Alice Teodorescu Måwe: S har gett upp om politiskt ansvarstagande

Vad är ens en demokrati utan en opposition? En fungerande demokrati förutsätter att de för tillfället styrande har en motpart som driver på för en alternativ politik, utifrån andra utgångspunkter och ideologiska visioner. En motpart som kan utkräva ansvar, kritisera sittande regering när det är befogat och som i realiteten skulle kunna överta makten. En sådan opposition tvingar den som sitter vid makten att anstränga sig, att inte enbart förvalta makten för maktens skull, att inte ta det privilegium som folkets röst betyder för given.

En sådan opposition har Sverige länge saknat: Under delar av de två gångna mandatperioderna på grund av borgerlig oenighet i fråga om hanteringen av Sverigedemokraterna, vilket omöjliggjorde ett realistiskt regeringsalternativ. Under den nuvarande mandatperioden på grund av att Socialdemokraterna varken erbjuder en egen, offensiv politik på de områden som väljarna skattar som viktigast, eller ett hederligt förhållningssätt gentemot regeringen. 

***

Det Socialdemokraterna gjort, under tiden som de borde ha idé- och reformutvecklat den egna politiken, har mest handlat om att trumpifiera det offentliga samtalet. Grova, ogrundade anklagelser om det hot som Tidösamarbetet skulle utgöra mot demokratin har varvats med plumpa påhopp och ett skamlöst kappvändande på område efter område. 

Den fars som nu utspelar sig, där oppositionspartierna S, V, C och MP aviserat att de kommer att kräva en omröstning om Richard Jomshofs (SD) ordförandeskap i justitieutskottet vid nästa veckas sammanträde ska inte misstas för politisk ansvarsutkrävande.

Vid en pressträff under måndagen förklarade Ardalan Shekarabi (S) att Jomshofs agerade ”äventyrar Sveriges säkerhet” och att de uttalanden som gjorts i samband med sommarens koranbränningar är att betrakta som ”en hatisk retorik med syftet att splittra och skada Sverige”.

Socialdemokraterna trumpifierar det offentliga samtalet.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att oppositionen, i det allvarliga säkerhetspolitiska läge som Sverige befinner sig i, väljer att vidta en åtgärd som är unik i modern tid. En åtgärd som visserligen skänker de rödgröna några minuter i rampljuset, men vars praktiska konsekvenser lär bli långtgående. 

Den moderate riksdagsveteranen Hans Wallmark skriver på Facebook att han aldrig hört talas om något liknande och utvecklar resonemanget enligt följande:

Kammaren väljer ledamöter och ersättare i alla utskott. Fördelningen sker i förhållande till partiernas storlek och sedan kan koalitioner också bildas. Utskottens presidier väljs sedan av utskotten själva. Partierna har då kommit överens om hur många ordföranden respektive viceordförande de olika ”sidorna” får. Detta har sedan valet 2022 resulterat i att faktiskt alla åtta riksdagspartier har minst en ordförandepost vilket man kanske inte hade tagit av egen kraft. Allt detta har hittills skett genom att alla varit överens om allting. Det innebär inte nödvändigtvis att alla behöver tycka att de bästa personerna utsetts eller att det är så kul att ha en viss partiföreträdare som ordförande eller viceordförande. Ifall nu ett utskott väljer att efter eget huvud tillsätta och avsätta finns risken att hela båten gungar. Alla utskott har nämligen också för närvarande en majoritet bestående av nio ledamöter från M, SD, KD och L mot åtta från S, V, MP och C.

Det inte minst Socialdemokraterna borde ha lärt sig efter manövern med att bryta ut frågan om den höjda brytpunkten ur budgetdiskussionen år 2013 – med motiveringen att ”Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar”, uttalat av ingen mindre än Magdalena Andersson – är riskerna med att själv agera på ett sätt som motståndaren i ett senare tillfälle kan komma att tillämpa. För som Alliansens företrädare konstaterade redan då: den som bryter mot praxis skapar oordning för framtida beslut. Det var något inte minst Andersson sedan fick erfara i rollen som finansminister och senare som statsminister. 

***

Jomshofs uttalanden var, inte minst givet det säkerhetspolitiska läget, av det klart olämpliga slaget även om han är i sin fulla rätt att uttrycka de åsikter han hyser om en religion. Sverigedemokraterna behöver, tveklöst, putsa på sin statsmannamässighet. Men problemet är inte SD och även om så vore är det inte regeringens uppgift att läxa upp sina samarbetspartiers företrädare.

Frågan är var gränsen ska dras: Kan försvarsutskottet ha en ordförande som varit inbiten Nato-moståndare samtidigt som Sverige kämpar med sin fortsatt icke-ratificerade ansökan? Kan civilutskottet ha en ordförande som viftade med den terrorstämplade organisationen PKK:s flagga i Almedalen i fjol?

Oppositionens desperata försök att återfå kommandot vittnar inte om ansvarstagande eller de-eskalering, snarare bäddar det för en iskallt serverad vedergällning.