Samhälle Krönika
Funktionssocialismen lever i skog och mark
Den privata äganderätten överlevde planhushållning och löntagarfonder, men hotas på allvar av kvävande regleringar. Regeringens reformering av strandskyddet måste bli startpunkten på en renässans för äganderätten av skog och mark, skriver Anders Gustafsson.
Vet du vem Gunnar Adler-Karlsson var? Om inte behöver du inte skämmas. Gunnar Adler-Karlsson är för de flesta i dag ett obekant namn.
Adler-Karlsson föddes i Karlshamn den 6 mars 1933. Efter skolgången flyttade han till Stockholm, där han läste juridik och ekonomi. Gunnar Myrdal var en av hans lärare. Senare professor vid det ”radikala” universitet i Roskilde. För dem som fortfarande minns hans gärning är det främst för begreppet funktionssocialism, som han myntade. Med det menade Adler-Karlsson att det viktiga för socialismen inte skulle vara att socialisera själva ägandet utan att socialisera ägandets frukter. Eller som det stod i en dödsruna i DN någon månad efter hans död: ”hur man skulle kunna tämja och utnyttja företagen snarare än att försöka överta dem och avskaffa kapitalismen.”
Själv uttryckte sig Adler-Karlsson så här: ”Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid”.
Nådde hans idéer framgång?
Ja, åtminstone för landets markägare. För medan den privata äganderätten överlevde 1900-talets drömmar om socialism – både 1940-talets planhushållningsförslag och 1980-talets löntagarfonder – har äganderätten över jord och skog sakta men säkert avlövats.
Det totala antalet lagkrav för en mjölkbonde med växtodling är cirka 450 stycken.
Det totala antalet lagkrav för en mjölkbonde med växtodling är cirka 450 stycken, fann Hushållningssällskapet när man häromåret undersökte lantbrukets regelbörda. En del av dessa regler rör brukandet av mark eftersom jorden är bondens viktigaste resurs. Ett stenröse på åkern, exempelvis, är lika mycket ett mäktigt monument över tidigare generationers strävsamhet och företagsamhet som det är en huvudvärk för dagens bonde. Stenar som läggs i hög ovan jord omfattas efter ett år nämligen av biotopskydd. De får inte, utan byråkratiska excesser, flyttas för att bredda vägen in till en åker eller för att underlätta för ett mer effektivt brukande av jorden. Du äger åkern och stenarna men får inte flytta dem. Den funktionen av jordbruket är socialiserad för att uppnå andra mål än bondens.
I din skog äger skogsbonden alla träd, alla stenar, alla grenar och alla mossor på marken. Skogsbonden kan i sin ungdom ha slitit i sommarvärmen, när andra låg på stranden, och planterat granar som nu står färdiga för slutavverkning. Men förekomsten av knärot eller lavskrika kan beröva honom rätten att bruka sin jord och någon ersättning för förlusten är han inte garanterad. Enligt en uppskattning av LRF:s naturvårdsexpert Gunnar Lindén ligger omkring fem miljoner hektar skog inom revir bara för lavskrikan. Skogsbonden står som ägare på lagfarten. Han står för ränteinbetalningar till banken och skatteinbetalningarna till staten. Men brukandet som funktion kan med gröna förevändningar enkelt socialiseras.
Många markägare äger sjöar och stränder men är sedan 1975, utan någon som helst ersättning, förbjudna att bygga inom 100 eller 300 meter från strandkanten. Eller strandkant och strandkant. Det är egentligen gravt missvisande att enbart tala om stränder när det gäller strandskyddet eftersom även en grävd ankdamm eller återställd våtmark också ”skyddas”. Markägaren äger marken men får inte ens anlägga en brygga på sin egen mark utan strandskyddsdispens, som inte alls är någon självklarhet. Stranden, som är markägarens, är socialiserad till andras glädje men till hans eget förtret.
Allemansrätten var från början något självklart och en föga ifrågasatt sedvänja. I en tid när vägar saknades och hästen var det enda effektiva transportmedlet var allemansrätten lika nödvändig som självklar. I det framväxande folkhemmet var allemansrätten en möjlighet till svamp- och bärplockning för husbehov och en möjlighet till rekreation i en tid när avgaserna och röken låg tät över städerna.
Dessa tiders bruk av allemansrätten är väsensskild från hur det många gånger ser ut i dag. För många markägare innebär allemansrätten att det är fritt fram för hela horder av utländska bärplockare att plocka skogen ren på minsta lilla lingon eller att det är fritt för kommersiella ridskolor att dag in och dag ut använda markägarens skogsvägar utan varken ersättning eller tillstånd.
Markägaren äger marken men får inte ens anlägga en brygga på sin egen mark utan strandskyddsdispens.
Förr i tiden kanske folk, på sin höjd, råkade lämnade en mössa eller en korg efter sig i skogen. Numera dumpas allt ifrån bilar, byggavfall, hushållssopor till engångsgrillar och ölburkar i naturen. När den ideella och obundna stiftelsen Håll Sverige rent 2017 undersökte allemansrättens konsekvenser fann de att nio av tio av markägare med stora ägor uppgav att nedskräpning är ett problem. Andra missbrukar allemansrätten för att begå brott, som att sabotera jakttorn eller fällor.
Som markägare är du den som innehar lagfarten, men tack vare dåliga eller uddlösa lagar får du snällt acceptera att andra skräpar ner, bedriver kommersiell verksamhet eller saboterar din egendom.
Lagfarten har i många aspekter – för att tala med Adler Karlsson – blivit en maktlös symbol för en förgången tid. Så borde det inte vara. Regeringen ska nu reformera strandskyddet. Det är bra, men sluta inte där, utan låt den bli början på en renässans för äganderätten. Det finns oändligt mycket att ta tag i.
Adler-Karlsson är sedan 2020 död och begraven, men funktionssocialismen lever alltjämt i Sverige.