Samhälle Essä
Regeringen tänker fel om skydd för personuppgifter
Regeringen har lagt ett förslag som begränsar tryck- och yttrandefriheten för databaser med brottmålsdomar. Men det finns goda skäl till varför brottmålsdomar bör vara offentliga, medan andra personuppgifter, som inkomst och fordonsinnehav, behöver skyddas, skriver Erik Lakomaa.
I proposition 2021/22:59, som fått den oavsiktligt ironiska titeln ”Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten”, föreslås att skyddet för tryckfriheten ska begränsas. Regeringen vill att ”sammanställningar” av uppgifter om lagöverträdelser förlorar det grundlagsskydd som finns idag. Ett snarlikt förslag lades fram redan före valet 2018, men stoppades då i riksdagen. Denna gång är utgången dock oklar då någon tydlig majoritet åt något håll ännu inte formats.
Tidigare har man menat att även andra än exempelvis tidningar ska kunna åtnjuta grundlagsskydd. Detta skydd menar nu regeringen har gått för långt.
Regeringen diskuterar begränsningen av grundlagsskyddet mot bakgrund av att det numera finns tjänster (det vill säga databaser) som ”riktar sig till en bred allmänhet” och att ”andra än de traditionella massmedieföretagen i allt större utsträckning har börjat tillhandahålla information till allmänheten på internet”. Tidigare har man menat att även andra än exempelvis tidningar ska kunna åtnjuta grundlagsskydd. Detta skydd menar nu regeringen har gått för långt.
Regeringen menar att det finns ”särskilda risker” med sådana databaser. Detta gäller även om handlingarna som ligger till grund för databaserna enkelt kan begäras ut från domstolarna (Svea hovrätt påpekar exempelvis i sitt remissvar att det med ett enda mail till domstolarna går att få uppgifter om en viss person förekommit i brottmål).
Regeringen vill inte heller helt förbjuda sammanställningar av domar. Den menar – utan att närmare definiera vad det innebär – att det är ”uppgiftssamlingens karaktär” som ska avgöra om den ska åtnjuta grundlagsskydd. Regeringen pekar också på att tryck- och yttrandefrihetsskyddet tillgodoses genom att informationen är tillgänglig genom offentlighetsprincipen ”varför söktjänsternas funktion i sådan verksamhet främst tjänar till att förenkla och effektivisera arbetet.”
Inte heller detta gäller dock generellt – dylika databaser över exempelvis rättsfall har länge funnits tillgängliga. Målgruppen har dock inte varit allmänheten utan myndigheter, mediaföretag och advokatbyråer, och kostnaderna för tillgången till databaserna har varit höga. Det man från regeringens sida egentligen vill åtgärda är därför snarare att det blivit för billigt att komma åt uppgifterna, inte att det är möjligt.
Frågan är inte enkel, utan handlar om att väga olika intressen mot varandra. Regeringen skriver i propositionen att ”[Information] om lagöverträdelser är integritetskänslig och att göra sådan information enkelt sökbar riskerar att leda till lidande och annan skada”. Så är det naturligtvis.
Det kan självklart innebära skada för enskilda att förekomma i en databas över personer dömda för brott, men det är däremot inte på förhand givet att det innebär ett större men än att uppgiften om ens tidigare brottslighet publiceras i exempelvis Aftonbladet.
En ordning där domar i brottmål generellt vore sekretessbelagda skulle vara främmande för en rättsstat.
Man skulle även kunna argumentera för att det ingår i straffet som utdöms att det även är offentligt att man dömts – liksom att en ordning där domar i brottmål generellt vore sekretessbelagda skulle vara främmande för en rättsstat.
Samtidigt är uppgifter om tidigare brottslighet (kanske långt tillbaka i tiden) något som kan vara till men för dömdas rehabilitering och återgång till samhället. Den trend där allt fler verksamheter kräver utdrag ur brottsregister vid rekrytering är inte av godo. Men detta vore i så fall rimligare att hantera genom att arbetsgivare normalt förbjöds att inhämta sådana uppgifter i samband med anställningsprocessen (det skulle också lösa frågan om ”frivilligt” lämnade utdrag till arbetsgivare, liksom om inhämtning som skett på annat sätt).
Läs också:
Det som är slående är emellertid att samma politiker som lagt (eller stödjer) förslag om att det ska kunna kriminaliseras att sammanställa och publicera uppgifter ur brottmålsdomar inte vill ha motsvarande restriktioner för att sammanställa uppgifter om sådant som människors inkomster, fordonsinnehav och boendeförhållanden.
Det saknas goda skäl för varför uppgifter om exempelvis enskildas ekonomiska förhållanden eller var barnen går i skolan ska vara offentliga.
Tvärtom är detta uppgifter som staten i dag sammanställer och säljer för reklamändamål – och som publiceras på samma slags webbplatser som uppgifterna om domar. För enskilda innebär sådant inte bara ett intrång i privata förhållanden utan ökar även risken att utsättas för brott: Uppgifter om vilka som har de högsta inkomsterna i området eller som äger fordon av en viss modell kan påtagligt underlätta för kriminella att hitta lämpliga offer.
Till skillnad från brottmålsdomar som det i en rättsstat och demokrati måste vara möjligt att granska saknas goda skäl för varför uppgifter om exempelvis enskildas ekonomiska förhållanden eller var barnen går i skolan ska vara offentliga, än mindre sammanställas och spridas av staten.
Det finns givetvis befattningar för vilka det är rimligt att publicera löner och andra ersättningar, det gäller exempelvis till politiker och statstjänstemän, men det handlar då om en tämligen liten andel av befolkningen. Privata företag, och organisationer kan förstås också välja om de vill offentliggöra exempelvis löneuppgifter. Det kan även antas att börsföretag fortsätter att ge information om företagsledningarnas ersättning i årsredovisningarna så länge aktieägarna kräver detta.
Kanske invänder någon att uppgifter om människors inkomster och skolgång behövs för forskningsändamål. Ja, så är det, och jag har själv använt registerdata i min forskning. Men det kräver inte att uppgifterna görs fritt tillgängliga, och för forskningsändamål är det ytterst sällan det behöver kunna göras någon personkoppling. Den som vill studera exempelvis inkomstskillnader eller betygssättning klarar sig mycket väl med anonymiserade uppgifter. Forskare har utöver det dessutom möjlighet att inhämta samtycke från de personer som de vill forska på. Att det är jobbigt är knappast ett skäl för att inte skydda enskilda.
Det finns ett stort behov av ett betydligt starkare skydd för enskildas privatliv och personuppgifter. Här vore det en rimligare linje att börja med det som inte kräver inskränkningar av tryck- och yttrandefriheten: Att begränsa eller stoppa statens försäljning av uppgifter om inkomster, fordonsinnehav och boendeförhållanden. Där kan man till och med tänka sig att huvudregeln borde vara absolut sekretess. Samtidigt kanske vi får acceptera att vi kan komma att få läsa om att någon dömts för ett brott även på andra ställen än i kvällstidningarna.