Läs först, kritisera sedan
En grundregel i det offentliga samtalet, såväl i kulturdebatten som i sociala medier, borde vara att först ta del av det som man kritiserar. Oavsett om det handlar om artiklar på nätet eller teaterpjäser har ens kritik noll trovärdighet om man inte vet vad man pratar om. Den som är kritisk till provokationen som marknadsföringsstrategi bör dessutom undvika att svälja betet.
En av fördelarna med att driva en digital publikation är att man inte behöver göra några dyra läsarundersökningar för att ta del av vad läsarna uppskattar och inte. Statistiken finns där hela tiden och uppdateras i realtid. Minut för minut går det att följa vilka artiklar som läses och delas. Till och med hur många sekunder en genomsnittlig läsare stannar på varje artikel. Det går därför att se om de flesta som klickat på länken har stannat tillräckligt länge för att läsa hela texten, eller om de snabbt tröttnat och klickat sig vidare.
En intressant iakttagelse som jag har kunnat göra är att det inte nödvändigtvis finns ett samband mellan vilka artiklar som får många reaktioner i sociala medier och vilka som läses i sin helhet. Vissa artiklar kan rentav ha fler personer som har reagerat i sociala medier än som har läst dem på sajten, medan andra texter som lästs av mängder av personer inte alls väcker lika många reaktioner i sociala medier. Hur hänger detta ihop?
En förklaring är att många som viger sin tid och att kommentera i sociala medier i själva verket inte bemödar sig om att läsa de artiklar som de kommenterar.
En förklaring är att många som viger sin tid och att kommentera i sociala medier i själva verket inte bemödar sig om att läsa de artiklar som de kommenterar. Ofta nöjer de sig med att bara läsa ingressen, eller kanske rentav bara rubriken. Att det förhåller sig på det viset framgår av att många av invändningarna i kommentarsfälten redan bemöts i de länkade texterna. Kommentatorerna hade således sparat mycket möda om de först läst artikeln.
Man skulle kunna tycka att det vore en bra grundregel för umgänget i sociala medier: läs först, kritisera sedan. Ibland kan artiklar rentav innehålla nya och oväntade argument. Över huvud taget skulle umgänget i sociala medier bli lättare om människor bemötte vad som faktiskt skrivs och inte vad de tror att en text handlar om.
Över huvud taget skulle umgänget i sociala medier bli lättare om människor bemötte vad som faktiskt skrivs och inte vad de tror att en text handlar om.
Tyvärr är detta en sjuka som även spridit sig utanför sociala medier, och då särskilt till kulturdebatten. I samband med årets bokmässa drog författaren och illustratören Oscar Trimbel tillbaka sina två barnböcker Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke efter hat och hot på internet. Böckerna, som handlar om barn med somaliskt påbrå i Sverige och krockarna mellan den traditionella kulturen i Somalia och den svenska kulturen, blev ett slagträ i debatten om månggifte som blossat upp i spåren av att Nacka kommun köpt bostadsrätter åt en syrisk man med tre fruar och 16 barn. Den gemensamma nämnaren för alla debattörer som engagerade sig i debatten: ingen hade läst boken.
Veckan innan hade en annan kulturdebatt blossat upp, kring pjäsen Mediehuset som Gud glömde på Göteborgs stadsteater. Pjäsen handlar om turerna kring Göteborgs-Posten och dess ägarbolag Stampen. Anledning till indignationen var en drömsekvens där tidningens ägare konfronteras med den politiska chefredaktören Alice Teodorescu i skepnad av en vampyr. Eftersom Teodorescu är av rumänskt ursprung uppfattade flera debattörer, däribland Teodorescu själv, vampyrgreppet som en rasistisk anspelning på hennes bakgrund. Den gemensamma nämnaren för merparten av debattörerna var återigen att de inte hade sett pjäsen de kritiserade.
Den gemensamma nämnaren för merparten av debattörerna var återigen att de inte hade sett pjäsen de kritiserade.
En liknande debatt uppstod i våras kring en annan uppsättning på Göteborgs Stadsteater, Jihadisten. Pjäsen, som problematiserar radikaliseringen av unga i Sverige som ansluter sig till jihadistiska terrorgrupper, väckte ilska i ljuset av de terrordåd som utfördes av just sådana grupper i våras. Den gemensamma nämnaren för de flesta av debattörerna var precis som i de övriga exemplen: de hade inte sett pjäsen som de kritiserade.
Därmed inte sagt att Farfar har fyra fruar, Mediehuset som Gud glömde och Jihadisten skall stå höjda över kritik. Det är bara det att kritiken är irrelevant om den som kritiserar inte ens har tagit del av det som han eller hon kritiserar. Att kritisera en pjäs som man inte har sett är lika dödfött som att kommentera en artikel som man inte har läst.
Att kritisera en pjäs som man inte har sett är lika dödfött som att kommentera en artikel som man inte har läst.
Visst är det så att vissa pjäser inte förtjänar att ses, och att vissa böcker inte förtjänar att läsas. Att det helt enkelt inte är värt tiden och pengarna. Frågan är då hur relevant det är kritisera dem. Vissa förlag och teatrar använder provokationen som marknadsföringsstrategi. Gillar du inte detta, svälj då inte betet och ge dem den uppmärksamhet som de suktar efter. Den som enbart är ute efter att provocera, utan att ha något substantiellt att säga, kommer snart att göra sig irrelevant. Om inte vi andra hjälper vederbörande att hålla sig kvar i rampljuset.