Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Land för hopplösa

Förr utstrålade Moderaterna framtidstro och optimism. I dag verkar partiet präglat av pessimism – precis som många väljare. Men även om långt ifrån alla väljare ser positivt på framtiden, får inte Moderaterna svika dem som vet att marknadsekonomi, rättsstat och demokrati är ett samhälles framgångskoncept. Utan de principerna är risken hög att pessimisterna får rätt.

Jag gick med i Moderata ungdomsförbundet, MUF, under den tid då jag gjorde min värnpliktsutbildning. Under skoltiden hade inte politik verkat särskilt lockande, men de lumpenkvällar då det inte var tjänstgöring blev snart så långtråkiga i jämförelse att kompisarna på luckan som var politiskt aktiva ändå hade något att locka med.

Ulf Kristersson var ny MUF-ordförande och Carl Bildt inte riktigt lika ny partiledare. Det var några saker som fick mig att fastna: såklart de världspolitiska händelserna hösten 1989, med Berlinmurens fall och Östblockets förvandling till självständiga stater som nu ville införa demokrati, rättsstat och marknadsekonomi i stället för den gamla förkvävande kommunismen. Verkligheten gav idéerna rätt och en moralisk kraft. Det var lätt att instämma i vänsterns gamla påstående ”en annan värld är möjlig” eftersom vi nyss bevittnat att allt som gällde i vår barndom nu hade bytts mot något som var bättre – och det var tack vare frihetens idéer!

Det var både lätt, rätt och enkelt att ansluta sig till ett parti som stod för det goda i kampen mot den stat som förbjöd, reglerade, styrde, beskattade och tog sig egna friheter på medborgarnas bekostnad. Vetskapen om att det åtminstone fanns några som tyckte att frihet var viktigt gjorde också att man kunde känna sig trygg. Trots 90-talskrisen med dess höga räntor, lika envisa som meningslösa kronförsvar, hög arbetslöshet och ständiga problem med att få riksdagsmajoritet för att göra de nödvändiga förändringarna, fanns det hela tiden en fast förvissning om att det fanns en väg bort från allt det dåliga som tidigare präglat Sverige. Precis som det hade gjort för folken i Östeuropa.

Carl Bildt uttryckte det med sedvanlig ödmjukhet som ”Den enda vägens politik” och i stort hade han ju rätt i det. Takten, detaljerna och utformningen kunde och kan så klart diskuteras, men att Sverige aldrig mer fick bli ett extremt högskattesamhälle där företagare sågs med fientlighet och där bidragen var höga och enkla att få, var en slutsats uppenbar för alla, även de politiska motståndarna.

Det var både lätt, rätt och enkelt att ansluta sig till ett parti som stod för det goda i kampen mot den stat som förbjöd, reglerade, styrde, beskattade och tog sig egna friheter på medborgarnas bekostnad.

Hur kom det sig då att det var den svenska högern som med störst iver drev på för förändring och som med störst tillförsikt såg framtiden an? Utan att direkt veta eller ha någon förstahandskunskap, så är mitt tips att det började med Gösta Bohman. När han blev partiledare 1970 så sades det vara i otakt med samtiden. Men det var snarare den dåvarande samtiden som var i otakt med sig själv.

Socialdemokraterna hade under 1960-talet plågats av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och börjat överge den svenska modellen för en ohejdad centralism och offentlig styrning av det mesta i samhället. Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin var till en början tydligast med att formulera kritiken och fick ökat väljarstöd. Men med Gösta Bohman blev Moderaterna under 1970- och 80-talen det parti som inte bara sade stopp till en sämre framtid, utan också pekade ut en fungerande alternativ riktning. Kort sagt: Gösta Bohman (och många med honom) förändrade partiet och dess sympatisörer så att framtiden blev något att se fram emot.

Det där höll i sig rätt länge. Det sannolikt mest spännande och framsynta idéprogramsarbetet i ett politiskt parti någonsin hette Land för hoppfulla och var resultatet av en process som pågått internt en längre tid. Det handlade både om att ett borgerligt parti som ville etablera sig behövde skapa möjligheter till intern diskussion och idéutveckling, och att bästa sättet att bli ett större parti var att ställa framtidens frågor redan nu. Det här var 1997. Kritik kom från SSU som menade att det gav draghjälp åt nynazismen. Även från nyliberalt håll suckades det uppgivet över att välfärdsstatens framväxt gavs en förstående tolkning i programmet. I retrospektiv framstår texten trots allt som just hoppfull, inte bara sett till möjligheten att förändra politiken till det bättre utan också samhället i stort.

Här fanns fortfarande självförtroende och optimism, men samtidigt var det helt tomt på verkliga principer.

Nästa större programarbete kom redan fyra år senare och fick titeln På tröskeln till mänsklighetens bästa tid och där fanns formuleringar som ”varje skatt… försvårar planer och dödar livsprojekt”, vilket får sägas vara tämligen radikalt. I det efterföljande valet 2002 orsakade dock rasistiska uttalanden från enskilda företrädare ett remarkabelt tapp för Moderaterna. Den frihetliga optimism som burit partiet i tre decennier orkade inte med inskränkta ord från dem som inte begripit.

I stället kom Nya Moderaterna. De vann ett val och spelade oavgjort i två, men idémässigt ledde de relativa väljarframgångarna till att partiets bärande principer inte bara förvandlades till tonfallet, utan även hela partiets uppgift: ”Genom att vara Sveriges enda arbetarparti är Moderaterna Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti” och ”Moderaterna fattar beslut och möter människor utifrån insikten om att vi är ett samhällsbärande parti”. Här fanns fortfarande självförtroende och optimism, men samtidigt var det helt tomt på verkliga principer. Denna bild förstärktes av en olycksalig debattartikel i Dagens Industri där dåvarande finansmarknadsministern tillsammans med nuvarande partiledaren upplyste en förvånad läsekrets att ägande inte spelar någon roll, statligt eller privat kvittar.

Denna så kallade pragmatism vann ingenting. Endast förvirring och sänkt trovärdighet fanns kvar, möjligen en gnutta nostalgi. Huruvida det fanns en kausalitet eller om det bara var en korrelation kan vara osagt, men Alliansens andra regeringsperiod ledde inte bara till sådan hållningslöshet, utan blev också ett tydligt exempel på hur politiken ständigt snärjer dess utövare. Till slut blev det viktigare att behålla regeringsmakten än att fundera på vad den skulle användas till. Resultatet blev att även regeringen fick lämnas till de politiska motståndarna.

Vad som hände var helt enkelt att Moderaterna slutade vara ett optimistiskt parti som hade en övertygelse om att framtiden kan bli bättre. Det varnades för att andra skulle vara mindre kompetenta, men ingen egen tydlig färdriktning pekades ut och varför ska någon utöver sitt snöda egenintresse då rösta på ett sådant parti.

Det har redan skrivits mycket klokt om Moderaternas överdrivna triangulering, tomheten på idéer och brist i kommunikationen. För den som tror att idéer och principer spelar roll, att de i sina bästa stunder inte bara är moraliskt riktiga utan också vägleder förtroendevalda, medlemmar och sympatisörer, finns det inget bra sätt att kommunicera frånvaron av relevans. Utan en övertygelse blir allt annat meningslöst. Och om övertygelsen ter sig främmande för väljarna så finns bara två alternativ: opinionsbilda för förändring eller acceptera dåliga valresultat.

Många är hårt drabbade av nostalgi och har redan lyckats glömma eller förtränga hur mycket som var sämre förr i tiden.

Nu har det gått så långt att det inte tycks spela särskilt stor roll vad Moderaterna säger eller gör. Under sensommaren har det emellertid ändå blivit dags för analyser i efterhand. För som författaren Thomas Engström beskrev det i Svenska Dagbladet 7 augusti i år så blev det nu ”Farväl till Moderaterna” eftersom det parti som tidigare ”var, med hygglig trovärdighet, frihetens röst i riksdagen” inte längre är det.

Martin Lidby Alonso skrev sedan i Dagens Nyheter den 9 augusti om att ”Sverige har i modern tid inte haft någon dysterhöger” och refererade till just Engström.

Jens Liljestrand hade den 3 augusti skrivit en rätt märklig artikel i Expressen Kultur om att Moderaterna var ett parti som saknar själ, men som mest lyckades visa att författaren själv inte har någon politisk själ att tala om. Den artikeln replikerades i sin tur av Borås Tidning dagen därpå, som å ena sidan förklarade varför tydligt borgerliga partier inte kan ha någon själ, eftersom synen på politik är att allt livgivande och förkovrande befinner sig utanför det politiska, å andra sidan missade just själva poängen i att ha ett parti i riksdagen som är pålitligt när det gäller att sträva efter just ett sådant samhälle.

Oavsett i vilken utsträckning någon av skribenterna verkligen månar om ett partis väl och ve eller om det mer handlar om att förtäckt framhäva sig själv, så blir ändå den gemensamma slutsatsen att Moderaterna utan en välkomnande syn på framtiden är ett outhärdligt trist parti. Kanske alla partier i själva verket är outhärdligt trista, bara det att den kvoten under decennier fyllts av övriga partier.

Det är klart att alla väljare inte ser positivt på framtiden, många är hårt drabbade av nostalgi och har redan lyckats glömma eller förtränga hur mycket som var sämre förr i tiden. Men alla som vet att marknadsekonomi, rättsstat och demokrati där politiken är begränsad också är ett samhälles framgångsrecept, kan inte svikas. Då kommer framtiden att bli just så dyster som de principlösa själva fruktar.