Nedsatt matmoms är både ineffektiv och orättvis

I 22 år har momsen på mat varit 12 procent i stället för 25 procent som är standardskattesatsen. Lika länge har matmomsnedsättningen fått hård kritik av experter. Den har motiverats med fördelningspolitiska argument men har i praktiken visat sig ha dålig träffsäkerhet. Om man vill omfördela finns det betydligt bättre instrument att tillgå.

Senast i raden av kritiker är Riksrevisionen, som i en ny granskning visar att höginkomsttagare gynnas mest i kronor av momsnedsättningen. Låginkomsttagare gynnas mest räknat som procent av inkomsten, men om målet är att stötta låginkomsttagare kan detta åstadkommas för hälften så mycket pengar genom bidragssystemet.

Varför ogillar nationalekonomer olika momssatser? I princip alla skatter påverkar ekonomin negativt genom att exempelvis minska incitamenten för arbete. Även momsen gör det mindre lönsamt att arbeta eftersom man kan köpa mindre för sin lön om priserna är högre. Att dessutom ha olika momssatser gör att skattesystemets ekonomiska skadeverkningar blir större än nödvändigt.

I princip alla skatter påverkar ekonomin negativt genom att exempelvis minska incitamenten för arbete.

Om det är dubbelt så dyrt att producera en skjorta som ett kilo köttfärs borde det också vara dubbelt så dyrt att konsumera skjortor jämfört med köttfärs. Då fungerar prisernas viktiga roll att signalera produktionskostnaderna till konsumenterna och konsumenterna kan bedöma vad de värderar högst.

Det faktum att momsen är lägre på köttfärs än på skjortor gör att det i mitt exempel är mer än dubbelt så dyrt att köpa en skjorta jämfört med ett kilo köttfärs. Det innebär att momsen skapar en onödig samhällsekonomisk kostnad: Förutom att den snedvrider valet att arbeta eller inte, snedvrider den valet mellan olika konsumtionsvaror. Därför är enhetlig moms att föredra i de allra flesta fall.

Att ha olika momssatser kan inte heller motiveras som en fördelningspolitisk insats. Det bevisades formellt redan 1976 av nationalekonomerna Anthony Atkinson och Joseph Stiglitz. Logiken är i grunden enkel: Låginkomsttagare må lägga en större andel av sin inkomst på vissa produkter (som mat) än höginkomsttagare, men sambandet är inte perfekt. Att använda skatte- och bidragssystemen kommer därför alltid att vara mer träffsäkert än att skruva i momssatserna.

Dessutom finns en rättviseaspekt. Varför ska den som föredrar skjortor framför köttfärs betala mer skatt än den som föredrar köttfärs, trots att de har samma inkomst?

Politikerna måste våga driva en återgång till enhetlig moms. Det enklaste sättet att åstadkomma detta vore att slå ihop de tre momssatserna 6, 12 och 25 procent till en enda – cirka 20 procent om reformen inte ska påverka de totala skatteintäkterna.

Om man vill att reformen dessutom ska vara fördelningspolitiskt neutral, vilket kan vara nödvändigt om den ska ingå i en eventuell framtida blocköverskridande skattereform, skulle den kunna se ut så här:

• Höj matmomsen från 12 till 25 procent, en skattehöjning med 27 miljarder.
• Höj barnbidraget, studiebidraget, bostadstillägget för pensionärer och socialbidraget med 13 miljarder i enlighet med Riksrevisionens förslag, för att kompensera dessa grupper.
• Använd resterande 14 miljarder till skattesänkningar på arbete och företagande, exempelvis ett förstärkt jobbskatteavdrag.

I praktiken är skattetrycket och bidragsnivåerna oförändrade eftersom de ökade bidragen precis kompenseras av att samma grupper betalar mer i moms till staten.

Staten bör ställa sig neutral till om medborgarna vill lägga sina pengar på mat eller något annat. Enhetlig moms är både god ekonomisk politik och en frihetsreform.