Samhälle Krönika
Vi får inte acceptera de intolerantas tyranni
Utrikesministerns uttalande om koranbränningen är beklämmande, och öppnar upp för ett samhälle där de lättkränktas och intolerantas röster väger tyngre än de friheter vi borde vara stolta över i Sverige, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Det är svårt att föreställa sig att den diskussion som nu pågår om hädelseförbud hade kunnat uppstå om kristendomen, eller någon annan religion för den delen. Att den svenska regeringen efter påtryckningar från exempelvis katolska länder ens skulle överväga att uttala sig kring den grundlagsstadgade yttrande-, mötes-, och demonstrationsfriheten eller synen på samkönade äktenskap är otänkbart.
Tvärtom skulle de flesta i det sekulära Sverige, där i princip inget är heligt, anse att vi rakryggade skulle stå upp för den katalog av mänskliga rättigheter som svensk demokrati garanterar och som fortfarande många av världens länder förnekar sina medborgare.
Det är därför beklämmande att beskåda de senaste dagarnas diplomatiska turer och våldsamheter i muslimska länder. Anledningen är det nyligen beviljade demonstrationstillståndet för en protest utanför en moské på Medborgarplatsen i Stockholm där en man brände några sidor ur koranen.
Det är inte regeringens uppdrag att utvärdera hur enskilda medborgare nyttjar de rättigheter som grundlagen ger dem.
Utrikesminister Tobias Billströms uttalande var beklämmande, och faktiskt oroande: ”Brännandet av Koranen, eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation. Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller Europa.” Det är en principiell återvändsgränd: Det är inte regeringens uppdrag att utvärdera hur enskilda medborgare nyttjar de rättigheter som grundlagen ger dem.
Vidare kan man fråga sig vilka andra uttryck, företeelser eller kritik som kan uppfattas som ”kränkande”, ”respektlösa” eller ”provocerande”, eftersom någon kan anföra att de är uttryck för ”rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans”, och som därmed inte har någon plats i Sverige? Vem ska avgöra det och på vilka grunder? Ska vi ersätta grundlagen och ytterst domstolarnas prövningar med böjliga ramar som formas av de mest lättkränkta? Vad blir då kvar? Och vad säger det om muslimer, och om vår syn på dem, om vi skulle förbjuda uttryck för yttrandefrihet enbart för att förskona just dem från sådant som andra troende uppenbarligen förstår värdet av även om de tar avstånd från själva handlingen?
Att regeringen, på goda grunder, är frustrerad över den oförutsägbara Nato-processen och det uppenbara faktum att den svenska yttrandefriheten utnyttjas är inte skäl för att, av rädsla, låta sig påverkas. Regeringen borde tiga, hålla avstånd och låta Nato hantera sin bångstyriga medlem.
Det är helt uppenbart att den svenska Nato-ansökan används som förevändning av allehanda krafter. Där finns enskilda sabotörer som motsätter sig ett svenskt medlemskap och medlemslandet Turkiet som använder Sverige som en bricka i ett inrikespolitiskt spel. Där finns också odemokratiska muslimska stater som inte öppnade sina gränser för sina muslimska grannar när de befann sig på flykt, men som nu har synpunkter på hur den svenska grundlagen ska tillämpas. Att stater som fängslar journalister, stänger ner mediekanaler och tidningsredaktioner, som inte tillerkänner kvinnor mänskliga rättigheter, har synpunkter på yttrandefriheten i väst säger mer om dem än om oss.
Det är i den här sortens situationer som principer prövas – och alltför ofta faller
Så låt dem hållas. Gå inte på det. Det är en fälla. En strid som västvärlden aldrig kan vinna genom att backa, kringskära eller kompromissa. En kamp som EU och resterande demokratiska Nato-länder borde ta gemensamt, en gång för alla. Så varför gör de inte det?
Svaret är rädsla och en naiv tro att de antidemokratiska krafterna kan tillmötesgås, rentav blidkas, genom att vi tar avstånd från de principer och värderingar som byggt våra samhällen till några av de fredligaste och mest frihetliga i mänsklighetens historia. Problemet är inte att det bränns koraner, hur osympatiskt det än må vara. Problemet är de reaktioner, bland en del svenska muslimer och i en del muslimska länder, som brännandet, ritandet eller häcklandet väcker. Det är reaktioner som gör att terrorforskaren Magnus Ranstorp talar om att säkerhetshotet mot Sverige tydligt ökat efter den senaste tidens händelser.
Att begränsa koranbränningar, med hänvisning till rikets säkerhet som bland annat Jonas Trolle som är chef på Centrum mot våldsbejakande extremism förordar, kanske framstår som välavvägt och klokt. Men risken är uppenbar att man sätter ett exempel som kommer att missbrukas och få långsiktiga och oöverblickbara konsekvenser: hota oss så backar vi.
Det finns egentligen två vägar ut ur detta: antingen underkastar vi oss de intolerantas krav och beviljas vårt Natomedlemskap, men frånsäger oss samtidigt våra historiska landvinningar. Eller så förhåller vi oss till det faktum att vi har att göra med en reell värderingskonflikt och en våldsam minoritet som inte skyr några medel i sina försök att omstöpa våra samhällen, varför varje ny ”kränkning” också kommer att resultera i fler scener som de vi nu bevittnar. Det senare förutsätter en okuvlig vilja att försvara våra västerländska värderingar och demokratin. Det är i den här sortens situationer som principer prövas – och alltför ofta faller.