Torbjörn Fagerström: När vidskeplighet vinner över miljön

I Mexiko pågår en konflikt om nationalgrödan majs. Eftersom det gäller genmodifierade varianter (så kallad GM-majs) innehåller den de flesta komponenter som sådana konflikter brukar. Men debatten handlar också om nationell stolthet och omsorg om ett tusenårigt kulturarv. Låt mig berätta.

Mexiko är en så kallad ”hot spot” när det gäller kulturväxter, det vill säga ett land som har gett oss ovanligt många av våra odlade grödor. För cirka 9 000 år sedan började människor här odla den vilda växten teosinte – majsens förfader. Exempel på andra kulturväxter som sedermera har hämtats från den mexikanska floran är tomater, bönor, jordnötter, avokado, papaya, ananas, chili och paprika.

Som ett populärt ordspråk säger: ”Sin maíz, no hay país” – ingen majs, inget land.

Majsens djupaste rötter finns alltså i Mexiko och man kan knappast överskatta dess betydelse för landet. Från den dagliga basen av majstortillas till ursprungsbefolkningens föreställning ​​att alla är ”barn av majs” är denna gröda helt sammanflätad med mexikansk identitet och kultur. I dag odlas tusentals sorter av majs i Mexiko, ett färgstarkt, näringsrikt utbud som är nationens stolthet och ett fint exempel på jordbrukets bidrag till en rik, kulturellt betingad biologisk mångfald. Som ett populärt ordspråk säger: ”Sin maíz, no hay país” – ingen majs, inget land.

Det är här som konflikten börjar anas. Det är nämligen så att Mexiko är långt ifrån självförsörjande på majs. Förra året låg landets totala majsproduktion på bara 62 procent av den inhemska efterfrågan. I USA, däremot, skördas mycket mera majs än vad amerikanerna själva behöver, så de exporterar ungefär en tredjedel av den till utländska marknader, inte minst till Mexiko.

Praktiskt taget all majs som odlas i USA är genmodifierad majs. De två helt dominerande egenskaperna som man har tillfört majsen med hjälp av genteknik är tolerans mot ogräsmedlet glyfosat (handelsnamn Roundup) respektive resistens mot vissa skadeinsekter.

Poängen med att göra en gröda resistent mot skadeinsekter torde vara uppenbar, men vitsen med herbicidtoleranta grödor kan tarva en förklaring. Fördelen är att man då kan spruta mot ogräs i växande gröda (eftersom grödan är resistent mot ogräsmedlet), vilket gör att man kan välja optimal tidpunkt för behandlingen. Detta innebär, generellt sett, att det går åt mindre ogräsmedel än det annars skulle ha gjort.

Och nu kommer vi till konflikten. Frasen ”Sin maíz, no hay país” har också blivit namnet på en bitvis vildsint kampanj mot genetiskt modifierad majs i Mexiko. 

USA och Mexiko har ett handelsavtal, där det bland annat stipuleras att det krävs vetenskapligt väl underbyggda skäl för att man ska få bryta mot avtalet. Mexiko vill ställa villkor beträffande majsimporten, på så sätt att import av GM-majs förbjuds. USA påpekar, med all rätt, att Mexiko saknar vetenskapligt grundade skäl för att förbjuda import av GM-majs. Därför, säger USA, bryter Mexiko mot vårt avtal om de förbjuder import.

Motsidan, med Mexikos president i spetsen, hävdar att odling av genetiskt modifierad majs i Mexiko skulle påverka den biologiska mångfalden för nuvarande och framtida generationer – och att det är oåterkalleligt. Anti-GM-kampanjen trycker alltså här, som i så många andra fall, på de möjliga problemen med korspollinering mellan en GM-gröda och de ursprungliga så kallade lantsorterna. Detta skulle, säger aktivisterna, påverka konsumenternas hälsa och utplåna traditionell kunskap. För säkerhets skull, säger presidenten, är det bäst att vi förbjuder även glyfosat – helt och hållet, med eller utan någon koppling till GM-grödor.

”Been there, done that”, tänker jag efter att ha följt och deltagit i den europeiska debatten i decennier. Argumenten i Mexiko är sorglustigt lika de besvärjelser som vi hört till leda i Europa – från alltifrån Greenpeace och ekologiska jordbrukare till gröna partier och antiglobalister. Så vi tar och synar argumenten en vända till.

Nej, det finns inga belägg för att genmodifierad majs (eller någon annan GM-gröda) skulle innebära några specifika risker för människor eller miljö som kan hänföras till själva gentekniken. Detta har analyserats i hundratals vetenskapliga studier i många länder under flera decenniers satsningar på riskforskning.

Nej, den importerade majsens egenskaper kan inte sprida sig in i de inhemska sorterna, eftersom importen avser majs för konsumtion. En teoretisk möjlighet skulle kunna vara att spill av majs kunde gro och sedan korspollineras med inhemsk majs. Men den möjligheten torde vara eliminerad genom att odlingen av majs i USA genomgående handlar om högförädlade sorter som knappast kan överleva utanför åkern.

Och nej, ingenting tyder på att Roundup är farligt, trots ihärdiga kampanjer på farlighetstemat i Europa.

Och nej, ingenting tyder på att Roundup är farligt, trots ihärdiga kampanjer på farlighetstemat i Europa, inklusive rena fejkstudier förklädda till vetenskap. Tvärtom är glyfosater mycket miljövänliga och snabbt nedbrytbara växtgifter, som bland annat är en förutsättning för olika resurssnåla jordbrukssystem, till exempel plöjningsfritt jordbruk.

Men ja, om man odlar majssorter med nya egenskaper (vare sig de är framställda med genteknik eller andra metoder) kan egenskaperna potentiellt sprida sig in i lantsorterna. De exempel som finns på sådan spridning visar visserligen att egenskaperna (det vill säga de aktuella generna) snabbt försvinner, men här är försiktighet tveklöst befogad. Lyckligtvis finns det teknik för att hantera dessa möjliga problem. Man kan till exempel hålla ett säkerhetsavstånd mellan odlingar för att eliminera risken för pollenöverföring. Det är också tekniskt möjligt att bygga in olika typer av sterilitetsegenskaper i GM-grödan.

Odling respektive import av GM-majs reser alltså olika frågor. Man kunde hoppas att motståndarna vore noga med den distinktionen, i stället för att blanda bort korten i en retoriskt effektiv, men sakligt obefogad skrämselkampanj. Då skulle Mexiko kunna bli ett av de första länder som sjösatte en försiktighetsstrategi som bygger på en vetenskaplig attityd till verkliga potentiella faror. Annars blir det bara som i EU: en demonisering av en miljögagnelig teknik, vilket bara tjänar de felinformerade och de antivetenskapliga ideologierna.