Samhälle Essä
Israel-kritikerna är blinda för antisemitismen
I decennier har Israel demoniserats och antisemitiska tankefigurer lyfts fram i den svenska debatten. När detta ifrågasatts har det avfärdats som försök att tysta politisk kritik av Israel. Det skriver David Andersson.
Hur kommer det sig att Israel har demoniserats av stora delar av vänstern? Och varför har många svårt att entydigt fördöma antisemitism och mord på oskyldiga civila? När vänsterledaren Nooshi Dadgostar tog avstånd från Hamas bestialiska dåd ledde det till hård intern kritik.
För att förstå detta kan det vara bra att gå tillbaka några decennier i tiden. Efter sexdagarskriget 1967 var den svenska debatten om Mellanöstern intensiv. Kritik mot Israel blev vanligare. Det skrevs böcker och debattartiklar, och nya tidskrifter startade. Palestinsk front började ges ut 1969, med medarbetare som Göran Palm, Staffan Beckman, Jan Guillou och Marina Stagh. Också Göran Rosenberg skrev en del i början. Tidskriften existerade fram till 1981.
En utgångspunkt för Palestinsk front var att staten Israel inte hade något existensberättigande. Man var därför starka motståndare till en tvåstatslösning, som innebar att det skapades en palestinsk stat som skulle leva i fred med Israel.
För tidskriften var problemet inte att många judar tvingades stanna i Sovjetunionen utan att en del tilläts att resa till Israel.
På 1970-talet blev Sovjetunionen starkt kritiserat i västvärlden för antisemitismen i den statliga propagandan och för att många judar hindrades att emigrera. Det gick så långt att den amerikanske senatorn Henry Jackson lyckades genomdriva sanktioner mot Sovjet, trots president Richard Nixons motstånd. Också Palestinsk front reagerade skarpt, men av motsatta skäl. För tidskriften var problemet inte att många judar tvingades stanna i Sovjetunionen utan att en del tilläts att resa till Israel. Tonläget i rapporteringen var alarmistiskt:
En jättelik folkvandring äger rum i dessa dagar. Varje vecka strömmar tusentals sovjetiska judar över gränsen till den sionistiska staten Israel […] Vi protesterar bestämt mot fortsatt utvandring av sovjetiska judar till Israel.
År 1972 utförde Svarta september ett terrordåd under de olympiska spelen i München. I Palestinsk front kritiserade man framför allt omvärldens reaktioner på attacken:
Hela den västliga världen enades i sina fördömanden över den palestinska Svarta Septemberrörelsens aktion under Münchenolympiaden. De olympiska spelens falska förbrödring mellan utsugare och förtryckta, mellan imperialistmakter och underkuvade nationer stördes brutalt av representanter för ett folk som varken var inbjudet till spelen eller tillerkänts nationell existens. Spelen som sövde ned världen till försoning allt medan bomberna föll över Vietnam fick avbrytas för en dag och massmedia hängav sig åt den mest besinningslösa hets mot den palestinska befrielserörelsen och det palestinska folket.
Staffan Beckman hade vid denna tid lämnat tid lämnat Palestinsk front och medverkade istället i tidskriften Folkfronten. Där uttryckte man sig mer rakt på sak om massakern: ”Leve hjältarna från München!”
I Palestinsk front kunde man däremot rikta en viss inlindad kritik mot aktionen, en kritik som dock inte var moralisk utan strategisk:
Samtidigt som vi förstår den desperata situation som drivit fram Münchenhändelserna inser vi att det inte är via aktioner typ München som skapandet av det demokratiska Palestina kommer att nås […] Aktioner typ München spelar enbart reaktionen i händerna.
Medarbetarna i Palestinsk front var inte ensamma om uppfattningen att terrordåd enbart skulle värderas utifrån om de gynnade ett högre ändamål. I uppsatsen ”Terrorism” från 1978 argumenterade filosofen och vpk-aren Torbjörn Tännsjö för ett utilitaristiskt synsätt på frågan. Om terrordåden ökade möjligheterna till en kommunistisk revolution var de bra, om de tvärtom minskade möjligheterna var de dåliga. Några moraliska betänkligheter skulle man inte ha.
I en uppsats argumenterade filosofen och vpk-aren Torbjörn Tännsjö för ett utilitaristiskt synsätt på terrordåd.
I kölvattnet av sexdagarskriget återkom också en del antisemitiska uttryck, som hade varit tabu efter 1945. Detta har idéhistorikern Henrik Bachner beskrivit i sin utmärkta avhandling Återkomsten (1999).
I sin bok Palestina och Israel (1969) använde Staffan Beckman ett hårt språkbruk om sionismen. Formuleringar som dessa utnyttjade stereotypa bilder av judarna som ockrare eller konspiratörer: ”Det skramlade och prasslade i den vita världens insamlingsbössor; sionisterna hade efter alla sina ränker, våldsdåd och intriger till slut fått folk och medel till sin stat.”
Per Ahlmark kommenterade citatet på följande sätt: ”Här vandrar de antijudiska klichéerna fram på parad.” Per Gahrton ryckte däremot ut till försvar för Beckman. Gahrton tillhörde vid denna tid Folkpartiet och var således partikamrat med Ahlmark. Men i sin syn på Israel, framlagd i bland annat boken Kampen om Palestina (1970), avvek Gahrton kraftigt från majoriteten i partiet. Gahrton menade att anklagelserna om antisemitism bara var ett gammalt trick som Israelvänner använde för att utdefiniera sina motståndare.
Detta är ett inslag som sedan dess har varit återkommande hos antiisraeliska debattörer: de har en tendens att uppfatta alla diskussioner om antisemitism som försök att tysta Israelkritiker.
År 1987 startade Ahmed Rami närradiokanalen Radio Islam, som bedrev en grovt antisemitistisk propaganda. Judarna anklagades för att ligga bakom organiserad brottslighet, stå för narkotikahandel och vara sexualförbrytare. Rami förnekade Förintelsen. Han dömdes så småningom till fängelse för hets mot folkgrupp. Det avslöjades snart att Rami hade en nära medarbetare, Christopher Jolin, som också förnekade Förintelsen och hade varit en ledande företrädare för organisationen Bevara Sverige svenskt.
Även efter att Radio Islams antisemitiska agenda hade avslöjats försvarades stationen av kända debattörer. I ett inlägg i Svenska Dagbladet 1988 påstod Per Gahrton att Radio Islams kritiker ville ”vända uppmärksamheten från israeliska grymheter till påstådda verbala fientligheter mot judar” och ”strypa en misshaglig massmedieröst”. Också Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz ryckte ut till Ramis försvar, liksom de två professorerna islamologen Jan Hjärpe och religionshistorikern Jan Bergman. Att Lars Hillersberg tecknat omslaget till Ramis bok Judisk häxprocess i Sverige, och att han ofta gjorde grovt antisemitiska teckningar, hindrade inte att han år 2000 tilldelades statlig inkomstgaranti.
När trakasserierna mot judar i Malmö blev allt mer uppmärksammade valde det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu att skylla på offren. Han likställde sionism med antisemitism och krävde att Malmös judar skulle ta avstånd från Israel. Trots detta gav dåvarande statsministern Stefan Löfven honom 2015 ett tungt uppdrag som utredare av vinster i välfärden. Det är osannolikt att Reepalu skulle ha fått det om han angripit någon annan folkgrupp på samma sätt.