Privilegiemissbrukarna kräver mer än de har rätt till

Gothenburg design festival, en ”kunskapsvecka som tar ställning för design som förändringsagent i skapandet av en socialt hållbar framtid” men som ingen har brytt sig om att översätta till svenska, erbjuder i år bland annat ett biktbås för privilegier. I båset kommer en doktorand i normkritisk design att sitta på ena sidan av en vägg och ta emot privilegierade människors bekännelser.

Ja, det är på riktigt, och ja, det arrangeras av en skattefinansierad högskola.

Privilegiebiktbåset passar förmodligen som hand i handske på designfestivalen. Där kan moderna män i scarf och Kånken-ryggsäck hänge sig åt verbal självspäkning på grund av sin hudfärg och sitt socialt konstruerade kön, och medvetna designstudenter prata ut om hur de okritiskt lever i enlighet med den förtryckande heterosexuella normen. Jag hör framför mig hur doktoranden i normkritisk design viskar ”Tjugo Ave Maria och en röst på Feministiskt Initiativ”, varpå den nybiktade kan gå ut i världen som en bättre människa.

Tyvärr kommer dock knappast de som verkligen skulle behöva bikta sig för hur de använder sin privilegierade ställning att slå sig ned i båset.

Ordet ”privilegierad” har i dag kommit att användas om personer som slumpen givit ett visst kön eller en viss hudfärg vid födseln. I själva verket ger varken kön, hudfärg eller sexuell läggning en någon särskilt privilegierad ställning i samhället, om det inte handlar om möjligheten att kvoteras in på olika toppjobb eller chansen att få marknadsstöd för filmprojekt. Däremot finns det gott om människor som, både individuellt och i grupp, på olika sätt åtnjuter en privilegierad ställning i termer av makt och möjlighet att få sin vilja igenom på andras bekostnad, och som verkligen skulle behöva komma till insikt om sina privilegier.

Till exempel kvinnan vars barn får avgiftsfri skolgång där skolmat ingår, och ändå betraktar det som en rättighetsinskränkning att inte kunna kräva att maten ska vara vegansk. ”Barn ska ha rätt att ha sina värderingar och rätt att vara egna individer”, säger hon utan en tanke på att hennes krav gör det svårare och förmodligen även dyrare för dem som gör deras mat.

Sverige har ett problem med individer som upplever att de är berättigade till saker bara för att de tycker att det skulle vara bekvämt.

Eller kvinnan på Södermalm som tvingade St:a Maria Magdalena-kyrkan att avbryta sin många hundra år gamla tradition av klockringningar varje timme. Hon anser nämligen att hennes möjlighet att sova med öppet fönster på natten utan att bli störd är viktigare, och miljöförvaltningen ger henne rätt. Att undersöka saken innan hon valde en bostad bredvid en kyrka, och anpassa sig själv lite i stället, verkar inte ha funnits på kartan.

Eller den unga kvinna som sorterades bort ur rekryteringsprocessen hos SAS eftersom hon vägrade anpassa sig till företagets klädkod. Enligt henne handlade det om diskriminering, som om SAS – eller något annat företag – skulle ha en skyldighet att erbjuda henne jobb på hennes villkor.

Sverige har ett problem med individer som upplever att de är berättigade till saker bara för att de tycker att det skulle vara bekvämt. Människor har en skyldighet att inte skada varandra – inte en skyldighet att göra varandras tillvaro till en bekymmersfri semester. Det är inte för mycket begärt att man ibland löser sina egna problem: lagar matlådor åt sina veganska barn, flyttar till ett ställe längre bort från kyrkklockor om man nödvändigtvis måste ha fönstret öppet nattetid, eller hittar en arbetsgivare vars klädkod passar en.

Många skulle behöva komma till insikt om vilken stor andel av vad de ser som sina rättigheter, som egentligen är privilegier. Att på någon annans bekostnad skicka sina barn till skolan, där de blir bjudna på lunch, är ett privilegium. Att ha grannar som anpassar sig efter ens minsta nyck är inget man kan kräva. Att bli erbjuden ett jobb som passar en perfekt är ett privilegium. Men att någonting skulle vara trevligt och bekvämt gör inte att man har rätt till det.

Det kanske krävs en annan biktfader än en doktorand i normkritisk design för att informera verkliga privilegiemissbrukare om detta. Men idén om ett privilegiebiktbås är kanske inte så dum som den vid första anblicken verkar.