Samhälle Krönika
Kvotering av bolagsstyrelser är ett sluttande plan
EU:s nya kvotering av bolagsstyrelser hotar näringsfriheten, jämställdheten och medlemsländernas självbestämmande. Men än värre – den öppnar upp för allt mer politisk klåfingrighet från Bryssel, skriver Susanna Silfverskiöld.
I veckan hände det. Lagen om kvotering av bolagsstyrelser antogs i Europaparlamentet. Därmed tar unionen ett stort kliv bort från meritokratin och principen att kön aldrig får diktera en människas möjligheter.
I juli 2026, senast då ska 40 procent av styrelseledamöterna i börsnoterade företag med 250 eller fler anställda vara av det underrepresenterade könet, i praktiken vara kvinna. Bolag som inte lever upp till kraven kommer mötas av sanktioner. Varje EU-land får själva välja vilken påföljd det kan bli, till exempel böter.
“SEGER – JA TILL KÖNSKVOTERADE BOLAGSSTYRELSER”. Så inleder Socialdemokraternas Europaparlamentariker Heléne Fritzon sitt inlägg på Facebook, där hon hyllar beslutet och säger att det varit tio år av kamp för att få lagstiftningen på plats. Så har det inte alltid låtit från Socialdemokraterna. I SVT:s valkompass inför EU-valet 2019 svarade partiet att “EU ska inte lagstifta om detta”.
Politiker i Bryssel ska inte avgöra vilka som sitter i svenska företags styrelser.
I det hade Socialdemokraterna rätt. Detta är ett typexempel på frågor som EU ska hålla sig borta från – den typ av frågor som det är bäst om varje enskilt medlemsland själv får bestämma. Politiker i Bryssel ska kort sagt inte avgöra vilka som sitter i svenska företags styrelser.
Faktum är att det inte ska avgöras av politiker i Stockholm heller. Kvoteringen innebär ett rejält intrång i näringslivets frihet.
Läs också:
Det är aktieägarna som på bolagsstämman väljer styrelsen. Att upphäva ägarnas rätt att bedöma vilka ledamöter som har den kompetens och erfarenhet som krävs för att göra bolaget framgångsrikt, generera avkastning och förvalta ägarnas tillgångar är inget litet intrång i ägendarätten. Därför är det inte förvånande att Svenskt Näringsliv starkt motsätter sig kvoteringen.
Men nog är lagstiftningens största förlorare jämställdheten i Europa. Kanske går det inte att beskriva det mer träffande än Moderaternas Europaparlamentariker Arba Kokalari gjorde på Twitter: “en quick fix för ett fåtal kvinnor i näringslivets toppskikt”. Verklig jämställdhet växer nämligen fram underifrån, organiskt, inte genom att politiker tvingar fram förändring på pappret för några få.
Sveket mot den som blir ifrågasatt som inkvoterad går inte att nonchalera.
Lägg därtill den oundvikliga misstänksamheten mot kvinnor som på egna meriter tar sig till ledande positioner. Sveket mot den som kommer bli ifrågasatt som potentiellt inkvoterad går inte att nonchalera.
De flesta kvinnor som utbildar sig, driver företag och arbetar skulle dessutom gynnas mer av ett fungerande företagsklimat där ansträngning lönar sig och var person får behålla frukten av sitt eget arbete, än av att ett fåtal i toppen får ytterligare styrelseuppdrag i stora börsbolag.
Mycket talar också för att problemet med få kvinnor i börsbolagens topp kommer bli historia i takt med att unga kvinnor studerar, driver företag, äger, investerar och tar plats i näringslivet. I slutändan är det miljontals människors drivkrafter och beslut som kommer forma jämställdheten, inte politiker som ovanifrån tror sig kunna diktera normer och kultur.
Kokalari uttrycker också en annan oro – misstanken om att det inte slutar med inskränkningar av större börsbolags frihet. Hon menar att lagen öppnar upp för framtida kvotering av icke-börsnoterade företag. Den farhågan är hon inte ensam om.
”Vilka ändringar av detta regelverk kommer föreslås nästa gång EU-kommissionen vill visa sig progressiv och påtala hur oerhört viktigt det är med jämställdhet?” skriver Kristdemokraternas Europaparlamentariker Sara Skyttedal i en kommentar. Frågan är berättigad. Det är fullt möjligt att börsbolagskvoteringen kommer att visa sig vara ett första av många kommande jämställdhetspolitiska feltänk.
För det är precis som Skyttedal säger “EU ger sig på principen om att det är ägarna, inte politikerna, som ska avgöra vem som ska och inte ska sitta i en bolagsstyrelse. Och har man väl ruckat på den är risken för ett sluttande plan tämligen uppenbar”. Politisk klåfingrighet har som bekant en tendens att växa. Ger vi Europaparlamentarikerna lillfingret, lär de så småningom ta hela handen.