Liberalt högmod går före fall

I skrivande stund ligger den i vid mening liberala europeiska säkerhetsordning som skapades efter Berlinmurens fall i ruiner, samtidigt som EU, västvärlden och den efterkrigstida världsordningen – Pax Americana – skakar i sina grundvalar. Utmaningarna – som det numera heter – kommer inte bara från makthungriga despoter i Ryssland och Kina, eller från jihadistiska terrorister, utan också från politiska ledare och rörelser i västvärlden. Detta trots att professorer, kommentatorer och politiska ledare under 1990-talet triumferande förklarade att historien nått sitt slut och att den västliga liberala samhällsmodellen hade segrat för all framtid. Hur kunde det gå så här? Jag tror att åtminstone en del av svaret ligger i det gamla ordspråket att högmod går före fall.

Klart är att det kommunistiska systemets kollaps runt 1990, i kombination med en våg av snabba demokratiska framsteg i Asien, Afrika och Latinamerika, inte bara orsakade en kollektiv suck av lättnad i västvärlden utan också skapade en känsla av att en oemotståndlig våg av frihet svepte över världen. I de gamla europeiska kulturländer som hade kallats Östeuropa föll kommunismen ihop som ett korthus när folk rätade på ryggen och ville ha den frihet och det välstånd vi redan hade i väst. Det var inte bara marxistiska makthavare som föll; i Filippinerna sopade People Power bort den korrupta Marcosdiktaturen, Sydkorea och Taiwan blev demokratier, apartheid monterades fredligt ner i Sydafrika, och i Latinamerika föll militärjuntorna. Frihetens vind blåste över världen, skingrade de mörka molnen, och trollen sprack i det klara solskenet.

Parallellt med dessa politiska och ekonomiska segrar firade de västliga vapnen triumfer. Den USA-ledda FN-koalitionen sopade fullkomligt banan med Saddam Husseins krigsmakt i det första Gulfkriget och kunde befria Kuwait med mycket små förluster. USA använde där för första gången i stor skala de vapen, sensorer och den taktik som hade utvecklats under 1980-talet för att möta ett sovjetiskt anfall mot Västeuropa.

Eftersom den irakiska krigsmakten var utrustad, utbildad och organiserad enligt sovjetiskt mönster, sågs utklassningen i Gulfkriget i militära kretsar som ett exempel på vad som skulle ha hänt om det kalla kriget blivit hett. Den sovjetiska generalstaben var djupt skakad och USA var helt och hållet herre på täppan. Det tekniska försprånget tycktes, som Martin van Creveld hade skrivit ett år tidigare i The Transformation of War, ha gjort västvärlden oövervinnerlig för en konventionellt organiserad motståndare. Det var som man skrev vid det förra sekelskiftet, då västvärlden också hade ett tekniskt försteg i krigföringen:

Whatever happens, we have got
the Maxim gun, and they have not.

Världen hade blivit unipolär. Det fanns bara en supermakt och den dominerade fullständigt, inte bara militärt utan även politiskt och ekonomiskt. Med backning av FN:s säkerhetsråd – där Sovjet/Ryssland och Kina för tillfället låg lågt – kunde USA agera som global ordningsman. Det talades om att det hädanefter skulle råda en ny världsordning.

Militära maktmedel skulle fortsättningsvis bara behövas för att städa upp i världens mörka hörn.

Framgång kan som bekant lätt stiga åt huvudet och det låg nära till hands att se denna närmast mirakulösa utveckling som lagbunden, ett uttryck inte bara för de liberala värderingarnas universella attraktionskraft och marknadsekonomins styrka och kreativitet, utan också som ett bevis för den liberala ekonomiska modellens och samhällsmodellens historiska överlägsenhet. Dessutom anknöt denna optimistiska och deterministiska tolkning till vad som kallas The Whig Interpretation of History, en äldre liberal historietolkning enligt vilken historiska händelser fogas i ett mönster som utgörs av människans och samhällets närmast förutbestämda utveckling mot ett högre, mer frihetligt och upplyst slutstadium.

Den första, tydligaste och mest uppmärksammade formuleringen av denna nyfunna liberala triumfalism gavs av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama. I The End of History? (1989) och The End of History and the Last Man (1992) menade han att det som inträffat inte bara var slutet på det kalla kriget utan också slutet på historien i betydelsen människosläktets ideologiska och sociokulturella utveckling. Den liberala, västliga och kapitalistiska samhällsmodellen hade vunnit kampen mot marxismen och andra alternativa modeller, och den skulle därmed bli den slutliga och allenarådande styrelseformen i världen.

Även om många kanske var lite främmande inför Fukuyamas långtgående anspråk – och långt fler troligen aldrig hörde talas om honom – så spred sig i västvärlden en förvissning om att en ny tidsålder hade börjat; hädanefter skulle krig mellan utvecklade stater vara lika omöjliga som onödiga, eftersom alla skulle vinna på fred och samarbete. Ömsesidiga beroenden skulle binda länder samman, och alla utvecklade länder bekände sig redan till samma västliga liberala värderingar: demokrati, marknadsekonomi, rättstatlighet och fredliga konfliktlösningar. Militära maktmedel skulle följaktligen fortsättningsvis bara behövas för att städa upp i världens mörka hörn. Västvärlden kunde ibland – Bosnien, Rwanda – tveka om en intervention var värd priset, men när man satte kraft bakom orden – Kuwait, Bosnien, Sierra Leone – blev framgången ofta överraskande stor.

Att påminna om samma debattörers och rörelsers kopplingar till Sovjet, Kuba eller Kina under 1970- och 1980-talen ansågs närmast ofint.

Ett alternativt och mera pessimistiskt perspektiv erbjöds av en annan amerikansk statsvetare, Samuel Huntington. I The Clash of Civilizations? (1993) och The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996) menade han att när politiska ideologier inte längre skulle driva konflikter skulle i stället konflikterna drivas av kulturella och religiösa identiteter. Konfliktlinjerna skulle ofta sammanfalla med gränserna för vad han kallade ”civilisationer”, exempelvis de västkristna, östkristna, och islam.

Huntingtons pessimistiska teser fördömdes allmänt av högsinta liberaler, men har åldrats betydligt bättre än Fukuyamas tes och har dessutom uppenbart större förklaringskraft. Redan i krigen på Balkan, som i stor utsträckning följde Huntingtons modell, bekräftades tesen. Utvecklingen sedan dess, med 9/11, Afghanistan, Irak, och IS, och dessutom med nationalistiska strömningar i Kina och Ryssland liksom identitära rörelser i västlägret, pekar på att Huntington hade rätt.

Realsocialismens kollaps i Östeuropa och avslöjandena om dess ruttenhet, liksom de kinesiska kommunisternas omställning till statskapitalism, gjorde den marxistiska vänstern förvirrad – plötsligt hade en fast punkt i deras ideologiska universum upplösts i intet – och det var inte bara Göran Greider som saknade de gamla referenspunkterna. Det svenska kommunistpartiet släppte K:et, gjorde en kattvätt på den egna byken och gav sig själv avlat för begångna synder. Därefter återlanserade det sig som en hipp och aktivistisk motrörelse till etablissemanget med fokus på frågor som feminism, globaliseringsmotstånd och eftersatta gruppers intressen.

Den nya och ideologiskt lösare vänstern omfamnade också – inte minst vid universiteten – identitetspolitik, genusperspektiv, antikapitalistiskt globaliseringsmotstånd och postmodernistiska tankar om att det inte fanns några sanningar, bara olika berättelser. Precis som tidigare formulerade den sina ideologiska ståndpunkter i förment vetenskapliga termer och lyckades delvis med att skänka dem samhällsvetenskaplig status.

Eftersom den på ytan omgjorda politiska, sociala och akademiska vänstern inte längre var förbunden med en hotfull och förtryckande främmande makt betraktades den som ofarlig och tolererades av majoritetssamhället. Liberalismen hade ju redan vunnit det avgörande slaget om framtiden och kunde därför inta en avslappnad inställning till aktivisterna, som nästan blev en form av symboler för det liberala samhällets mångfald. Även extrema vänstersynpunkter sågs som legitima inlägg i samhällsdebatten. Att påminna om samma debattörers och rörelsers kopplingar till Sovjet, Kuba eller Kina under 1970- och 1980-talen ansågs närmast ofint.

Liberaliseringen och globaliseringen tar fart

Under 1990-talet tog både liberaliseringen och globaliseringen fart på allvar. I Sverige liksom i många andra västländer genomfördes stora privatiseringar och avregleringar. Internationellt monterades handelshinder ner på både regional (EU:s inre marknad och Nafta) och global (WTO) nivå. Att jätteländerna Kina, Indien och Indonesien infogades i världsekonomin, liksom de mindre asiatiska tigerekonomierna, tillförde den globala ekonomin drygt två miljarder arbetstagare.

Detta möjliggjorde en exempellös välståndsutveckling som på tjugo år lyfte mer än en miljard människor ur fattigdom, men som också försköt maktbalansen mellan arbete och kapital, minskade utrymmet för nationell ekonomisk politik, och gjorde att flera invanda ekonomiska tumregler inte längre höll.

Möjligheten att förlägga tillverkning i stort sett var som helst i världen, där villkoren var mest fördelaktiga, ledde till en fantastisk välståndsutveckling i de nya ekonomierna och till billigare och fler varor för västvärldens konsumenter. Men det ledde också till en omfattande utflyttning av både kvalificerade och okvalificerade tillverkningsjobb från traditionella orter i västvärlden.

I Sverige tänkte vi kanske inte så mycket på detta. Vi hade ju redan under 1970-talets strukturrationaliseringar lagt ner tekoindustrin och skeppsvarven, och under 1990-talskrisen var krismedvetenheten så hög att Ericssons flytt av mobiltelefontillverkning till Estland och Elektrolux flytt av dammsugartillverkning till Ungern bara blev blippar i nyhetsflödet. Dessutom blev Sveriges ekonomi efter det tidiga 1990-talets stålbad så stark – inte minst inom IT-sektorn – att arbetslösheten låg på en hanterlig nivå.

Det fanns en stark tro på en närmast lagbunden utveckling mot en liberal politisk och ekonomisk framtidsvärld.

I andra länder – som inte hade strukturrationaliserat på 1970-talet – blev konsekvenserna mer dramatiska. Detta gällde inte minst USA, där den oberoende kandidaten i presidentvalet 1992, Ross Perot, varnade för ”the giant sucking sound of jobs moving to Mexico” om frihandelsavtalet Nafta skulle bli verklighet. Så blev det också. Både kvinnodominerade låglönejobb som kläd- och skotillverkning, och traditionellt manliga höglönejobb som tillverkning av bilar eller stål, flyttades till Mexiko eller Asien, eller lades helt enkelt ner på grund av konkurrensen. Arbetslöshetssiffrorna hölls nere av IT- och servicesektorns tillväxt, men friställda sömmerskor i South Carolina och bilarbetare i Michigan fick knappast nya arbeten i Silicon Valley. Snarare då på McDonalds eller som väktare, men dessa jobb sågs ofta som förnedrande jämfört med dem de haft.

Denna utveckling i rostbältenas industristäder, med Tyskland som ett viktigt undantag, där man genomförde en lyckad nystart av tillverkningsindustrin, noterades knappast i västvärldens universitets- och huvudstäder. Där fokuserade man i stället på det mer lovande makroperspektivet; den globala medelklassen växte starkt eftersom globaliseringen över tiden inte bara lyfte drygt en miljard människor i Asien ur extrem fattigdom, utan också förvandlade hundratals miljoner människor i Taiwan, Sydkorea, Indonesien, Kina och Indien till en välmående ekonomisk medelklass.

Det ansågs självklart att den nya medelklassen i Asien, Ryssland, Brasilien och Sydafrika skulle vilja ha samma saker som medelklassen i västvärlden redan prioriterade: bra skolor, politisk demokrati, frihet från korruption, bra offentlig service, mångfald, och en pragmatisk och förnuftig politik. Kanske var det här den liberala hybrisen slog igenom på allvar. Fukuyamas djärva tes tycktes bekräftas av tunga trender i den globala demografin och den politiska ekonomin – globaliseringen skulle med tiden förvandla en majoritet av jordens befolkning till medelklass och därmed också värderingsmässigt till svenska folkpartister.

Makthavarna trodde sig ha, som man säger i Asien, ”himlens mandat” att bygga ett liberalt lyckorike.  Med mer västerländska ord skulle man kunna säga att det fanns en stark tro på en närmast lagbunden utveckling mot en liberal politisk och ekonomisk framtidsvärld. Utgången var förutbestämd, segern redan vunnen, nu gällde det bara att bestämma hur det nya huset skulle möbleras och inredas.

Det liberala paradiset föreföll inom räckhåll

I detta läge gick den liberala fartblindheten in i overdrive. I USA härskade redan mittenpolitik under Bill Clinton. I Storbritannien gjorde Tony Blair framgångsrikt om det gamla Labourpartiet till ett mittenparti som vann val och levererade reformer. I Sverige gjorde Reinfeldt och Borg en liknande politisk marknadsanpassning med Nya moderaterna, som distanserade sig från gamla värderingar och övergav hjärtefrågor som försvar och arbetsrätt för att visa att förvandlingen till ett brett liberalt mittenparti var på riktigt. Såväl socialdemokrater som konservativa bekände sig nu till liberalismen.

Eftersom det ofta ingår i den liberala självbilden att vara optimistisk, bejaka förändringar och vara lite tjusigt radikal, så framstod gamla värderingar som mossiga belastningar. Att liberalismen blivit omfattad av alla gjorde också att det fanns ett behov av nya markeringar för att märkas över bruset. Många debattörer intog således utmanande, ultraliberala eller kulturradikala positioner i värderingsfrågor, såsom normkritik, invandring, multikulturalism, genus eller HBTQ.

Dessa politiska positionsförflyttningar skedde i samspel med en offentlig debatt och ett medieklimat dominerades av en urban och kosmopolitisk elit, vilket skapade en sorts självsvängande kulturradikal ekokammare. I denna ekokammare ingick också vänstergrupper och aktivister, vilket med tiden gav debatten en påtaglig slagsida mot snäva och egenartade symbolfrågor.

Det moderna vänsterliberala etablissemangets attityd till det klassiska demokratiproblemet ligger snubblande nära den svenska förstakammarhögerns inställning på 1910-talet.

De politiska och opinionsmässiga framgångarna dolde tillfälligt att man samtidigt fjärmade sig från breda väljargrupper med mer traditionella värderingar. Göran Hägglund påminde om detta i Almedalen i sitt tal om verklighetens folk, som dock mest bara väckte ironiska småleenden i ekokammaren. Mest tydlig var denna stegvisa förskjutning av fokus kanske inom det demokratiska partiet i USA, som på några decennier förvandlades från ett klassiskt brett arbetarparti till en brokig koalition av aktivister för olika minoritetsgrupper. Liknande tendenser är också tydliga inom de europeiska socialdemokratiska partier, som på samma sätt tappat greppen om arbetarklassen.

Utvecklingen har träffande fångats av den brittiske ”post-liberalen” David Goodhart, som myntade kategorierna ”anywheres” och ”somewheres”. Anywheres är den optimistiska minoritet av högskoleutbildade och kosmopolitiska stadsbor som dominerar debatten och som känner sig hemma var som helst. Somewheres utgörs av en större, mestadels tyst, grupp som värdesätter anknytning till en plats, ett sammanhang, en struktur, en nation, och till mer traditionella värderingar. Somewheres ser mer pessimistiskt på utvecklingen och tolkar ofta förändringar som hotfulla och som försämringar.

I debatten har anywheres tydligt en högre status än somewheres, som utmålas som efterblivna bakåtsträvare, provinsiella och osofistikerade, eller rentav betecknas som white trash. I USA talar man om ”fly-over country”, den delen av landet man flyger över på väg från kust till kust. Att denna, möjligen berättigade men otvivelaktigt mycket nedlåtande och arroganta, inställning från etablissemangets sida har fått konsekvenser för ”folkets” inställning till den liberala och urbana ”överheten” behöver man inte längre betvivla. Gapet mellan anywheres och somewheres – och i många fall bitterheten och det ömsesidiga föraktet dem emellan – är påtagligt, inte bara i USA.

Problemet, sett ur det vänsterliberala och kulturradikala etablissemangets synpunkt, visade sig sedan vara att i en demokrati får alla medborgare rösta. Det är ironiskt att det moderna vänsterliberala etablissemangets attityd till det klassiska demokratiproblemet – är folket verkligen moget att ta ansvar? – ligger snubblande nära den svenska förstakammarhögerns inställning på 1910-talet. Likaså är det ironiskt att identitetspolitiken har visat sig vara ett mycket mer potent vapen för de högerpopulister i olika länder som appellerat till missnöjda majoritetsgrupper, än identitetspolitiken någonsin varit vid universiteten och på kultursidorna.

Det liberala övermodet har också haft påtagliga och mycket skadliga effekter inom den internationella storpolitiken.

Den liberale författaren Markus Uvell har uppmärksammat denna utveckling i Bakslaget (2018), där han beskriver det radikala etablissemanget och den konservativa majoriteten. Han menar att en betydande väljargrupp ser mer pessimistiskt på utvecklingen i Sverige, främst försämringar i vardagstryggheten och brottsligheten, misstror etablerade media, och har värdekonservativa åsikter. Intressant nog syns i hans material – till skillnad från i USA och Storbritannien – inga större skillnader i attityder mellan hög- och lågutbildade. Särskilt irriterande i dessa missnöjda medborgares ögon anses den offentliga debattens och politikens fokus på udda symbolfrågor vara: ”…normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och den tidigare mycket liberala synen på invandring.”

Kanske borde misstroendet mot etablerade medier, särskilt Sveriges Radio och Sveriges Television, som av många borgerliga väljare nu misstänks för att ha en egen agenda, tas på särskilt stort allvar. I USA föregicks den nuvarande politiska splittringen av en polarisering av medielandskapet. Det ömsesidiga misstroendet har nu resulterat i så djupa politiska skyttegravar att försoning kanske inte längre är möjlig.

Kovändningen i migrationsdebatten hösten 2015, då det som inte kunnat sägas offentligt på våren plötsligt blev en allmänt omfattad socialdemokratisk regeringspolitik, har inte precis stärkt det allmänna förtroendet för den offentliga debatten.

Att det inte bara är arbetslösa arbetare från nedlagda industrier som är missnöjda och oroliga, utan också högskoleutbildade med bra arbeten, sätter värderingsfrågorna i centrum. Frågorna gäller inte enbart jobb och utkomst, utan också en oro för att tillvaron håller på att förändras till det sämre, att media förtiger obekväma sanningar, och att politiken ägnar sig åt fel frågor. En nygjord europeisk undersökning från Pew Research bekräftar att det inte bara, eller ens främst, är de som drabbats av strukturrationaliseringar och förlorat jobbet som är missnöjda med utvecklingen.

Att den svenska liberalhögerns respons på den populistiska utmaningen efter valet 2010 blev att sluta en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet var inte bara kortsiktigt, utan också oklokt som motdrag. Genom att demonstrativt strunta i att breda grupper i väljarkåren var oroliga och missnöjda med den förda migrationspolitiken band man ris åt egen rygg och bäddade för den regeringskris som följde på valet 2018.

The Maxim moment is over

Även om fokus riktats mot de inrikespolitiska konsekvenserna i olika västländer av det liberala övermodet – Trump, Brexit, SD, framväxten av uttalat icke-liberala regeringar i Ungern och Polen, de stora mittenpartiernas kollaps på kontinenten – har övermodet också haft påtagliga och mycket skadliga effekter inom den internationella storpolitiken.

Mest iögonfallande var kanske George Bush den yngres beslut 2003 att invadera Irak för att avsätta Saddam Hussein fastän det saknades en vettig plan för hur Irak skulle förvaltas sedan segern vunnits. George Bush den äldres försiktiga realpolitik byttes mot ideologiska föreställningar om att omforma länder med främmande kulturer enligt västerländsk modell.

Högmodet ledde till ett platt fall när drömmarna krockade med verkligheten. Även om ideologerna bakom politiken betecknades som neo-konservativa var de snarare världsförbättrande liberaler i Wilsons anda, som med svärdet i hand skulle sprida demokratins välsignelser. Äventyret i Irak blev ett spektakulärt misslyckande som misskrediterade den dittills framgångsrika liberala interventionismen, eroderade det politiska stödet för politiken och minskade USA:s globala inflytande. Den enda supermaktens blanka rustning hade fått sig en rejäl skråma.

Jämfört med Irak var Afghanistan ett strategiskt misslyckande i slowmotion. Talibanerna drevs från makten av amerikanskt stridsflyg i kombination med lokala allierade på marken och återigen ledde den inledande framgången till övermod. Också här blev freden svårare att vinna än kriget hade varit. Att införa demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande förvaltning i ett medeltida klansamhälle var värdiga och högsinta mål, men visade sig i praktiken vara betydligt svårare än att jaga bort talibanerna från makten.

Uppmärksamheten var så fokuserad på att jaga jihadister att man glömde bort att bevaka vad ens traditionella huvudmotståndare hade för sig.

Efter hand som åren gick och parallellerna med Vietnamkriget blev allt mer uppenbara förlorade sig den amerikanska militären och Nato i upprorsbekämpningens labyrint, just som militärteoretikern Martin van Creveld förutsagt i The Transformation of War (1990), som byggde på Israels erfarenheter från kriget i Libanon under 1980-talet.

Motgångarna i Irak och Afghanistan fick George Bush den yngres otålige försvarsminister Donald Rumsfeld att besluta att ställa om den amerikanska militären. Kapaciteten att bekämpa en konventionell motståndare med pansar, artilleri, luftvärn skars ner och i stället lades fokus på lätta infanteriförband för att jaga talibaner. Uppmärksamheten var så fokuserad på att jaga jihadister att man glömde bort att bevaka vad ens traditionella huvudmotståndare hade för sig.

Ryssland var nämligen mycket missnöjt med utgången av det kalla kriget och hade fantomsmärtor i det förlorade imperiet. Ambitionerna att återta sin ställning som global supermakt hölls länge i schack av USA:s politiska, ekonomiska och militära överlägsenhet. Efter USA:s misslyckanden i Irak och Afghanistan var dock landet politiskt skadskjutet och dess militära dominans ifrågasatt, vilket 2008 avspeglade sig i den tama amerikanska reaktionen på den ryska invasionen av Georgien. Moskva vädrade morgonluft, storsatsade på ny utrustning till militären och genomdrev en omfattande militärreform som gav operativt mer användbara styrkor.

Under tiden utnyttjade Kina i tysthet sina ekonomiska framgångar till att målmedvetet bygga en högteknologisk militärmakt för att kunna blockera USA:s förmåga till maktprojektion i Kinas närhet, det som internationellt kallas anti-access/area-denial (A2/AD). Inte minst handlar det om sensorer som kan upptäcka mål på stora avstånd, långräckviddiga precisionsvapen som kan sänka hangarfartyg, strategiskt luftvärn, och cyber- och antisatellitvapen som kan slå mot USA:s beroende av IT och rymdbaserade resurser. Med närområdet på så sätt säkrat hoppas Peking att kunna flytta fram positionerna och behärska omgivande havsområden. Därmed skulle man också på allvar utmana USA i Bortre Asien.

Det som återstod efter slakten på försvaret var en liten rest för fredsfrämjande insatser i fjärran länder och för exportstöd till försvarsindustrin.

USA:s militära övermakt hade varit så överväldigande efter 1980-talets satsningar att man länge kunde leva på dessa. Ännu i Gulfkriget 2003 vann man en lätt paradseger, men många av de vapen som då användes var redan då ett par decennier gamla. Det kvalitativa försprånget till tänkbara motståndare krympte efter hand, dels genom en avsaknad av nysatsningar, dels genom oundviklig teknikspridning till motståndarna. Det som 1990 hade varit exklusiv högteknologi som bara USA och Israel hade, var tjugo år senare närmast vardagsvapen. The Maxim moment was over.

Barack Obamas tillträde till presidentposten tillförde en ny faktor att spela på för ryssar och kineser, i form av en amerikansk ovilja att lägga sig i konflikter i andra regioner. Den högsinte liberale presidenten ansåg – inte utan viss rätt – att USA:s allierade inte tog tillräckligt mycket ansvar för sin egen säkerhet och i stället räknade med att USA skulle lösa deras kriser. Tillsammans med Obamas hårda kritik mot krigen i Irak och Afghanistan och en allmän krigströtthet hos folket skapades en öppning för det som kallas salamitaktik eller – något oegentligt – för hybridkrigföring.

Detta är en taktik som spelar på västvärldens ovilja att intervenera på så vis att den aggressiva parten agerar precis under den retningströskel som skulle kunna utlösa en västlig intervention. Resultatet såg vi i Syrien 2013, då Obama vägrade att upprätthålla den röda linje han själv dragit vad gäller användning av kemiska vapen. USA:s och västvärldens trovärdighet inom maktpolitiken trasades sönder. Inom ett år hade Ryssland gått på i ullstrumporna, angripit Ukraina och annekterat Krim, Kina hade börjat bygga konstgjorda öar på rev i Sydkinesiska sjön, där man senare byggde ut militära baser. Ytterligare ett år senare gjorde Putin det som Obama vägrat och det som andra sagt inte var möjligt – han genomförde en lyckad militär intervention i Syrien som vände krigslyckan till rysk fördel.

Det försvarslösa Sverige i en farligare värld

Den försvarspolitiska och säkerhetspolitiska försvagningen i Sverige och Europa såg ut på ett annat sätt än i USA, men var likafullt grundad i liberal hybris. Att det gjordes stora reduktioner i försvarsbudgetar och försvarsmakter i nästan hela Europa efter Berlinmurens fall är förståeligt – 60-talsklassikern ”I natt jag drömde” föreföll ju att ha blivit verklighet, och Ryssland var under 1990-talet inte längre ett hot. Men att man som i Sverige helt avskrev risken för en hotfull utveckling på längre sikt är svårare att förstå.

Försvarsmakten skars på några år ned med mellan sjuttio och nittio procent. Mobiliseringssystemet, kraven på beredskap och förmågan att försvara Sverige avskaffades, kustartilleriet och det civila totalförsvaret lades helt sonika ner. Investeringar för många miljarder skrotades eller såldes till underpriser. Man brände så att säga sina skepp för att visa att anpassningen till den nya verkligheten var definitiv och oåterkallelig. Det som återstod efter slakten på försvaret var en liten rest för fredsfrämjande insatser i fjärran länder och för exportstöd till försvarsindustrin.

Dessa beslut, som fattades under Göran Perssons tid i Rosenbad, kan nog bara förstås mot bakgrund av en fast rotad uppfattning om att en ny och fredlig era hade inträtt. Historien var kanske inte slut, men den gick på ett förutbestämt spår och kunde helt enkelt inte spåra ur. Det kunde inte bli krig mellan utvecklade länder i Europa, och försvarsanslaget kunde därför behandlas som en restpost som kunde plundras när man behövde köpa stöd i riksdagen, eller användas för industristöd i stor skala. Den mycket märkliga lokaliseringen av de få återstående förbanden – helt utan hänsyn till operativ förmåga – kan nog också bara förstås mot bakgrund av förvissningen om att det helt enkelt inte kunde bli krig här hemma.

Men om neddragningarna under 1990-talet möjligen var förståeliga, medan de runt millennieskiftet kan kallas oförnuftiga, var oförmågan att lägga om försvars- och säkerhetspolitiken efter varningssignalerna från Putins Ryssland rent av oförlåtlig. Till en betydande del faller detta ansvar på de allianspolitiker som styrde landet 2006–2014.

Om alliansregeringen hade valt att lägga fem miljarder på att anställa soldater i stället för på att sänka restaurangmomsen, hade försvaret kunnat bemannas.

Oroande tecken i den ryska inrikespolitiken syntes redan kort efter Putins makttillträde, men det var först 2007 som Putin började uppträda hotfullt mot grannländer och omvärlden. I ett aggressivt tal på säkerhetskonferensen i München presenterade han det program för en konfrontation med västvärlden som han senare satt i verket. Därpå följde statykrisen och cyberangreppet på Estland, suspenderingen av CFE-avtalet som sedan 1990 reglerat de militära styrkeförhållandena i Europa, och ett generellt hotfullt säkerhetspolitiskt kroppsspråk från Ryssland.

Hur reagerade då den svenska alliansregeringen på dessa varningssignaler? Jo, finansminister Anders Borg tillkännagav överraskande i Almedalen att den svenska försvarsbudgeten skulle reduceras med tre miljarder. Eftersom Borg hade statsminister Reinfeldts stöd i frågan avgick försvarsminister Mikael Odenberg i protest.

Året därpå invaderades Georgien av Ryssland sedan Frankrike och Tyskland vid ett Nato-toppmöte hade blockerat en medlemskapsplan för Georgien och Ukraina. Regeringen Reinfeldts reaktion var att skjuta på det planerade försvarsbeslutet ett halvår för att kunna ta hänsyn till erfarenheterna från Georgien. När försvarspropositionen väl kom innehöll den tydligare krav på beredskap och förmåga, och ett helt nytt personalsystem, men den tillförde inte en enda krona i anslag till försvaret. Den stora försvarsreformen som man sjösatte skulle finansieras helt ”inom ram”, det vill säga genom besparingar på driften. Eftersom man i sedvanlig ordning hade glädjekalkylerat uteblev besparingarna, varför det inte fanns några pengar till den nya insatsorganisationen. Det nya försvaret kom aldrig ens ur startblocken.

Dessutom missköttes reformen med anställda soldater grovt, man struntade i att ordna för soldaternas mat och boende, och rekryteringen av deltidssoldater misslyckades med resultatet att stora vakanser uppstod. Om alliansregeringen hade valt att lägga fem miljarder på att anställa soldater i stället för på att sänka restaurangmomsen, hade försvaret kunnat bemannas (och kanske hade det också inneburit fler jobb till unga människor).

Det liberala högmodet ledde till överdrifter och missgrepp som retade upp den egna befolkningen och stärkte västvärldens och liberalismens fiender.

Trots allt mer oroande signaler från Ryssland så höll alliansregeringen halsstarrigt fast vid linjen att Ryssland var ofarligt och på rätt väg, liksom vid att ett krig i Europa var otänkbart. Man förlöjligade också de röster som varnade för utvecklingen i Ryssland och förordade förstärkningar till försvaret: De sades lida av rysskräck och leva i det förflutna, kallades kasernkramare och kalla krigare, etcetera.

Så sent som i januari 2014 – när demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev pågick för fullt – avfärdade Fredrik Reinfeldt på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen fullständigt risken för krig om gränser och territorier i Europa. Han hade ”svårt att tänka sig något avgörande militärt hot mot någon av Europas länder […] Vi ska inte ha en försvarsmakt inriktad på markinvasion i en tid när hoten är gränslösa och komplexa.”

Efter annekteringen av Krim månaden därpå blev det en 180-graders omvändelse under galgen, men den hjälpte föga. Moderaternas förut blytunga trovärdighet i försvarsfrågan var borta. Folkpartiet liberalerna hade i vissa avseenden gjort motstånd mot Reinfeldts och Borgs försvarspolitik, men kunde inte visa upp något nämnvärt resultat.

De underliggande orsakerna till Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs inställning till försvaret är en gåta. Till hur stor del var det personliga preferenser och till hur stor del handlade det om ett politiskt fadermord, där gamla ståndpunkter offrades för att visa att omställningen till de nya moderaterna var på riktigt? Klart är att en betydelsefull faktor var övertygelsen om att världen efter Berlinmurens fall gått in i en ny fas av fred med en permanent liberal hegemoni.

Drömmar i kras

I sin senaste bok, The Jungle Grows Back: America and Our Imperiled World (2018) liknar Robert Kagan den mjuka hegemoni som framsynta statsmän i USA skapade efter 1945 vid en trädgård, som måste skyddas och vårdas. Om så inte sker tar ogräs, sly och till sist djungel över i det som en gång var en trädgård. Jag tycker att det är en utmärkt bild. Under kalla kriget var västvärldens ledare i hög grad medvetna om detta, i och med att det fanns ett hot om en annan ordning. När detta hot upplöstes och trädgården plötsligt blev mycket större tog gradvis optimismen över. Ogräsjärn, skyfflar och röjsågar skulle inte behövas längre, den skapade miljön kom att tas för given, som om den vore ett naturtillstånd utan behov av skötsel.

Men medan trädgårdsmästarna diskuterade utformningen av en ny rabatt i ett soligt hörn så kom ogräset tillbaka i andra delar av trädgården. I utmarkerna började det att växa sly, rådjur åt upp rosorna och vildsvin bökade upp gräsmattan. Djungeln knackade på dörren.

Jag menar att den prekära situation som västvärlden och det globala liberala systemet nu befinner sig i delvis är självförvållad, orsakad av liberal idémässig hegemoni, triumfalism och den övermodiga uppfattningen om att vägen mot framtiden är förutbestämd. Liksom Hybris följs av Nemesis och därefter av undergång i de antika tragedierna, ledde det liberala högmodet och förvissningen om att man hade historien på sin sida till överdrifter och missgrepp som retade upp den egna befolkningen och stärkte västvärldens och liberalismens fiender. Samtidigt tog man för givna de mycket betydande landvinningar för frihet och välstånd som gjorts sedan krigsslutet och sedan Berlinmurens fall, och man underlät att vårda och skydda dessa.

Det var som om det vanliga folket var en grupp barn som av överhetens politiskt korrekta Prussiluskor skulle uppfostras till att göra, tänka och säga det rätta.

I många länder ledde den liberala hegemonin över det offentliga samtalet, i kombination med olika gruppers kulturradikala agendor, till att tyngdpunkten försköts vänsterut och att samtalet alltför ofta fick karaktären av pekpinnar eller av nedlåtande försök till folkuppfostran. Det var som om det vanliga folket var en grupp barn som av överhetens politiskt korrekta Prussiluskor skulle uppfostras till att göra, tänka och säga det rätta. Med tiden kom en närmast viktoriansk prydhet att prägla såväl det offentliga samtalet som många sociala sammanhang, eftersom det inte fick sägas något som någon kunde tänkas ta anstöt av.

Jag och allt fler med mig – även mitt ärkeliberala husorgan The Economist – är övertygade om att missnöjet med denna dynamik är en av faktorerna bakom den populistiska politiska revolution som nu skakar västvärlden och som har försvagat de statsbärande politiska mittenpartierna och även västvärlden som politisk och militär allians.

Den liberala ödestron torde också ha lett till övermod och till en underskattning av riskerna när väl den populistiska revolutionen hade startat. Premiärminister David Cameron skötte uppenbarligen folkomröstningen om Brexit med vänster hand eftersom han räknade med ”att det skulle gå bra ändå”, det hade det ju gjort hittills. Likaså var det amerikanska politiska etablissemanget förfärat av Trumps kandidatur i primärvalen, men var ändå övertygat om att en så apart kandidat helt enkelt inte kunde vinna. Så gick det som det gick.

I USA har den nedlåtande och grova tonen mellan de olika lägren skapat en politisk och psykologisk polarisering som kanske inte kan övervinnas. Det ligger på oss som verkar i den svenska offentligheten att ta varningstecknen hemmavid vad gäller förtroendet för och tonen i medier på allvar och att bygga spärrar mot en liknande utveckling som den i USA.

Huvuddelen av de europeiska länderna drog slutsatsen att man på grund av att Den Eviga Freden brutit ut inte längre behövde militära styrkor för självförsvar.

Inom försvars- och säkerhetspolitiken fick det liberala högmodet skilda konsekvenser i USA och Europa. Huvuddelen av de europeiska länderna, inklusive Sverige, drog slutsatsen att man på grund av att Den Eviga Freden brutit ut inte längre behövde militära styrkor för självförsvar, utan bara för enstaka fredsinsatser utomlands. Försvarsbudgetar minskades kraftigt och pengarna omfördelades till populärare ändamål. När de mörka molnen började torna upp sig i öster höll ändå flertalet regeringar – bland annat Reinfeldts – halsstarrigt fast vid prognosen om ständigt vackert väder. Därför står vi där nu i ett farligt, hotfullt och instabilt läge med ett halvfärdigt, och på tok för litet, försvar.

I USA blev reaktionen efter att man vunnit det kalla kriget i förstone mer aktivistisk än i den gamla världen. Som den enda supermakten var man ensam herre på täppan. De inledande framgångarna ledde med tiden till en arrogant politik där Bush och Blair spelade bort både USA:s aura av oövervinnerlighet och det politiska stödet för interventionspolitiken. Parallellerna med Vietnamkriget är uppenbara. Samtidigt gjorde fokus på att få bukt med upprorsmän i Irak och Afghanistan att USA tappade mycket av det militärtekniska och militära försprånget till Ryssland och Kina.

Konsekvenserna av dessa missgrepp lär vi få leva med under lång tid framåt, även om det – hoppeligen – skulle lyckas att lappa ihop västvärlden som politisk och militär enhet och som värderingsgemenskap. Misslyckas vi med detta, så arma oss.

---

Denna text är en lätt bearbetad version av ett kapitel ur antologin För säkerhets skull, nyligen utgiven på Timbro förlag.