Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En bankrevolution är på väg

Oavsett om blockkedjetekniken används av riksbanker eller i privata valutor är en bankrevolution på väg. Med tanke på hur banksystemet ser ut i dag behöver det inte vara något dåligt.

I julklassikern It’s a Wonderful Life (”Livet är underbart”) från 1946 ställer huvudpersonen George in sin smekmånad eftersom sparbanken han driver är utsatt för en bankrusning. Spararna är rädda för att banken kommit på obestånd och är där för att ta ut sina pengar innan det är för sent.

– Ni tänker på det här stället på fel sätt, säger George till den agiterade gruppen.

– Pengarna ligger inte här bakom i ett kassaskåp. Dina pengar finns ju i Joes hus, det som ligger precis bredvid ditt. Och i Kennedys hus, och Mrs Macklins hus, och i hundra till.

Nej, att alla pengar som en bank lånat in ligger i ett valv, redo att hämtas ut av den som har pengar på saldot, det är det nog få som tror. Å andra sidan är det kanske inte heller så många som tänker på hur bankväsendet faktiskt fungerar, och på vilka grunder vårt ekonomiska system egentligen står.

Framför allt är det nog få som reflekterar över att det nuvarande sättet att reglera grunderna i ekonomin inte ens är trettio år gammalt i Sverige. I delar av västvärlden lite mer än så. Det handlar bland annat om avreglerade kreditmarknader, valutor som varken är uppbackade av exempelvis guld eller knutna till andra valutor, och oberoende centralbanker.

Att låna ut pengar som inte finns

Detta system har liberaler många skäl att vara kritiska till. Inte minst därför att det inneburit att bankerna intagit de ekonomiska kommandohöjderna. Sedan 1970-talet har världens skulder exploderat – ihop med lönsamheten i finansindustrin. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka pekar i sin bok Vad gör en bank? på att de globala finansiella tillgångarna 1980 uppgick till 109 procent av världens BNP. 2006, innan finanskrisen inletts, var siffran 346 procent. Samma år var finansindustrin världens i särklass mest vinstrika bransch.

Denna utveckling har främst drivits av att bankerna tack vare avregleringarna och övergången till så kallade fiatvalutor, som saknar koppling till guld eller andra ädelmetaller, tillåtits expandera penningmängden mycket kraftigt. Kraven på bankerna är att de ska täcka en viss del av det kapital de lånar ut – minimikravet är åtta procent, och sedan tillkommer diverse buffertkrav. All utlåning bortom den kapitaltäckningen är detsamma som att skapa nya pengar.

Bara en mycket liten andel av detta, 3 procent av de totala tillgångarna, måste vara bankens egna pengar enligt det så kallade bruttosoliditetskravet. All annan utlåning, all annan risk, finansieras av inlåning, exempelvis i form av sparpengar från privatpersoner eller obligationer hos andra banker. Som Cervenka skriver har svenska banker runt 25 kronor i skuld för varje krona eget kapital: ”Ett industribolag med en så ansträngd balansräkning skulle inte få låna 1 krona i en svensk storbank.”

Vad betyder det i mer konkreta termer? Tja, när en av spararna sätter in hundra dollar i Georges sparbank springer George genast ut på marknaden och lånar ut samma pengar ett antal gånger. Om något av lånen skulle förfalla gör det inget eftersom han gjort en räntevinst på alla andra lån. Så länge inte alla riskerar att förfalla på samma gång – ungefär det som hände 2008 – eller allt för många av spararna kommer och vill ha sina pengar omedelbart, så klarar sig sparbanken fint.

Om några hade gjort samma sak i en annan bransch, och lånat ut tillgångar som inte finns, till ett värde av miljarder, då hade vi förmodligen låst in dem på Kumlaanstalten. I stället tolkas bankernas rekordvinster som ett styrkebesked för ekonomin.

Bubblorna som aldrig riktigt sprack

En förespråkare för dagens system skulle kunna invända att pengar är en resurs som borde användas. Tänk dig ett dygnet runt-öppet gym med tio träningsmaskiner och tio medlemmar. Maskinerna är, precis som sparpengar på banken, en resurs som skulle kunna göra nytta i stället för att ligga oanvända. På samma sätt kan gymägaren snart konstatera att de tio medlemmarna aldrig är där samtidigt, och att han därför kan öppna upp för tio medlemmar till. Det fungerar fint: 20 personer som kommer och tränar på sina egna tider gör att ingen behöver stå i kö för att träna. Resursslöseriet är mindre utan att någon tar skada av det.

Så långt kan man nog förstå poängen. Men det som hänt i vårt ekonomiska system motsvarar att gymägaren blivit girig, och släppt in 100 medlemmar till. Vad händer då? Köerna växer. Fler börjar kliva upp tidigare på morgonen för att få fatt i en maskin innan de tar slut – lite som i en bankrusning.

Det som medlemmarna köper med sin medlemsavgift, rätten att träna när de vill, har spätts ut, ”inflaterats”, av den ökade användningen av resursen. På samma sätt inflateras penningmängden när bankerna lånar ut någons pengar till någon annan flera gånger, vilket urholkar värdet på pengarna. Dessutom finns förstås risken att den individ som satt in pengar på banken hamnar sist i kön vid en rusning, och att det inte finns pengar kvar. Den statliga insättningsgarantin är tänkt att skydda individen i ett sådant läge, vilket man kan tycka är bra. Men det leder förstås också till att bankerna inte fullt ut behöver ta kostnaderna för sina risktaganden, så som de behövt göra om de använde sitt eget kapital till att låna ut.

Detta borde möta mer kritik från både liberaler och konservativa, men retar i dag nästan bara upp vänstern. Samtidigt har världens ekonomier blivit allt mer beroende av billiga krediter. Det ökar förstås tillväxten kortsiktigt eftersom både företag och hushåll får stora injektioner av pengar. Men snart börjar också priserna på tillgångar stiga, till exempel genom skenande fastighetspriser som i Sverige på 80-talet (känns det bekant även nu?) eller genom starkare börsuppgångar. Det visar sig att tillväxten var dopad och ohållbar. Pengarna har inte gått till sunda investeringar, utan till att blåsa upp värden och priser. En bubbla har skapats.

Sådana bubblor är visserligen inte ett nytt fenomen, och skulle förmodligen kunna uppstå i många ekonomiska system. Men det finns en viktig skillnad mot hur det ser ut i dag, och har sett ut i världen de senaste decennierna. Tidigare tilläts bubblorna spricka, som när de dåliga lånen som George gett ut i sin sparbank förfaller och George och hans finansiärer får ta kreditförlusterna.

Mycket eller till och med merparten av denna skuldtillväxt har gått till att försöka fylla hålen som den föregående krisen skapat.

Så har det som sagt inte gått till den senaste tiden. Åtminstone sedan den amerikanska börskraschen 1987 – det är så långt tillbaka Cervenka spårar det hela – har den amerikanska centralbanken Federal Reserve svarat på varje kris med samma medel: sänkta räntor, nytryckta pengar, och i många fall socialiserade förluster, så kallade ”bail outs”.

De nytryckta pengarna flödar in i bankerna, som använder dem för att täcka sina kreditförluster och för att få igång kreditflödena igen. För att tjäna mer pengar måste de fortsätta låna ut, och skuldberget fortsätter att växa. Bubblan spricker aldrig helt, utan blåses upp igen, med den gamla bubblan som bas.

Sedan kommer en ny kris – kanske en IT-krasch, en 11 september, ett Lehman Brothers – och räntan pressas ner ännu en gång, innan centralbanken ens hunnit höja den. Lika snabbt åker sedelpressen fram. Mellan 2007 och 2014 ökade världens samlade skulder – hushåll, företag och stater – med runt 570 000 miljarder kronor, till över 2 000 000 miljarder kronor. 2018 har det växt ytterligare, till 2 470 000 miljarder kronor.

Om man accepterar att mycket eller till och med merparten av denna skuldtillväxt inte har gått till produktiva och långsiktiga investeringar, utan handlar om att försöka fylla hålen som den föregående krisen skapat, då börjar man inte direkt längta till nästa gång marken skakar.

Ett sätt att sammanfatta det är att bankerna tar betalt för att utsätta vårt ekonomiska system för risk, och för att erodera köpkraften i valutan genom att expandera penningmängden. För denna uppgift har de god hjälp av världens centralbanker. Livet är underbart.

Privatiserade pengar

Ja, det är den dåliga nyheten. Den goda är att en alternativ lösning börjar växa fram. Precis som många hajpade innovationer lovar blockkedjeteknikens förespråkare att alla möjliga världsproblem ska lösas med dess hjälp. När tekniktidningen Wired i våras listade saker som blockkedjan ska lösa stod allt från falska nyheter till olaglig diamanthandel och bristfällig äldrevård på listan. Hur många sådana löften tekniken faktiskt uppfyller återstår att se. Möjligheten att skapa ett bättre fungerande ekonomiskt system, med färre bubblor och högre stabilitet, är dock högst realistisk.

I sin enklaste form är blockkedjan ett decentraliserat nätverk av digitala loggböcker. Föreställ dig en magisk bok som finns i en mängd exemplar världen över. När någon skriver upp något i ett exemplar av boken så dyker det omedelbart upp i alla andra exemplar också. Ingen kan sudda eller ändra vad som står i en bok. (Åtminstone inte utan att först vara överens med en majoritet av de andra bokägarna.)

Ungefär så fungerar den mest kända kryptovalutan som bygger på blockkedjan, Bitcoin. De magiska böckerna är i själva verket datorer, vars ägare får betalt för att bekräfta transaktioner som sker i nätverket.

Som betalningssystem är detta en stor innovation, eftersom det kan ersätta kreditkortföretagens eller bankernas komplicerade och stängda system med ett decentraliserat och transparent dito. Alla transaktioner kan spåras, och det blir mer eller mindre omöjligt för någon att förfalska en betalning.

Banker i sin nuvarande form skulle upphöra att existera.

Det är bland annat dessa egenskaper som gjort den svenska Riksbanken intresserad av blockkedjor. I två rapporter har den utforskat möjligheten att utveckla en e-krona, en digital version av den svenska kronan, och ett betalningssystem som ska existera oberoende av bankerna.

Möjligheten till ett bättre betalningssystem är inte en oviktig konsekvens av blockkedjetekniken. Den som går mer på djupet inser dock snart att en förändring där blockkedjor ligger till grund för betalningssystemen också förändrar förutsättningarna för både banker och centralbanker.

För det första regleras penningmängden av hur tekniken fungerar. George kan i sin sparbank inte längre springa och låna ut samma Bitcoin en massa gånger, och få ränteintäkter för varje utlåning. För i samma stund som han för över ”pengen”, och transaktionen noterats av blockkedjan, då har han förlorat den från sitt saldo. Därmed skulle också banksystemet kunna förvandlas till det som kallas Full Reserve Banking. Banker eller låneinstitut kan då bara låna ut pengar som faktiskt finns, och inte som i dag expandera kreditmängden. Utlåning skulle fortfarande vara möjlig och gå att tjäna pengar på, men det skulle mer likna en slags obligationer, där den som lånar ut kapitalet ”låser” pengarna under en viss tidsrymd, i utbyte mot en avtalad avkastning. Banker i sin nuvarande form skulle upphöra att existera.

Denna begränsning när det kommer till penningmängden gäller också centralbankerna. Visserligen går det att föreställa sig en blockkedjevaluta som skapas av en centralbank, som också kodar in rätten att skapa nya pengar, men i valutor som Bitcoin är grundförutsättningen att penningmängden ökar i en förutbestämd takt. Någon gång runt år 2100 kommer det att finnas totalt 21 miljoner Bitcoins i omlopp. Därefter kan inga fler skapas. Valutans värde och köpkraft därefter kommer helt och hållet att bero på efterfrågan på Bitcoin som värdebevarare eller betalningsmedel.

Att detta är både en risk och en möjlighet tycks Riksbanken ha insett. I samband med en bankkonferens i London resonerade vice riksbankschef Cecilia Skingsley – för övrigt ansvarig för e-kronaprojektet – kring Riksbankens roll i framtiden: ”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant.”

Tekniken slår politiken

Låt säga att en global blockkedjevaluta i stil med Bitcoin, fast utan de barnsjukdomar och den volatilitet som förknippas med just Bitcoin, blir etablerad parallellt med de traditionella valutorna och betalningssystemen. Den går att betala med på de allra flesta ställen och utan större fördröjning än en kortbetalning, den har ett stabilt värde, och så vidare. Skillnaden är bara att den inte är förknippad med en centralbank som i ren frenesi startar sedelpressarna vid en lågkonjunktur, eller med bankirer som tjänar miljarder på att skapa nya pengar. Tvärtom är makten över valutan decentraliserad och dess grundläggande egenskaper är tydliga, transparenta och mer eller mindre konstanta. Varför skulle man i en sådan situation välja den traditionella valutan?

Några svar kan man förstås komma på. Om centralbankerna får konkurrens kanske de blir stramare, och börjar kontrollera penningmängdsexpansionen. Folk kanske i grunden föredrar en statligt uppbackad valuta framför ett decentraliserat system.

Ett annat alternativ är att staterna blir så rädda för de privata valutorna att de helt enkelt förbjuder dem. Så sent som på 1930-talet förbjöd den amerikanska staten privat ägande av guld, med hänvisning till att folks hamstrande skadade ekonomin. (I själva verket tyder mycket på att staten ville genomföra en slags devalvering av dollarn, vilket inte gick utan ett förbud mot och en konfiskering av privatägt guld. Detta eftersom dollarn var knuten till guldet.) Behöver man ett annat skäl kan man förstås alltid peka på den organiserade brottsligheten eller finansiering av terrorism, eftersom blockkedjevalutor åtminstone i teorin kan användas för att tvätta pengar.

Det kan också vara så att de privata blockkedjevalutorna inte blir så lätta att lita på som man kan tro. Visst, penningmängden är kontrollerad, men efterfrågan är det inte. Det kan göra dem mer volatila än alternativen. En valuta måste bli väldigt stor innan den slutar påverkas av valutaspekulanters handlande. Risken för bedrägerier finns förstås också. Den som tvingats läsa Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg kanske kommer ihåg hur drängen Robert blir pålurad “wild cat money”, sedlar som getts ut av en privat bank men som saknat täckning, gått i konkurs eller stoppat guldet i egen ficka. Liknande problem fanns i Sverige, innan Riksbanken fick monopol på sedelutgivning 1904.

Att inte göra något innebär att teknikutvecklingen mer eller mindre på egen hand kommer att omdana ekonomin.

Dessa invändningar är lika hypotetiska som detta tänkta framtidsscenariot i stort. Men åtminstone på pappret ser de privata blockkedjevalutorna ut att vara konkurrenskraftiga alternativ till de expansiva fiatvalutor vi i dag lever med.

Dessutom finns ju ett tredje alternativ: att Riksbanken använder sig av blockkedjan för att monopolisera valutan ännu en gång, precis som den gjorde när privat utgivning av sedlar förbjöds. I samma artikel där Cecilia Skingsley uttalar sig om privatisering av pengar resonerar hon kring att centralbankerna kan utvecklas till något som reglerar och kontrollerar ”privat skapande av pengar från företag som försöker dominera den globala betalmarknaden”. Det vill säga dagens banker och kreditinstitut.

Det är svårt att säga om det vore att föredra framför en situation där helt privata valutor används i ekonomin. Å ena sidan är själva centraliseringen i sig vansklig. Samtidigt kan det kanske finnas en poäng i att det finns en slags demokratisk kontroll över ekonomins regelbok. I Riksbankens fall sker det genom de elva riksdagsledamöter som utgör dess styrelse. Det skulle kunna säkerställa en valuta som sätter stabilitet, transparens och förutsägbarhet i första rummet.

Oavsett vad som verkar rimligast har Skingsley en viktig poäng: att inte göra något innebär att teknikutvecklingen mer eller mindre på egen hand kommer att omdana ekonomin. Det behöver inte vara något dåligt, speciellt inte om man tittar på hur världen för varje år bara blir mer och mer skuldsatt. Men det bör vara en medveten, öppen och debatterad process. Ungefär som när spararna diskuterar penningmängden på George Baileys sparbank.