Samhälle Krönika
Lärare och vårdpersonal står inte över lagen
Det enda hederliga för offentliganställda som inte accepterar migrationslagstiftningen och tänker låta det styra sin yrkesutövning, är att sadla om och i stället bli politiker. Annars blir det omöjligt att skapa ordning i migrationspolitiken, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Den barnmorska eller läkare som av religiösa eller ideologiska skäl inte vill medverka till att den svenska aborträtten efterlevs bör se sig om efter ett annat yrke – kanske inom politiken så att hen kan påverka den bakomliggande lagstiftningen. Detsamma bör rimligen gälla för offentliganställda som inte vill efterleva den lagstiftning som regeringen planerar att införa, och som innebär en plikt för personal inom exempelvis vård, skola och socialtjänst att rapportera till polisen och Migrationsverket om de kommer i kontakt med illegala migranter i Sverige.
Ändå anför samtliga stora fackförbund att en betydande majoritet av deras medlemmar inte har för avsikt att följa en sådan lagstadgad plikt, då man inte anser att den är förenlig med professionens etiska kod. Också en rad regioner och kommuner, liksom aktörer som Sahlgrenska universitetssjukhuset och skolkoncernen AcadeMedia, har meddelat att de inte kommer att ställa några krav på sina anställda att agera i enlighet med den tilltänkta lagen.
Det är ganska magstarkt att företrädare för välfärdsstaten anser sig ha rätt att ställa sig över lagar, myndighetsbeslut, domstolsprövningar och eventuella överprövningar i högre instans. Vilka andra lagar ska anställda, eller privatpersoner för den delen, få ignorera med hänvisning till personliga uppfattningar? Vilket slags samhälle väntar då?
Om de som ska utföra aborter samtliga vägrar och därigenom förnekar gravida kvinnor sina rättigheter sätts aborträtten ur spel. På samma vis sätts migrationslagstiftningen ur spel om människor som fått sin sak prövad, och som inte uppfyllt kraven för att beviljas asyl, ändå väljer att stanna kvar i landet. Legitimiteten i respektive system vilar således på hur väl de efterlevs.
I en långsiktigt hållbar asyl- och migrationspolitik måste skuggsamhället bekämpas.
En av regeringens uttalade ambitioner, som också Socialdemokraterna är anhängare av i sina mer sansade stunder, är att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar asyl- och migrationspolitik. I denna ambition inryms också att bekämpa det så kallade skuggsamhället, som består av människor som gått under jorden och som vistas och ibland också arbetar illegalt. I detta ingår också att effektivisera verkställigheten av de utvisnings- och avvisningsbeslut som inte fullföljts av olika skäl.
”Om man får avslag måste man åka hem – annars har vi ingen ordnad migration”, förklarade dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) efter att det blivit känt att mannen som utförde terrordådet på Drottninggatan våren 2017 skulle ha utvisats några månader tidigare och därför var efterlyst.
En rimlig hållning av Löfven, som dessvärre inte fullföljdes med en politik potent nog att skapa de resultat som efterfrågades. Det är nämligen en sak att förorda en ordning som inte domineras av godtycke och orättvisa, som säkerställer förtroendet och legitimiteten för lagstiftningen, och en annan att vidta åtgärder som möjliggör en ordnad migrationsprocess och att myndigheterna har koll på vilka som vistas inom landets gränser.
Att då, som kritikerna, tala om ”en angiverilag” leder tanken fel (vilket sannolikt också är syftet). Vad det handlar om är att offentliganställda i sin tjänstemannaroll på rimliga grunder ska förväntas verka för att beslut fattade av domstol eller myndighet, det vill säga i flera instanser, efterlevs. Motsatsen leder till kaos.
Det är välgörande att se migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) återkommande ta diskussionen och på sitt pedagogiska vis argumentera för behovet av att återupprätta ordningen. Nästa steg bör vara att också se över de bestämmelser som ger människor som vistas här illegalt rätt till viss vård, skola för barnen och i en del fall försörjningsstöd.
Att dessa rättigheter alls tillkom, i en uppgörelse mellan dåvarande Alliansregeringen och Miljöpartiet år 2011, var ett misstag som skapat betydande förvirring. Att Migrationsverket och Migrationsdomstolen fattar beslut om att en asylsökande ska lämna landet då asylskäl saknas samtidigt som samma person erhåller rättigheter som annars bara tillfaller den som har rätt att vistas i landet sänder dubbla signaler och bidrar till att underminera förtroendet för den befintliga rättsordningen.
Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt mycket utsatt läge som ställer krav på att myndigheterna bättre samverkar och delar information med varandra. Det är ytterst en fråga om Sveriges och svenska medborgares säkerhet. Den som inte vill bidra till att svenska lagar upprätthålls, som hellre ägnar sig åt aktivism i olika former, får helt enkelt sadla om och bli politiker för att därigenom – på demokratisk väg – förändra systemet inifrån. Det är det enda hederliga.