politiska utspel mot Israel. Det kan handla om att skriva till riksdagspartier med uppmaning att agera mot Israels politik och driva på politiskt för ett erkännande av Palestina, eller att författa brev till riksdagens partier med vilseledande påståenden om Israels hållning.

Svenska kyrkan har förbundit sig att vara lojal med nätverket Kairos-Palestine, ett internationellt nätverk som driver en totalbojkott av Israel genom den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Sanctions and Divestments). Svenska Kyrkan sprider deras dokument, som innehåller beskrivningar av terror mot israeler som ”motstånd” och ser Israels bildande 1948 som starten för en rasistisk apartheidstat, och antisemitiska retoriska figurer om en judisk lobby. Förra sommaren arrangerade Svenska Kyrkan seminarium med BDS-rörelsen i Almedalen.

Kristendomen bär ett tungt och mörkt arv av så kallad ersättningsteologi, en teologisk position där judendomens existensberättigande inte erkänns. Tankefiguren är att judendomen har ersatts av kristendomen. Sådana teologiska resonemang sprids av Svenska Kyrkan, men den kyrkliga lobbyingen mot Israel är i första hand realpolitisk.

Under paroller som att utrota svälten och jämställdhet för alla finns ett stort antal delmål som hör hemma i planekonomins idévärld.

Två ytterligare glimtar får spegla dagens kyrkas arv efter 68. Den ena är den vänsterpolitiska kyrkliga tankesmedjan Seglora smedjas (som bildades av biskop Caroline Krook 2008) aktiviteter. Seglora uppmärksammades för några år sedan i såväl kyrklig debatt som i samhällsdebatten. Viktigt att komma ihåg är att Seglora var en avnämare från den kristna studentrörelsen och generationseliten och deras idéer dök upp i spalterna. I dag har den ingen tongivande roll, men dess verksamhet under 2010-talets första år skulle behöva genomlysas och analyseras.

Slutligen är Svenska Kyrkan aktiv i att bedriva lobbying för FN:s Agenda 2030. Under paroller som att utrota svälten och jämställdhet för alla finns ett stort antal delmål som hör hemma i planekonomins idévärld. Här finns tankar om en allomfattande överstatlighet med vilken rättvisans värld ska kunna byggas. Länders gränser och självbestämmande ska inte stå i vägen för upprättandet av det klasslösa samhället där ingen orättfärdighet bor. En ny himmel och en ny jord. Men denna sköna nya värld har inget med Kristi återkomst eller Guds ingripande att göra. Revolutionen är människans skapelse.

Jag vill avsluta som jag inledde och återknyta till citatet av ärkebiskop Antje Jackelén. Min förhoppning är att diskussionerna om Svenska Kyrkans röda politisering kan bli mer konstruktiva och faktabaserade från generationselitens sida och från deras efterföljare nu när influenserna från 68 blivit formulerade av ärkebiskopen och inte längre förnekas. 68 var ögonblicket som varade i många decennier, ett ögonblick som fortfarande är.