Moderaterna har visat att liberalkonservatism fungerar i praktiken

Frågan om Moderata samlingspartiets liberala och konservativa hållning har åter kommit att diskuteras. Och det finns grovt räknat två olika tolkningar av hur dessa ideologier förhåller sig till moderaterna:

• Oförsonlighets-tesen

En uppfattning är att liberalism och konservatism inte kan samexistera, utan förr eller senare måste en av dem tränga ut den andra. Eller ett parti som inte förmår göra ett slutgiltigt val lida nederlag och kanske utplånas.
Mellan dem sker en oförsonlig kamp där det antingen blir en konservatism med vissa liberala drag, eller en liberalism med vissa konservativa inslag.

Skälet är att liberalism och konservatism uppkommit som en reaktion på varandra. De har motstridiga hållningar i centrala frågor som individen, familjen, nationen, moral och andra värdegrundsfrågor. Dessa ideologier kan bara tillfälligt kan hitta varandra, exempelvis om de har en elak socialistisk (kryptokommunistisk) fiende.

En konservativ kan dela tandborste med en liberal om alternativet är löntagarfondståget till Gulag. Men om detta hot försvinner löses också alliansen upp och ideologiernas olika gravitationskrafter sliter isär dem.

• Syntes-tesen

En annan hållning är att liberalismen och konservatismen mer varaktigt har vuxit samman och blivit något mer än en blandning, och snarare är att betrakta som en reagens, eller amalgering. Även om liberalism och konservatism har olika bakgrund har de också många likartade tankegångar, inte bara de antisocialistiska, som med tiden utvecklats och blivit allt mer sammanvävda.

Den konservative vill bevara det som är bra, och en hel del av liberalismens åsikter har visat sig fungera. Därför är det konservativt att vara liberal. Liksom den liberale inser att det krävs någon slags inramning för att utvecklas från individ till personlighet. Det är rationellt att förlita sig på nedärvda institutioner, såvitt dessa gynnar den enskildes möjligheter. Och när dessa två insikter vävs samman till en helhet har det åstadkommits en liberalkonservativ syntes.

*

Min egen uppfattning i denna fråga är alltjämt densamma som när jag för 25 år sedan skrev färdigt min avhandling om Moderaternas idéutveckling: Moderaterna visar inte bara att liberalism och konservatism kan leva parallellt, utan att de kan fusioneras och att de olikheter som finns är fruktbara för ett politiskt parti.

Eller mer krasst uttryckt: Inkonsistens är en fördel för organisationer som vill överleva i en föränderlig värld, ehuru en styggelse på ett statsvetenskapligt seminarium.
Avhandlingens tillkomst var just en debatt om liberalismens förhållningssätt till konservatismen inom Moderaterna. Denna ägde rum på Svenska Dagbladets Brännpunktsida hösten 1983 och gavs senare ut under titeln ”Är konservatismen död?” (Stockholm: Svenska Dagbladet, 1984).

Moderaterna visar inte bara att liberalism och konservatism kan leva parallellt, utan att de kan fusioneras och att de olikheter som finns är fruktbart för ett politiskt parti.

Startskottet för debatten var ett förslag till nytt partiprogram för Moderaterna. Det ansågs mycket starkt liberalt profilerat, med fokus på individen, marknadsekonomin och en minskad stat. I debatten hävdades att Moderaterna med förslaget en gång för alla lämnade konservatismen bakom sig, medan andra menade att det liberala stridsropet var i samklang med konservatismens värdegrund – och ytterligare någon poängterade att Moderaterna ständigt gjorde avvägningar mellan dessa två ideologier.

Min forskningsuppgift blev att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med Moderaternas idéutveckling. Och jag landade i uppfattningen att partiet lyckats skapa en liberalkonservativ partidoktrin, att liberalism och konservatism på så sätt inte bara kunde samverka utan faktiskt skapa något nytt.

För att ro hem den slutsatsen lyfte jag fram tänkare som Alexis de Tocqueville och F A Hayek. Jag påpekade också lite försynt att ett politiskt parti mår bra av att härbärgera olika ideologiska strömningar eftersom mångfald ger större utvecklingspotential. Och att liberalkonservatismen var på väg att skapa ett nytt ideologiskt projekt.

Jag tycker att den fortsatta utvecklingen av Moderaterna gav mig rätt. Partiet har gjort omorienteringar i socialkonservativ riktning utan att tappa den nyliberala glöden.

*

Det som öppnat upp för den liberalkonservativa syntesen är kanske också att bägge dessa ideologier varit pressade av utvecklingen. Att de vävts samman kan ses som resultatet av en lång tids reträtt. Ser vi tillbaka historiskt har de konservativa förlorat mer än vad liberalerna gjort, även om dessa också fått ge med sig på väsentliga punkter.

För liberalen handlar det om att välfärdsstaten blivit den organisationsform som alla anpassat sig till, partier och företag. Och att näringslivet domineras av anonymt ägande, inte ”riktiga” kapitalister, ett slags rentiärer snarare än industrialister.

Men liberaler har lätt att svälja detta, eftersom de på andra punkter segrat stort. Vi har en narcissistisk individualistisk kultur, vi har globala marknader och de planekonomiska projekten har havererat.

Då är nederlaget väsentligt större för de konservativa. Under de senaste 100 åren har de förlorat flera av sina käpphästar. Den konservativa vurmen för kristendom och traditioner har ersatts av hedendom och modernism. Rösträtten, demokratin, tanken att staten ska styras genom att räkna näsor, har segrat.

Den konservativa vurmen för kristendom och traditioner har ersatts av hedendom och modernism.

Kvinnans frigörelse och familjens omvandling är sannolikt den största förändringen av vårt samhälle under de senaste 50 åren. Barnomsorgen har industrialiserats. Familjen har på så sätt ”socialiserats”. Den nationella tanken har övergivits för globalisering.

De små gemenskaperna, kollektiviteten, har inte försvunnit, men har inte längre en fast plats i samhället, utan är helt underkastade individens primat. Visst. I alla dessa fall är förändringen relativ. Konservatismen har inte helt sett sina ideal förgås, men förflyttningen är rätt omfattande.

De små gemenskaperna, kollektiviteten, har inte försvunnit, men har inte längre en fast plats i samhället, utan är helt underkastade individens primat.

*

Och tittar vi tillbaka i partihistorien så hittar vi en lång rad konflikter mellan partiets olika inriktningar, konflikter som varit ibland varit förödande, men påfallande ofta lett fram till att en ny era i partiets historia öppnats upp.

Vi kan börja med lantmannapartiets bildande för 150 år sedan, då konflikten mellan kungen och herremännen å ena sidan, och bönderna å den andra, resulterade i två partibildningar i riksdagen. Dels den bildning som stödde regeringen och kungen, ”de ministeriella”, dels lantmannapartiet som var oppositionen, framför allt bestående av grupper ur det nyss upplösta bondeståndet.

Detta lantmannaparti spricker sedan på tullstriden, den konflikt mellan tullvänner och frihandlare som kom att prägla svensk politik under årtionden, och som fortfarande verkar eka i debatten när EU-frågan och globaliseringen diskuteras.

När sedan 1900-talet inleds bildas Moderaterna, eller Allmänna Valmansförbundet som de ursprungligen kallades, en skapelse som tog ett par år att få till stånd eftersom det fanns olika uppfattningar om graden av partistruktur.

Detta blir Moderaternas formativa period. Det lösa återvalsnätverk som bildades 1904 tog så småningom formen av ett ”riktigt” parti. Men det skedde under en dragkamp mellan olika politiska kynnen, där portalfigurerna var Ernst Trygger och Arvid Lindman. Trygger-Lindmankonflikten avlöses sedan av en strid mellan demokraterna inom borgerligheten och de krafter som inspirerats av utvecklingen på kontinenten.

Vilket bland annat leder fram till att Moderaterna tappar sitt ungdomsförbund. Vi kan kalla detta SNU-konflikten. Med den uppgörelsen hamnar partiet definitivt på den demokratiska sidan i svensk politik.

På fyrtiotalet präglas Moderaterna av en dragkamp mellan en reformvänlig ungdomsgeneration och ”den kärva linjen”, där de förra önskar högerns uppslutning kring välfärdsstatsprojektet, medan den senare är mer kritisk. Det slutar med 1946 års handlingsprogram, som tydligt markerar Moderaternas anslutning till tanken att Sverige ska vara en välfärdsstat.

Det slutar med 1946 års handlingsprogram, som tydligt markerar Moderaternas anslutning till tanken att Sverige ska vara en välfärdsstat.

Under femtiotalet är den dominerande politiska linjen i Moderaterna centrerad kring Jarl Hjalmarsons framgångsrika ledarskap. Den konfliktyta som är mest uppenbar går snarare mellan de mer sekulära krafterna i partiet och de kulturkonservativa. När den hjalmarsonska framgångseran bryts med 1960 års val går Moderaterna in i en period av starka motsättningar mellan ljusblå och mörkblå.

Det är dels en konflikt mellan olika taktiska uppfattningar om hur långt det borgerliga samlingstanken skulle gå, dels också mellan ”höger” och ”vänster”, framför allt i synen på välfärdsstatens expansion. Därefter kommer det bohmanska ledarskapet, där Moderaterna skaffar sig en tydligare profil och så småningom, kring 1980, börjar erkänna sig som ett liberalt parti. Detta leder fram till en debatt bland annat om 1984 års handlingsprogram, som enligt några inom Moderaterna alltför mycket präglades av nyliberala individualistiska tankefigurer.

Det är också därefter, under Carl Bildts ledarskap, som den liberalkonservativa etiketten slutligen sätts på plats inom Moderaterna. Samtidigt inträffar det kanske mest betydelsefulla i partiets 100-åriga historia – socialismen besegras.

Med murens fall, EU-anslutningen och socialdemokratins anpassning till socialliberalismen ställdes Moderaterna inför nya politiska utmaningar: Hur hantera traditionalism och förnyelse när historien nått sin slutpunkt? Även om insikten om att den politiska huvudmotsättningen förändrats formulerades redan av Carl Bildt förmådde han inte ta konsekvenserna av detta, utan det blev de två nästkommande partiledarna, Lundgren och Reinfeldt, som slutförde uppdraget att dra upp en frontlinje mellan de förändringsbenägna och de mer stationära.

Ett första steg för Moderaterna var att förflytta sig mot mitten av det politiska fältet. Efter att normalt ha haft sina väljare till vänster om sig själva, och därmed nöja sig med en politisk räckvidd om cirka 20 procent, kom de nu att ha sina traditionella väljare till höger. Och samtidigt öka sitt omfång till 30 procent.

De nya Moderaternas framgångar gjorde att konfliktnivån, trots denna rätt avsevärda förflyttning, var rätt låg. Men under ytan fanns det kritiker av förnyelsen, ibland benämnd ”Moderat Classic”. Så länge det gick bra höll de tillbaka. Alla fick en släng av sleven. Och sedan, när framgångarna bröts och nederlagets bittra kalk går runt bordet, då vällde kritiken upp.

De nya Moderaternas framgångar gjorde att konfliktnivån, trots denna rätt avsevärda förflyttning, var rätt låg. Men under ytan fanns det kritiker av förnyelsen, ibland benämnd ”Moderat Classic”.

Och där är vi nu. Inför framtiden kan vi lätt i de historiska konflikterna hitta element som för tanken till en lång dragkamp mellan liberalism och konservatism. Men också vägvalet mellan det försiktiga och det mer äventyrliga.

Dagens moderater har således en god grund att stå på, i meningen att det inte är första gången som partiet har ett vägval där det inte finns något facit om vad som är rätt. Hittills har det uppenbarligen inte skadat partiet att låta de olika liberala och konservativa hållningarna konfronteras, för att hitta en ny samlingspunkt.

*

Därför kan vi också se att Moderaternas nuvarande programtexter kryllar av formuleringar som återspeglar den liberalkonservativa sammansmältningen. Och där den konservative och liberale kan känna igen sig. Exempelvis:

Var och en har rätt att vara sig själv så länge man inte är till skada för andra. Samtidigt kan inte individualism och gemenskap ersätta varandra. Individualismens grund och förutsättning är förmågan att erkänna den andres rätt att vara olik och viljan att samarbeta för att kunna leva och utvecklas tillsammans.

Detta är ett förord för att den liberala individualismen inte ska tolkas som en snäv egoism, utan förkunnar att individen behöver en samhällsgemenskap för att kunna utvecklas. Och:

Vi lär av historien men lever inte i den. Förnyelse är många gånger den mest trofasta hyllningen till tidigare uppnådda framgångar. I den meningen finns det ingen motsättning mellan traditionalism och modernism. Vi är fria att välja varifrån vi hämtar vår inspiration.

Således erbjuder traditionen snarast en palett av tänkbara framtidsmöjligheter där vi beroende på läge och kynne kan inspireras i våra vägval. Traditionen är inte ett påbud om hur vi måste välja, mer än att historien lär oss att vi måste förändra för att kunna bevara.

Traditionen är inte ett påbud om hur vi måste välja, mer än att historien lär oss att vi måste förändra för att kunna bevara.

Och så har vi det kanske bästa exemplet på hur den liberalkonservativa dialektiken kan illustreras, nämligen tanken att frihet och ansvar hänger samman:

”Ansvar är en ofrånkomlig del av friheten eftersom friheten att fatta beslut också innebär att ta ansvar för konsekvenserna. I ett fritt samhälle har människor ansvar för sina liv och mer än så, för barn, arbete, bostad, fritid och mycket annat. Staten måste tilltro människor kapaciteten och viljan att bära det ansvar som följer med friheten.”

För den som är renlärig ideolog är förstås alla dessa formuleringar misstänkta, eftersom de tycker sig veta att varje kompromiss mellan vatten och gift är döden. Men för ett politiskt parti som försöker fånga väljarnas ambivalens är dessa tankegångar välavvägda för att garantera en bra placering i kampen om det politiska bytet.

Att vara moderat är att vara flerspråkig. Den liberale (eller till och med libertarianske) talar med sina meningsfränder enligt vad som gäller på deras arena, liksom den konservativt lagde håller sig till folk med liknande åsikter.

*

Ett försök att uttolka detta är att förstå Moderaterna som ett exempel på Herbert Tingstens tes om de politiska ideologiernas minskade betydelse. De tidigare så starka samhällsförändrarna har nu kommit att acceptera demokrati, marknadsekonomi och välfärdsstat.

Den tingstenska uppfattningen har ibland tolkats som ”ideologiernas död”, vilket missar poängen. Vad Tingsten hävdade var att ideologierna har anpassat sig till en gemensam arena där man har likartade uppfattningar och vinnlägger sig om att försöka tala samma språk.

Partierna kan dock gå ut från sammanträdesrummet och på sina interna sammankomster återanvända sina traditionella idédrivna föreställningar.

Partierna blir tvåspråkiga. De talar det gemensamma språk som överideologin kräver av dem, men de har också sina interna sammankomster när de talar i tungor. Och den som försöker tala samma språk som gäller på partimötet under fullmäktigesammanträdet blir idiotförklarad – eller ses åtminstone som en väldigt kufisk person. Medan den partist som talar fullmäktigesvenska på partiets möten anses trist och färglös.

Förkunnarens tid är över, skrev Tingsten, och försäljarens tid var kommen.

Kanske är det också det som finns hos Moderaterna. Att vara moderat är att vara flerspråkig. Den liberale (eller till och med libertarianske) talar med sina meningsfränder enligt vad som gäller på deras arena, liksom den konservativt lagde håller sig till folk med liknande åsikter. Men samtidigt finns de i en gemensam organisation som tvingar dem att hitta en fungerande politisk hållning. Ofta företrädd av någon som klarar av att tala bägges språk. Som är en bra kommunikatör.

På så sätt blir också Moderata samlingspartiets programtexter ett slags eko av hur dessa samarbetsövningar har utvecklats. Och med tiden har det vuxit fram en gemensam syn för liberaler och konservativa med tillräcklig gravitationskraft för att hålla allt på plats.