Samhälle Krönika
Jordbrukspolitik från en annan planet
En ny rapport summerar de enorma utmaningar vi står inför om vi ska försörja en växande världsbefolkning med mat. Problemen är visserligen fullt möjliga att lösa, men inte med den vetenskapsfientliga jordbrukspolitik som förs i EU, skriver Torbjörn Fagerström.
Det verkar vila en förbannelse över EU:s jordbrukspolitik. Det är inte nog med att den är extremt dyr. Den är dessutom vetenskapsfientlig i en omfattning som man inte skulle tro vara möjligt på en kontinent där vetenskap och teknik har varit en ledstjärna på jordbruksområdet i sekler.
Som exempel på vad denna ledstjärna har åstadkommit brukar jag ge siffror på arbetsåtgången för att överföra ett ton säd från skördemogna ax på åkern till tröskad kärna som är färdig att köras till kvarnen för malning.
Under förindustriell tid skar man säden med skäror, band den till kärvar som staplades i skylar för att torka på åkern, körde hem den torkade säden till gården, tröskade den för hand på logen med hjälp av slagor, och skyfflade den slutligen på säck. Allt detta tog cirka 250 arbetstimmar per ton. I dag utförs samtliga moment av en enda maskin – skördetröskan. Tidsåtgången är cirka 5 minuter, en produktivitetsökning per arbetstimme med en faktor 3 000!
Denna ökning handlar naturligtvis inte bara om att själva skördeprocessen går så mycket snabbare. Det handlar också om att produktiviteten per arealenhet har ökat. Säden växer tätare på åkern och avkastar mer så att mängden som kan skördas per ytenhet är så mycket större – kanske 10 gånger större i dag än under förindustriell tid. Här spelar växtförädling som gett bättre sorter, kemisk och mekanisk ogräsbekämpning, olika metoder att hålla nere skadedjur och sjukdomar en avgörande roll.
Jag kommer att tänka på dessa siffror när jag läser den senaste rapporten från World Resources Institute (WRI): How to Manage the Global Land Squeeze? Produce, Protect, Reduce, Restore. WRI är en tankesmedja baserad i Washington, och de har specialiserat sig på globala analyser av frågor kring markanvändning, och relaterade aspekter på klimatfrågor, biodiversitet och befolkningstillväxt. Det som de kallar för Land squeeze är den grannlaga ekvation som uppstår genom den kombinerade effekten av att producera mat, virke och bioenergi till en växande världsbefolkning, och samtidigt skydda tillräckliga områden för att minimera förlusten av biodiversitet. Land är ju en begränsad tillgång, ty, som Mark Twain en gång skämtade, ”They’re not making it any more”.
Land är ju en begränsad tillgång, ty, som Mark Twain en gång skämtade, ”They’re not making it any more”.
WRI är klockrena i sitt budskap om hur ekvationen ska fås att gå ihop. Trots att arealproduktiviteten för de stora spannmålsgrödorna har ökat med ett par procent per år under nästan hela efterkrigstiden, kommer det inte att räcka med en framskrivning av dessa siffror (”business-as-usual”). På grund av att befolkningsökningen är ännu snabbare, samt på grund av stigande levnadsstandard i många länder, vilket leder bland annat till högre köttkonsumtion, skulle business-as-usual innebära att ytterligare 600 miljoner hektar måste läggas under plog fram till 2050. Det motsvarar ungefär 200 gånger Sveriges areal av jordbruksmark. För att undvika detta krävs det att produktiviteten för de stora stapelgrödorna ökar mer än den hittills har ökat under efterkrigstiden; WRIs beräkningar landar på att produktivitetsökningen måste vridas upp med ytterligare en femtedel.
Det är ord och inga visor. Men WRI tror på forskning och teknikutveckling som förändringskraft. Efter den ganska dystra initiala räkneövningen följer den hoppingivande delen av rapporten, den som tar fasta på de fyra benen i rapportens titel:
Producera mera mat, foder och virke på befintlig åkermark och i brukade skogar;
Skydda återstående naturliga och relativt ostörda ekosystem (exempelvis orörda eller relativt orörda skogar, våtmarker och gräsmarker) mot exploatering;
Reducera konsumtionen av nyttigheter som kräver mycket mark att producera (till exempel kött), särskilt hos dem som konsumerar mest;
Återställ skadade ekosystem och marginella jordbruksområden som har begränsad potential för produktion.
WRI går inte närmare in på hur ett sådant, oerhört ambitiöst och globalt, program skulle kunna sjösättas – eller om det ens skulle vara politiskt möjligt att göra det. Men det är ändå värdefullt att de pekar ut färdriktningar och kvantitativa mål som måste eftersträvas om det ska finnas en chans att nå dehållbarhetsmål som till exempel FN ställer upp. Och det övergripande budskapet är klockrent. Hållbarhet nås genom kunskap, forskning och klok tillämpning av spetsteknologi.
Hållbarhet nås genom kunskap, forskning och klok tillämpning av spetsteknologi.
Här är exempel på vad WRI bedömer som viktiga insatser när det gäller mjölk- och köttproducerande nötkreatur: Öka avkastningen på betesmarker genom behovsanpassad gödsling och genom att blanda in ärtväxter med gräs; öka avkastningen och näringsvärdet hos fodret som ges till uppstallade djur genom gödsling och växtförädling; öka satsningar på husdjursavel.
Och här några exempel när det gäller grödor: Satsa på växtförädling för att få fler högavkastande och mer näringsrika grödor (exempelvis vad avser vitaminer); implementera odlingstekniker som är mer precisa för att applicera gödselmedel och kemiska insekts- och ogräsmedel; minimera svinnet mellan skörd och konsumtion.
Inget av dessa (och andra förslag) är förstås någon raketvetenskap. Snarare handlar det om kunskap som redan finns, eller som är under utveckling i de mera avancerade jordbruksländerna. Men det är gott så; redan att förslagen tar avstamp i klok och ansvarsfull användning av vetenskap och beprövad erfarenhet är ju som musik för en luttrad europé. Det finns inga ideologiskt betingade skygglappar mot några insatser eller metoder.
Men i EU står sådana skygglappar som spön i backen. Här råder ett slags kemofobi som gör att handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel betraktas som ett fanstyg som ska fasas ut, inte som effektiva produktionsmedel som ska användas – men med klokskap och ansvar. Här går växtförädlingen på sparlåga eftersom de mest effektiva verktygen – genteknik – är bannlysta; det vill säga precis de verktyg som enligt WRI är instrumentella för att få fram mer högavkastande och näringsrika grödor. Här förespråkas jordbruksmetoder som har lägre produktivitet både när det gäller arbete och areal (till exempel så kallat ekologiskt jordbruk), på tvärs med WRI:s grundläggande premiss om behovet av att öka produktiviteten på befintlig jordbruksmark.
Om WRI begrundade EUs jordbrukspolitik skulle de nog undra för vilken planet politiken är ämnad.