Myndigheterna vågar inte längre tala om kvinnor

Vad är en kvinna – eller en man för den delen? En moder eller en fader? Är en människas kön något som har att göra med kroppens utformning, det vill säga de inre och yttre könsorganen, eller något som finns trots den, bortom den? Är kön något vi föds med eller en fråga om individens upplevelse, oavsett faktisk biologi?

I Nationalencyklopedin definieras begreppet kön enligt följande: ”kön är ett ord som man använder för att skilja på individer av djur, växter och andra organismer beroende på vilken sorts könsceller de har”. Historiskt har den feministiska kampen syftat till lyfta kvinnors rättigheter och perspektiv för att på så vis uppnå jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Kampen för rösträtt, för rätten till den egna sexualiteten och livsvalen, för att på lika villkor som männen vara en del av det offentliga rummet, tog sin utgångspunkt i förekomsten av kön och de förhållanden som rådde dem emellan. Utan kvinnor, inga män och vice versa. 

Könsblindhet riskerar leda till att svårigheterna för redan utsatta grupper förvärras.

Men nu tycks pendeln slå mot en allt större könsblindhet inom svensk offentlig förvaltning och lagstiftning, vilket Sveriges kvinnoorganisationer skildrade i en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen. Ur ett perspektiv skulle man kunna se det som en seger för jämställdheten, när fokus skiftar från grupp till individ och resulterar i könsblindhet. Men ur ett annat perspektiv riskerar synsättet att leda till att svårigheterna för redan utsatta grupper förvärras. Hur arbeta med kvinnor som lever med hedersförtryck om man inte särskiljer på hederskulturens uttryck och roller utifrån på könstillhörigheten?

Numera talar Socialstyrelsen om ”våld i nära relationer” i stället för om ”mäns våld mot kvinnor”. I Vårdguiden 1177:s språkliga riktlinjer står bland annat att ordet ”kvinna” ska undvikas ”för att beskriva kroppar som ser ut på vissa sätt”. När ordet ändå av olika skäl anses nödvändigt ska en länk till sidan ”Vad vi menar när vi skriver man eller kvinna” anges. På den sidan står bland annat att: ”När vi skriver ordet kvinna används ordet för att beskriva någon som har det som brukar anses som en kvinnokropp.”

Också andra myndigheter, som Försäkringskassan, undviker aktivt ordet kvinna på sin hemsida. På undersidan ”Underlag för graviditetspenning” kan man exempelvis utläsa att: ”Graviditetspenning kan betalas ut till en gravid person om hen har ett fysiskt ansträngande arbete eller om det finns risker i arbetsmiljön som gör att hen inte kan arbeta när hen är gravid”. 

Varför diskuterar vi könskvotering av bolagsstyrelser om könet bara är ett påfund?

Ovanstående kan tyckas en aning inkonsekvent; om vi enas kring att det biologiska könet är en konstruktion, varför är det då så många, inte minst barn och ungdomar, som vänder sig till vården med sina upplevelser av att vara födda i fel kön? Om det inte finns några kön, kan det väl inte heller finnas något kön att vara född ”fel” i eller att ersätta med? Eller varför ägnas det så mycket tid åt att diskutera könskvotering, utifrån idén om att underrepresentationen av kvinnor i toppen skulle vara en utmaning för näringslivet, om könen egentligen bara är ett mänskligt påfund?

Förra sommaren publicerades den andra delen av den statliga utredningen ”Alla tiders föräldraskap – ett stärkt skydd för barns familjeliv” och i dagarna löpte remisstiden ut. Utredningens övergripande uppdrag har varit att genomföra en översyn av föräldrabalkens regler om föräldraskap, liksom att i övrigt överväga en del förändringar av de familjerättsliga reglerna. Syftet har enligt direktivet varit att åstadkomma ”en mer sammanhållen, könsneutral och jämlik reglering om föräldraskap samt regler för föräldraansvar som är anpassade till olika familjekonstellationer”.

Utredningen har bland annat föreslagit att orden ”mor” och ”far” ska ersättas av ordet ”förälder”, trots att reglerna för respektive föräldraskap skiljer sig åt bland annat i hur moderskapet och faderskapet fastställs rent juridiskt. I de fall då det inte tydligt framgår av sammanhanget vilken förälder som avses kan begreppet ”den förälder som fött barnet” användas, enligt utredningens förslag. 

Precis som Sveriges kvinnoorganisationer skriver i debattartikel för en sådan beskrivning närmast tankarna till ett ”objekt som kan brukas av andra, snarare än subjekt i sin egen rätt”. Detsamma gäller orden ”menstruerare” eller ”livmodersbärare” som redan används i en del sammanhang. Ord som används av den som önskar inkludera, men som i praktiken exkluderar och reducerar framför allt kvinnor till oigenkännlighet.

I praktisk lagtext skulle ändringar av det slag som utredningen föreslår kunna uttryckas på följande vis enligt betänkandet: ”Lagen ska dock inte gälla när ett föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst ska ersätta föräldraskapet för den som har fött barnet.” Svårbegripligt? För mig också, trots en juristexamen. 

Spelar ord någon roll, kan man då fråga sig. Ja, ord spelar om inte annat en symbolisk roll, annars hade förslagen inte lagts fram. Men det finns också praktiska konsekvenser av förskjutningen i synen på kön. I Skottland pågår just nu en intensiv debatt till följd av ett kontroversiellt rättsfall som ställer saken på sin spets. Det handlar om en transkvinna som begått våldtäkt mot två kvinnor, när personen var en man. Könsbytet ägde rum i väntan på domen som, när den senare föll, fastslog att straffet skulle avtjänas i ett kvinnofängelse. Efter massiv kritik flyttades förövaren till ett fängelse för män. 

Diskussionen om fängelseplatsen är intressant utifrån ställningstagandet kring könet som ett uttryck för biologi respektive självupplevelse. Också inom idrottsvärlden, som ju av tradition delats in efter utövarnas biologiska könstillhörighet, har frågorna ställts på sin spets. Men det finns fler områden, som skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, där konsekvenserna av könsblindhet skulle kunna bli negativa för en grupp som samhället säger sig vilja skydda. 

Ändamålet är gott men i praktiken är det kvinnors rättigheter som går förlorade.

Är det inte viktigt att anpassa lagstiftningen efter det moderna samhället, i syfte att inkludera också de människor som inte identifierar sig som kvinnor eller män, eller som har ändrat sitt juridiska kön? Jo, ändamålet är gott men konsekvenserna av att allt kan reduceras till individens upplevelse, att ingenting egentligen är ”sant”, blir absurd i praktiken och riskerar att ske på bekostnad av kampen för kvinnors rättigheter. I vårdsammanhang, där kunskapen om förekomsten av ”kvinno-” och ”manssjukdomar”, är högst reell blir det därtill direkt farligt för patienten att inte ta hänsyn till det biologiska könet – oavsett individens upplevelse av den egna identiteten. 

Slutsatsen är att det måste gå att förena tolerans för, och inkludering av, den lilla minoritet som lever som trans med acceptans för att den stora majoriteten består av två kön och att konstaterandet av detta förhållande varken är särskilt kontroversiellt eller trångsynt. Det tabu som lagt sig som tagel över samtalet om rimligheten i försöken att upplösa könen känns igen från andra så kallade kontroversiella frågeställningar, som frågan om de apatiska barnen, migrationspolitiken och hederskulturen. Gemensamt för samtliga dessa ämnen är dimensionen av moral (är du för är du god, annars ond), den falska dikotomin mellan förnuft och känsla, liksom det snarstuckna antagandet att ett ifrågasättande i sig är ett uttryck för intolerans och ett konservativt motstånd mot progressivitet. 

Det finns reella problem i samhället som behöver erkännas och adresseras på gruppnivå: att pojkar som grupp klarar skolan allt sämre och drabbas av mest våld utomhus, att kvinnor som grupp löper större risk att drabbas av bröstcancer eller att utsättas för våld i hemmet. Att blunda för dessa fakta, av rädsla för att orden inte är representativa för alla individer i gruppen, är en björntjänst för samtliga. Eller som Sveriges kvinnoorganisationer så klarsynt uttrycker det: ”Bästa måste vara att utöver de regler som tydligt synliggör kvinnor också inkludera andra perspektiv. Men denna inkludering får inte ske på bekostnad av kvinnor och flickor. Att exkludera en majoritet genom att inkludera en minoritet är inte inkluderande.”