Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Politiken hotar kyrkans inre liv

DEBATT: När riksdagspartierna laddar inför höstens kyrkoval är det uppenbart att det är det egna partiprogrammet snarare än de kyrkliga frågorna som står i centrum. Såväl C som S och SD vill göra kyrkan till en partipolitiska arena, trots att forskningen visar att politisk inblandning är skadlig för kyrkans inre liv. Det skriver Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen.

När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 innebar skilsmässan knappast en fullgod bodelning. På många sätt har partipolitiken snarast förstärkts sedan separationen. Den omdiskuterade intervjun med Stefan Löfven i Kyrkans tidning den 22 juni inför höstens kyrkoval, med budskapet att statsministern vill införa vigselplikt för präster, är bara ett av många exempel. Humanisternas ordförande Christer Sturmark konstaterade på Twitter att ”Det är nu dags att separera kyrka och stat på riktigt. Än så länge lever de i nåt slags syndigt samboförhållande.”

I intervjun i Kyrkans tidning säger statsministern så här:

Jag kan förstå att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.  

Uttalandet är problematiskt av flera skäl. Signalen är knappast att kyrkan ska växa i sin identitet som kristen kyrka och missionsiver. För en socialdemokratisk politiker handlar kyrkovalet snarare om att det egna partiprogrammet ska få företräde framför kyrkans bekännelseskrifter.

I kyrkovalet ryms givetvis fler grupper än de politiska partierna. POSK och Frimodig kyrka är exempelvis två opolitiska grupper som bara vill ha val i den lokala församlingen, som väljer företrädare till stift och sedan till kyrkomötet för att minska intresset bland de politiska partierna. När man tittar på de respektive partipolitiska nomineringsgrupperna inför höstens kyrkoval blir det därför än mer tydligt att mycket av valet handlar om det egna partiprogrammet, och inte kyrkans eget budskap.

För en socialdemokratisk politiker handlar kyrkovalet snarare om att det egna partiprogrammet ska få företräde framför kyrkans bekännelseskrifter.

Förra kyrkovalet producerade SSU den nu välkända reklamfilmen ”PS: Jesus var sosse”. Budskapet var att han lät ”minst gå först” och var ”grym på fördelningspolitik” när alla blev mätta på fem bröd och två fiskar. I år lade ungdomsförbundet upp kyrkovalssajten kyrkovalet.info utan att ange tydlig avsändare, med uppmaningen att rösta för kvinnliga präster och samkönad vigsel, något som redan erkänns i Svenska kyrkan. Samtidigt talas det om ”konservativa och rasistiska krafter som vill styra kyrkan”. Först efter kritik från Svenska kyrkan lovade SSU att ange tydlig avsändare till ”informationssidan”. Fackförbundet Kommunal upplever också en kyrkopolitisk väckelse och mobiliserar sina medlemmar. För dem handlar det om ”en socialdemokratisk arbetsgivarpolitik eller en sverigedemokratisk arbetsgivarpolitik”.

Samtidigt nämns varken Jesus, Gud eller den helige Ande i Socialdemokraternas valmanifest. Däremot en hel del allmänmänskliga fraser om att ”stå upp för människovärdet och ta ansvar för skapelsen” och att bli ”Sveriges bästa arbetsgivare”. Vilken förening stämmer inte in i det? Samt hur viktig Svenska kyrkan är för den ”svenska modellen” och ”det nya folkhem som socialdemokratin vill bygga för framtiden”. Vem kunde ana att Himmelriket var synonymt med Per Albin Hanssons politiska dröm?

Samtidigt nämns varken Jesus, Gud eller den helige Ande i Socialdemokraternas valmanifest

Inte heller i Centerns valprogram nämns tron på en treenig Gud: Fader, Son och helig Ande. Liksom hos S återkommer de allmänmänskliga fraserna om att ”bekämpa främlingsfientlighet” och att ”driva sociala verksamheter”. I en reklamfilm med Annie Lööf om kyrkans betydelse vid livets stora händelser som dop och konfirmation, poängteras det att Svenska kyrkan ”ska vara en stark röst för humanism och mot främlingsfientlighet”. Som om en kristen kyrka kräver ett politiskt beslut för detta. Samtidigt resonerar valprogrammet mycket kring jämställdhet, solcellspaneler på kyrktaken och ”tydliga och mätbara miljömål”. Viktiga frågor i nästa års riksdagsval.

I Sverigedemokraternas kyrkovalsreklam reduceras Svenska kyrkan till att vara förvaltare av den svenska folksjälen och kyrkovalet till en politisk kulturarvskamp med ”Socialdemokraterna och deras aktivistvänner”. Detta syns tydligt redan i rubriken på första sidan av SD:s kyrkovalsmanifest; ”Från (S)venska kyrkan till Svenska kyrkan”. Även här lyser Jesus, Gud och den helige Ande med sin frånvaro. Däremot förväntar man sig att anställda i Svenska kyrkan, som ju är skild från staten, inte ska ha synpunkter på svensk lagstiftning. Hur ska man annars förstå: ”Svenska kyrkan och dess anställda ska vara föredömen och visa respekt för demokratiskt fattade beslut och samhällets lagar och regler”? Det rimmar knappast väl med religionsfriheten.  

Det finns mycket forskning som illustrerar det negativa i politikens inblandning i en kyrkas inre liv.

Det finns mycket forskning som illustrerar det negativa i politikens inblandning i en kyrkas inre liv. I en intervju i Dagen med statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet, som har dömt ut de kyrkor som tonar ned både det egna budskapet till förmån för redan definierade mål som jämställdhet, tolerans och hållbarhet, beskriver han hur internationella forskare på området ser på Sverige:

– Här har kyrkoledare litat på staten och den kristna trons monopol i samhället och genom det blivit lata. Ofta har man då musikgudstjänster och annat än det som tar upp huvudbudskapet i tron.

Även liberalismens fader Adam Smith skriver om detta i ett ofta bortglömt stycke ur ”Nationernas välstånd”. För honom stjälpte, snarare än hjälpte, statens politiska och ekonomiska stöd kyrkans trosiver.

Eller som en viss snickare en gång sa: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”