Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Opinionsevangeliet

Kyrkovalet behandlas som en opinionsundersökning i medierna. Den sekulära världens partipolitik dominerar rapporteringen medan de kyrkliga frågorna hamnar i skuggan. Är svenska kyrkan bekväm med det?

Svenska kyrkan genomförde i helgen sin vart fjärde år återkommande manifestation för demokrati och mänskliga rättigheter. Som vanligt erbjöds alla medlemmar att komma till församlingslokalen och lämna in ett papper för att delta i eventet som i år var populärare än någonsin. Nästan var femte medlem medverkade.

Nej. Så var det förstås inte. Det jag beskriver ovan är ju ett vanligt kyrkoval och tillfället då medlemmarna gemensamt bestämmer kyrkans framtid. Att jag återger det så raljant beror på att det är ganska lätt att få den bilden om man förlitar sig på medierapporteringen. I stället för teologi är det den sekulära världens politik som dominerar, i synnerhet konflikten mellan Sverigedemokraterna och resten av den politiska sfären. Och det är kort sagt som vanligt i svensk politik: Sverigedemokraterna mot rubb. Vad saken egentligen gäller är svårare att förstå. Eventuella motsättningar eller stridsfrågor bortom rena floskler nämns nästan aldrig.

I stället för teologi är det den sekulära världens politik som dominerar.

Det har inte saknats kritik mot hur de världsliga medierna klarat av att bevaka valet. Ett exempel är Sofia Lilly Jönssons negativa recension av rapporteringen i tidningen Journalisten.

För den som inte är insatt i kyrkopolitiken är kanske ändå det mest slående hur mycket av det gamla vanliga köttpolitiken som skymt sikten för kyrkans egna vägval. För att kolla hur mycket sanning det ligger bakom det intrycket gjorde jag enklast möjliga genomgång av mediernas rapportering kring de senaste kyrkovalen. I databasen Retriever undersökte jag hur många texter i svenska tidningar som innehållit ordet ”kyrkovalet” som samtidigt innehållit ordet ”Sverigedemokraterna”. Inte så få visade sig. Och det ökar.

Inför kyrkovalen 2001–2013, sammanlagt fyra stycken, nämndes Sverigedemokraterna i ungefär var femte text om valet. I år hade andelen växt till nästan en tredjedel. Jag har inte gjort en närmare kvalitetsstudie av innehållet (det rör sig bara i år om nästan 9 000 texter) men har bara genom att skumma funnit ett flertal texter som gått ut på att just Sverigedemokraterna är valets stora grej. Man får intrycket av något ödesmättat, att partiets stora genombrott i politiken var att vänta just nu. Att partiet skulle ”ta över” kyrkan. Men en snabb blick bakåt i läggen visar att något liknande varit att vänta vid alla de senaste kyrkovalen. Varför det är så och vad det skulle leda till för konsekvenser framstår som dunklare.

Att nästan en miljon medlemmars röster reduceras till en opinionsundersökning känns kanske ändå lite väl snålt.

Kanske ansågs faktiskt risken för sverigedemokratiskt storslam och genombrott ligga närmare i år – hur nu ett genombrott för Sveriges näst största parti kan tänkas se ut – och kanske förklarar detta den allt intensivare rapporteringen. Men i så fall byggde nyhetsvärderingen på dåliga prognoser. Sverigedemokraterna ökade visserligen som vanligt, men nådde inte ens upp i samma andel röster som i det riksdagsvalet. Rimligtvis ett klart misslyckande för ett parti som både satsar mycket resurser på valet och ser det som viktigt för partiet som helhet.

Svenska kyrkan är en enskild organisation och vi som inte är medlemmar kanske ska hålla våra tankar om den roll den väljer att spela i offentligheten för oss själva. Ändå undrar jag hur många av medlemmarna som tilltalas av hur bevakningen av organisationens beslutsprocesser ser ut. Visst, vi riskerar alla att bli bortklippta, nedstrukna och feltolkade när vi får chansen att medverka i medierna, men att nästan en miljon medlemmars röster reduceras till en opinionsundersökning känns kanske ändå lite väl snålt.