Utblick Essä
Stridsropen från Gaza blev verklighet
När Israel frivilligt gav upp Gaza var tanken att det skulle dämpa krigshetsen bland palestinierna. Men det blev tvärtom, skriver Bengt G Nilsson.
För fyra år sedan besökte jag Israel, och passade då på att titta på Gazaremsan. Jag var där till och från för några decennier sedan, men den här gången ville jag se området på samma sätt som israeler ser det. Det vill säga från utsidan.
På en höjd någon kilometer från Gazaremsan har israelerna byggt en liten anläggning för att serva journalister och fotografer. Det är en pressläktare, helt enkelt. Där har man utsikt över en stor del av den mur och det stängsel som omgärdar Gaza, och där kan man bevittna de periodiskt återkommande demonstrationerna. De inträffar några gånger per år då palestinier samlas på andra sidan stängslet. Där eldar de bildäck och skanderar hotfulla ramsor mot de sionistiska ockupanterna. De skriker att de ska bryta sig igenom avspärrningarna och tåga mot Jerusalem, där alla judar som vanhelgar de muslimska helgedomarna ska tas omhand vederbörligen.
”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
Den brittiska dokumentärfilmen One day in Gaza av filmaren Olly Lambert finns tillgänglig på webben. Den handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier. Några demonstranter som intervjuas i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare.
Den närmaste israeliska jordbruksbyn ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna.
En ung palestinsk man berättar om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, berättar i kameran: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”
I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet.
De här manifestationerna hade pågått så länge att de betraktades som isolerade och hanterbara våldsutbrott. Men det var före lördagen den sjunde oktober i år. Då inträffade det som demonstranterna vid avspärrningen hade lovat dyrt och heligt.
Jag besökte den israeliska staden Sderot med drygt 25 000 invånare. Det var en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gjorde den lite udda var att den ända sedan Hamas fick makten i Gaza återkommande hade beskjutits med raketer. I början var det hemmagjorda flygfarkoster byggda av järnrör med en sprängladdning ombord, men i dag har Hamas betydligt mer sofistikerade vapen. Ett omfattande larmsystem varnade invånarna för inkommande raketer, och då hade de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus hade en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Sannolikt räddade det livet på några den fasanfulla lördagen, men långt ifrån alla. Bara i Sderot uppges omkring 250 människor ha dödats.
I lekparkerna såg jag färggranna ormar av stora betongrör där barnen kunde ta skydd när de hörde raketlarmet. Men terrorister som attackerade i bil fanns det inget skydd mot.
Den muslimska motståndsrörelsen Hamas grundades 1987 som en gren av det egyptiska muslimska brödraskapet. Det hände under den första intifadan, det palestinska upproret. Hamas var en missnöjesyttring. Den etablerade palestinska rörelsen al-Fatah under ledning av Yassir Arafat ansågs av många vara tandlös och korrumperad. Hamas vann snabbt många anhängare, framför allt i Gaza men inte i samma utsträckning på Västbanken. Dess offentliga målsättning är att befria hela Palestina, vilket innebär krossandet av staten Israel.
***
2006 hölls det senaste palestinska parlamentsvalet och då vann Hamas övertygande över Fatah. Det ledde till skarpa motsättningar mellan de två grupperna i Gaza, konflikten utmynnade i öppet krig som Hamas vann. Arafats grupp förvisades från Gaza och Hamas inledde ett drakoniskt styre med stark tonvikt på strikt religiös efterlevnad på alla nivåer. Omvärlden reagerade med att försöka begränsa utvecklingsbiståndet till den palestinska myndigheten, men det lämnade en dålig smak i munnen på många. Hamas hade ju faktiskt vunnit ett – såvitt känt – korrekt genomfört val. Att ett parti som segrat i ett demokratiskt val skulle straffas med ekonomiska sanktioner såg inte bra ut.
Sveriges bistånd till det som UD kallar Palestina har under många år legat i topp internationellt. Det gäller särskilt det ekonomiska stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar. Det har en stark närvaro i Gaza med omkring 13 000 anställda, nästan alla är palestinier. UNRWA anklagas gång på gång för samröre med Hamas, men på grund av den humanitära profilen har kritiker inte lyckats få till stånd någon förändring av verksamheten. Mest av allt förlitar sig Hamas på finansiering från Qatar. Nu kommer troligen biståndet till den palestinska myndigheten att revideras på många håll. Österrike och Tyskland har redan sagt att de fryser sitt bistånd. Även EU-kommissionen gör det. Dess bistånd är motsvarande hela åtta miljarder kronor. Sverige bidrar förstås.
I Sverige säger sig både Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) vilja dra in biståndet till den palestinska myndigheten. Biståndsminister Johan Forsell (M) säger att en översyn pågår.
Israel har alltsedan 2001 beskjutits med raketer och svarat med bombanfall. Dessa minikrig har varit så frekventa att de har betraktats som självklara och förutsägbara. Det som nu pågår är på en helt annan nivå. Israel kan lamslå Gaza genom att stänga av all elektricitet, all införsel av förnödenheter inklusive fordonsbränsle, men det kommer att väcka omfattande protester från omvärlden. Eftersom Gaza är under israelisk blockad sedan länge, är Israel skyldigt att tillåta inflödet av nödvändiga varor.
Israel gav upp Gaza frivilligt 2005. Det var inte resultatet av några förhandlingar, utan en enskild israelisk åtgärd. Tanken var att Israel genom att gå Gazaborna och den palestinska myndigheten till mötes skulle dämpa krigshetsen och skapa förutsättningar för fred i hela regionen.
I stället blev det tvärtom.