Penningpolitiken gör svenskarna fattigare
Svenska kronan har tappat stort i värde under de senaste fem åren och varken finanspolitiken eller penningpolitiken verkar kunna stödja en stabil växelkurs över tid. Verktygen finns helt enkelt inte i en osäker politisk miljö med obefintlig inflation och negativ ränta. Svenskarna har blivit relativt betydligt fattigare och risken är uppenbar att golvet går ur kronan när nästa lågkonjunktur eller kris slår till. Varför pratar ingen om det?
Natten mot den 19 november 1992 blev dramatisk. Vid midnatt blev jag uppringd av en av medarbetarna på svenska ambassaden i Wellington, Nya Zeeland som lät skärrad på rösten: – De har slutat handla kronor. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra?
På den tiden jobbade jag som politiskt sakkunnig hos skatte- och finansmarknadsminister Bo Lundgren. Jag ringde statssekreteraren Urban Bäckström och så åkte vi in till kontoret. Hela den natten arbetade finansdepartementet med ytterligare ett krispaket, förhandlingar pågick med Socialdemokraterna, kampen mot klockan var akut. Det gick förstås inte och när New Yorks valutamarknader öppnade strax efter lunch svensk tid den 19 november kom beskedet: kronan flyter. Inte ens 500 procents marginalränta hade räddat kronan.
Det var stor dramatik: valutakrisen kom samtidigt som svensk ekonomi genomgick en skulddeflationskris sprungen ur den brustna fastighetsbubblan. Den krisen hade i sin tur lett till en allvarlig bankkris som riskerade hela det finansiella systemets funktionssätt. Det var riktigt nära att det gick riktigt, riktigt illa.
Under i princip hela 1900-talet hade den svenska kronan haft ett fast värde mot omgivande valutor. Först mot guldet och senare mot en egendefinierad korg av valutor. Det var ett unilateralt svenskt beslut: det var dåtidens regeringar som tyckte att värdet av en fast kurs var så högt att de garanterade, tills det inte gick längre 1992, en fast växelkurs. Det var som äktenskapslöften: vi lovar, lovar, att aldrig devalvera, aldrig sänka värdet på vår valuta. Och så bröt man löftet i omgångar under 70- och 80-talen i ett antal rätt spektakulära devalveringar för att ta sig ur kostnadskriser av olika slag.
Sedan det misslyckade kronförsvaret 1992 har valutakurserna försvunnit ur den svenska politiska debatten, med undantag för folkomröstningen om Euron 2003. Det är bra synd. Det är dags för en ny diskussion om växelkurserna.
Kronan har förlorat kraftigt i värde mot omgivande valutor de senaste fem-sju åren utan att någon överhuvudtaget verkar bry sig.
Varför? Därför att kronan har förlorat kraftigt i värde mot omgivande valutor de senaste fem-sju åren utan att någon överhuvudtaget verkar bry sig. Och det ständigt sjuknade värdet på kronan för med sig konsekvenser som vi måste bry oss om – och den har orsaker som vi bör ta till oss.
Sedan början av 2014, på fem år, har kronan förlorat 30 procent mot dollarn, 15 procent mot euron och 11 procent mot pundet. Det kan i förstone uppfattas som bra för svensk export: att exportintäkterna i kronor ökar över tid. Men det är lite som att kissa i sängen: det må vara varmt och skönt i början men i längden blir det både kallt och blött.
För det första står industrin för närmare 80 procent av importen. Det är i huvudsak insatsvaror i produkter och tjänster som senare till stor del ska exporteras. Så där tjänas ingenting, tvärtom är valutaosäkerheten till men för företagen. Och där det finns ökande intäkter till följd av kronans sämre värde så leder det till sämre produktivitetstryck – pengarna kommer ju ändå.
Att ständigt depreciera sig ur strukturproblem är verkligen problematiskt. Istället för att ta itu med problemen i ekonomin rear man ut sina produkter och tjänster. Det är det som förefaller har hänt.
Den större delen av kräftgången för svenska kronan började under våren 2014, rimligen till följd av osäkerhet när det gäller det politiska läget. Inte för att man inte tror att Sverige ska gå under i morgon dag utan för att man misstror möjligheterna för en regering i detta nya landskap att faktiskt kunna genomföra en politik som är annan än förvaltande. Varken Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen verkar ha lyckats övertyga omvärlden om att det finns beslutskraft i den svenska politiken, och definitivt inte reformkraft att göra nödvändiga strukturreformer.
Varken Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen verkar ha lyckats övertyga omvärlden om att det finns beslutskraft i den svenska politiken.
Tyvärr verkar verktygslådan nu tom. Finanspolitiken kan inte leverera stöd för kronan eftersom trovärdigheten är låg när det gäller politikens leveransförmåga. I penningpolitiken skramlar det också tomt. Den inhemska inflationen är nära nog noll, räntan negativ och snart sagt den enda möjligheten som återstår för Riksbanken är att spegla ECB.
Detta är möjligen överlevnadsbart så länge den reala ekonomin tuffar på. Men den dagen lågkonjunkturen slår till? Eller om gud förbjude att vi hamnar i en riktig kris? Risken är uppenbar att golvet går ur kronan och att Sverige, och dess invånare, blir avsevärt mycket fattigare på väldigt kort tid – ungefär som hände under 90-talskrisen. Att diskussionen om detta inte förs utanför snäva ekonomkretsar är oerhört märkligt. Det är dags att på allvar föra upp frågan om kronans ständigt sjunkande värde på den politiska agendan.