Samhälle Krönika
Regeringen vill försvåra för jägare och skyttar – men skyller på EU
I stället för att rätta sig efter riksdagsmajoriteten har regeringen försökt införa nya restriktioner för jägare och sportskyttar. Det är anledningen till att EU-kommissionen nu stämmer Sverige för implementeringen av vapendirektivet, skriver Erik Lakomaa.
För sex år sedan skulle Sverige ha implementerat EU:s vapendirektiv. Så skedde inte och nu har EU-kommissionen valt att stämma Sverige inför EU-domstolen. Om Sverige fälls – vilket förvisso inte är säkert, det är inte helt ovanligt att länder avstår från att införa EU-direktiv – riskerar Sverige böter.
Skulden för detta ska dock inte läggas på riksdagen utan enkom på regeringen. I riksdagen finns en majoritet bestående av Moderaterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet för implementering av direktivet, på miniminivå. Och mer krävs inte av EU.
Trots detta har regeringen konsekvent vägrat att lägga fram förslag som inte går längre än vad EU kräver. Man har istället hängt på nya restriktioner riktade mot skyttar och jägare och påstått att även dessa skulle vara krav från EU, något som brukar kallas ”överimplementering” eller ”gold plating”. Av förklarliga skäl har då riksdagen sagt nej.
EU:s vapendirektiv lades fram kort efter terrordåden i Frankrike 2015. Trots att det såldes in med terrorretorik riktades det dock uteslutande mot skyttars, jägares och samlares innehav och hantering av legala vapen. Dessbättre gick det förslag som kommissionen först lade fram inte igenom. Det hade inneburit mycket allvarliga konsekvenser för framför allt skytteidrott: Bland annat hade vanliga sportskyttevapen förbjudits och internationella tävlingar omöjliggjorts i flera skyttegrenar eftersom det inte hade gått att flyga med vapnen. Märkligt kan tyckas med tanke på att ”främjande av internationell idrott” är ett av EU:s mål enligt Lissabonfördraget.
Regeringens linje har varit att hänga på ytterligare restriktioner.
Kompromissförslaget som antogs var betydligt mindre restriktivt. För ett land som Sverige som har bland de mest restriktiva reglerna för vapeninnehav som går att finna bland demokratiska länder innebär det också att det går att implementera med ytterst små förändringar av svensk lag. Det handlar i praktiken om att förlänga tiden licensuppgifter lagras efter att licensinnehavaren avyttrat ett vapen till minst 30 år (idag 20 år) samt två åtgärder för att undvika att skapa problem för landets legala vapenägare: Dels slå fast att personer med vapen som kan användas för målskytte får fortsätta att använda kombinationen av vissa vapen och vissa magasin vid träning och tävling, dels att samlare ska slippa stansa in nya nummer i historiskt värdefulla vapen (vilket skulle förstöra värdet på dem). Eftersom de två senare bestämmelserna i direktivet är formulerade som undantag krävs aktiva beslut för att de ska kunna användas av ett medlemsland.
Regeringens linje har istället varit att inte använda sig av undantagen, utan hänga på ytterligare restriktioner. Regeringen vill – likt i kommissionens ursprungliga förslag – bland annat klassa vissa vapen för idrottsskytte som krigsmateriel (i ”kategori A”), vilket skulle omöjliggöra att man tar med sig dem på flyget, och har också velat införa licenser på magasin.
Regeringen har upprepade gånger hävdat att det förslag man lagt handlar om minimiimplementering, något som dock rimmar illa inte bara med verkligheten utan också uttryckligen förnekas på sidan 36 i propositionen. Justitieministern har även i en interpellationsdebatt om direktivet medgett att det inte finns något EU-krav på magasinreglering.
Läs också:
Ett problem i sammanhanget är att överimplementering av EU-direktiv inte är ovanligt utan närmast standardförfarande. En regering som inte kan få majoritet – eller saknar folkligt stöd – för sin politik lockas ofta att koppla på förslagen till införande av EU-regler och skylla på EU. Det mest kända exemplet i Sverige torde vara plastpåseskatten som trots retoriken inte är något EU-krav. Förpackningsdirektivet ställer upp kvantitativa mål för minskningen fram till 2025, men kräver inte att det ska ske med straffskatter.
I fråga om vapendirektivet har också en rad EU-länder passat på att överimplementera och införa nya nationella restriktioner. Till dessa hör bland annat Finland, Italien, Tyskland och Norge. Schweiz, som likt Norge är bundet av direktivet genom Schengenavtalet, har däremot i princip lagt sig på miniminivå.
Att överimplementering är vanligt kan även förklaras med att direktiv ofta är komplicerat skrivna och i alla fall till synes lämnar tolkningsutrymme. Det gäller i allra högsta grad vapendirektivet, som ibland är närmast parodiskt. Skulle man formulerat trafikregler på samma sätt hade det kanske stått i Vägtrafikförordningens 36 kapitel §6 ”Cykel får inte framföras på allmän väg”, och sedan i 92 kap §8 att ”vad som står i 36 kap §6 gäller inte om cykeln har hjul”. Den som inte är van att läsa denna typ av texter och bara läser det första kan då lätt få för sig att man inte får cykla på en vanlig gata.
Så är bland annat reglerna om klassificering av vapen formulerade i direktivet. Man måste därutöver vara kunnig i både juridik och vapenteknik för att förstå hur reglerna samverkar med redan existerande nationella regler när de införs i nationell lagstiftning. Detta är av förklarliga skäl ingen kompentenskombination som finns i exempelvis i Regeringskansliet, frågor som dessa dyker ju inte upp ens varje mandatperiod.
Socialdemokraterna har inte alltid varit ett jakt- och skyttefientligt parti.
Av någon outgrundlig anledning har de regeringar som suttit sedan 2015 varit mycket angelägna att införa nya restriktioner för landets jägare och skyttar, så angelägna att man även utöver vapendirektivet på en rad punkter gått emot riksdagsmajoriteten i vapenfrågor.
Socialdemokraterna har inte alltid varit ett jakt- och skyttefientligt parti, tvärtom. Ett sätt att ta ett steg tillbaka mot det som historiskt var partiets linje – där jakt och skytteidrott inte sågs som problem – vore att sluta obstruera i frågan om vapendirektivet och lägga förslag om implementering på den miniminivå som riksdagen beställt. Samtidigt kan man passa på att lägga förslag om att acceptera EU-vapenpasset, som infördes med 1991 års vapendirektiv och skulle ha behövt implementeras av Sverige i samband med EU-inträdet.