Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Rätt att slänga ut respektlösa elever

Fler elever anmäler sina lärare för kränkningar, men det behöver inte betyda att lärarna agerar fel. När elever inte visar respekt för sin omgivning finns det en gräns för hur mycket hänsyn de själva kan kräva i utbyte.

I mars förra året lyfte en lärare ut en så kallat stökig elev ur klassrummet. Enligt rektorn var det befogat, men Skolinspektionen krävde att kommunen skulle betala 25 000 kronor i skadestånd till eleven. Bland annat ansågs det vara kränkande att klasskamraterna såg eleven bäras ut.

I ett annat aktuellt fall lyfte en lärare bort en elev som blockerat framkomligheten i skolan cafeteria med möbler, bland annat en soffa som eleven lagt sig i och vägrade flytta sig. Oproportionerligt våldsinslag, menade Skolinspektionen, och krävde skadestånd till eleven på 10 000 kronor. I det fallet överklagade skolan i tingsrätten, och vann, men att det över huvud taget lyftes krav på skadestånd talar sitt tydliga språk.

I dagarna rapporterade Expressen att anmälningarna mot lärare för kränkningar mot elever nästan har fördubblats de senaste fem åren. Frågan är bara om det, i ljuset av ovanstående berättelser, verkligen är uteslutande negativt.

På bara en eller två generationer har relationen mellan elever och lärare förändrats totalt. Katederläraren med sin pekpinne var kanske inte allas favorit, men han eller hon hade åtminstone (ofta) auktoritet nog att upprätthålla någon form av grundläggande ordning i klassrummet. Ordning är i sin tur inte alltid det mest lockande för ett barn i skolåldern, men ska man lära sig någonting i skolan är den nödvändig.

I dag har makten förskjutits bort från läraren. 63 procent av eleverna i femman och 56 procent i nian upplever att andra elever stör ordningen i klassrummet, men samtidigt har lärarens auktoritet vittrat bort till den grad att de inte alltid vågar ingripa över huvud taget. Hamid Zafar, tidigare högstadierektor och nu barn- och utbildningschef i Mullsjö, kritiserar utvecklingen mot allt fler anmälningar och kritikbeslut:

– Om Barn- och elevombudet alltid landar i att barnet har blivit kränkt och att skolan ska föreläggas med vite, då har vi ett problem. Då vet ju läraren inte när man har möjlighet att ingripa, när man kan stoppa stöket. Läraren är samtidigt ansvarig för de andra barnens säkerhet också.

De elever som ska respekteras är de som är i skolan för att lära sig, inte de som saboterar för andra.

I boken Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos, 2017) beskriver idé- och lärdomshistoriken Ingrid Wållgren hur postmodernismens urskillningslösa maktkritik har inspirerat en nedmontering av lärarens auktoritet. ”En lärare som i dag säger vad en elev ska lära sig kan göra sig skyldig till auktoritärt maktanspråk, det vill säga missbruka sin maktställning.” Tänk då hur den postmoderna pedagogiken måste se på att fysiskt avlägsna en elev som förstör sina klasskamraters studiemiljö.

Dessutom kan det vara farligt. Parallellt med att anmälningarna mot lärare ökar, ökar också anmälningarna om fysiskt våld mot lärare lavinartat. Hot och våld beskrivs ofta som vardag för lärare, och de personliga hoten blandas dessutom med hot om just att anmäla läraren. Nästan fyra av tio lärare har mottagit sådana hot från elever eller föräldrar enligt en undersökning för ett par år sedan. Det är inte konstigt att lärare drar sig för att ingripa.

Problemet är bara att det behövs. Enligt Skolinspektionens skolenkät våren 2018 känner sig enbart 44 procent av niondeklassarna trygga i skolan. Om eleverna inte kan känna sig trygga i skolan kommer deras studieresultat knappast få något större uppsving den närmaste framtiden.

I mångt och mycket är den postmoderna pedagogiken utformad efter önsketänkande. Om bara alla barn hade haft förmågan att ta ansvaret för sin egen inlärning, och instinktivt behandlat varandra bra, hade läraren kunnat retirera från katedern och sväva runt någonstans i gränslandet mellan handledare och kompis. Men barn är inte alltid sugna på att plugga om de kan komma undan med att låta bli, och de är definitivt inte alltid välvilligt inställda till varandra. De är precis som vuxna, med andra ord, fast yngre. Många av dem är intresserade av att gå i skolan och hyfsat trevliga mot varandra, men många av dem kommer också att jävlas med andra så länge de kommer undan med det.

Läraren står alltså inför en ”grupp mot grupp”-situation. Endera visar man hänsyn mot de elever som sköter sig och säger ifrån – eller till och med slänger ut – dem som beter sig dåligt. Eller så visar man hänsyn mot dem som beter sig dåligt, låter dem fortsätta blockera framkomligheten, spela mobilspel under lektionerna, förolämpa lärarna – och tar därmed ingen hänsyn till de elever som beter sig bra, och får sin inlärningsmiljö förstörd av ociviliserade klasskamrater.

Det är självklart vilka läraren bör prioritera. De elever som ska respekteras är de som är i skolan för att lära sig, inte de som saboterar för andra. Det är mycket möjligt att den som fysiskt avlägsnas ur klassrummet i sina klasskamraters åsyn känner sig kränkt, men man kan inte kräva mer respekt av personer i sin omgivning än man själv är beredd att ge.

Man kan inte kräva mer respekt av personer i sin omgivning än man själv är beredd att ge.

Svensk offentlighet tenderar dock att ha en väldigt överseende attityd gentemot dem som skadar andra. Förövare betraktas som offer, enligt logiken att det är omgivningens fel när någon ”hamnat” utanför samhället, och omgivningen därför har en skyldighet att kompensera dem. Ofta lägger det offentliga mer pengar och energi på att locka tillbaka dem till ett laglydigt liv, än på de medborgare som redan följer lagar och regler, som när det avslöjades att Malmö stad tillhandahåller lyxlägenheter för yrkeskriminella medan skattebetalarna själva ofta har svårt att klara av bostadspriserna.

Att anmälningarna mot lärare ökar kan bero på att fler elever inser att de kan få stora summor pengar i skadestånd om de synar lärarens bluff och ifrågasätter dess auktoritet. Men det kan också innebära att fler lärare är beredda att lägga korten på bordet och slänga ut den som inte beter sig bra.

Tyvärr ökar även andelen anmälningar som leder till kritikbeslut. Lärare som prioriterar de elever som förtjänar det och avlägsnar dem som beter sig dåligt behöver få omgivningens stöd, inte böter.

– Jag är lite orolig över om vi får en utveckling där lärare blir så rädda för anmälningar att de inte kan göra sitt jobb på ett bra sätt, kommenterade utbildningsminister Anna Ekström. Det har hon all anledning att vara.