Svenskt bistånd ska inte finansiera Israelhat

Den 22 november förra året lämnade KD-politikern Hans Eklind in en motion till riksdagen. Han uppmanade den folkvalda församlingen att ställa sig bakom hans förslag om att frysa biståndet till FN:s organisation för palestinska flyktingar, UNRWA. I motionen skriver Eklind:

Det är obegripligt att Sverige är en av de största givarna till The United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees (UNRWA). Detta är en organisation som bidrar till att permanenta palestiniernas flyktingstatus och skapa spänningar genom att legitimera antisemitism. Med en ny regering på plats finns det dock all anledning att förvänta sig en ny hållning från svensk sida då regeringen tydligt deklarerat att biståndet ska reformeras. En sådan åtgärd är att frysa biståndet till UNRWA.

Hans Eklind är inte bara riksdagsledamot, han är också församlingsherde i Örebro. Med sin motion gjorde han sig därmed till måltavla för kritik från många av sina organiserade trosfränder. Inom Svenska kyrkan har de pro-palestinska rösterna dominerat debatten om Mellanöstern under flera decennier.

Sverige är en av världens största biståndsgivare till UNRWA.

Att Sverige är en av världens största biståndsgivare till UNRWA beror till avsevärd del på att kyrkliga företrädare och tongivande kristna organisationer som exempelvis den socialdemokratiska Tro och Solidaritet – tidigare Broderskapsrörelsen – länge har pressat socialdemokratiska regeringar i den riktningen. Den har sedan 1974 varit starkt pådrivande i kritiken mot Israel, kritik som bara har blivit mer uttalad med tiden. Och UNRWA är en mycket Israelkritisk organisation. Inte officiellt, men i praktisk handling. 

– Tro och solidaritet är ett acceptabelt namn, det var för att vi skulle få in muslimer. De är ju rätt många och behöver ha kontakt med svensk demokrati, sade Evert Svensson, tidigare ordförande för rörelsen, när jag intervjuade honom 2018. 

Såväl förra utrikesministern Margot Wallström som tidigare försvarsministern Peter Hultqvist är starkt propalestinska, vilket förklarar Sveriges oproportionerligt höga bistånd till UNRWA. Ett arv överlämnat till den nya regeringen.   

När staten Israel utropades 1948 gick de omkringliggande arabländerna till anfall, i akt och mening för att utplåna den nya staten. Det misslyckades. Israel utvidgade det territorium landet fått sig tilldelat i FN:s delningsplan och hundratusentals araber flydde från sina hem. Den arabiska flykten blev snabbt en central fråga för världssamfundet och kom genast att kopplas ihop med hoppet om en fredsuppgörelse. ”Inget avtal kan betraktas som rättvist och fullständigt om hänsyn inte tas till de arabiska flyktingarnas rätt att återvända till de hem som de blivit avhysta från”, sade FN-medlaren Folke Bernadotte dagen innan han mördades.

Den formuleringen andades humanism och rättvisepatos. Ändå måste man konstatera att det är exakt de orden som alltsedan de yttrades har paralyserat alla försök till uppgörelser mellan Israel och palestinierna. 

Eftersom FN agerade barnmorska och förlöste Israel, och den nya statens födelse hade resulterat i en massiv arabisk exodus, fann sig världsorganisationen föranlåten att upprätta ett särskilt organ för hantering av flyktingarna. Generalförsamlingen klubbade den 8 december 1949 igenom bildandet av UNRWA. Organisationens uppgift skulle vara att ta hand om de drygt 700 000 flyktingarna och sörja för deras överlevnad och skolgång samt i görligaste mån se till att de kunde få jobb. Palestinska flyktingar med rätt till UNRWA:s stöd definierades så här: 

Personer vars normala bosättningsort var Palestina mellan juni 1946 och maj 1948, som förlorade såväl sina hem som sina försörjningsmöjligheter som ett resultat av den arabisk-israeliska konflikten 1948.

Även dessa personers efterlevande på den manliga sidan räknas som flyktingar med rätt till stöd från UNRWA. Få anade att dessa definitioner skulle komma att bilda underlag för politiska manipulationer med massomfattande konsekvenser, och ett mänskligt lidande av monumentala mått. Det som lät som ett generöst och empatiskt omhändertagande av fördrivna människor skulle i själva verket utvecklas till att bli en fälla för dessa individer som de flesta aldrig har lyckats ta sig ur.  

Få kunde ana att UNRWA:s ambitioner skulle bana vägen för ett mänskligt lidande av monumentala mått.

Flyktingskapet går alltså i arv. I dag finns det cirka 5,7 miljoner individer som enligt UNRWA är palestinska flyktingar. Många är utspridda över jorden. Det verkliga antalet nu levande palestinier som bodde i Palestina fram till juni 1948 beräknas till cirka 300 000.  

I arabvärlden blev UNRWA:s definition av en palestinsk flykting vägledande för hur frågan skulle hanteras. Arabförbundet med sina då ännu fåtaliga medlemmar, av vilka de flesta hade deltagit i anfallet på Israel, bet sig fast i formuleringen om rätten till återvändande. Det blev en portalparagraf för Arabförbundet och angav riktningen för alla andra beslut gällande de palestinska flyktingarna.

Den allvarligaste konsekvensen av detta blev att arabländerna enades om att inte till något pris erbjuda flyktingarna medborgarskap i de länder där de slog sig ned, i av UNRWA administrerade flyktingläger. Om en palestinsk flykting fick bli medborgare i exempelvis Libanon så skulle hans incitament för att återvända till platsen han fördrivits från minska eller försvinna helt, enligt Arabförbundets resonemang. Då skulle trycket på Israel minska, det skulle försvaga den politiska kampen. UNRWA köpte argumentet utan prut och gjorde sig därmed till Arabförbundets bundsförvant. 

Som flykting under UNRWA:s beskydd dömdes man till livslångt utanförskap.

Beslutet bäddade för såväl personliga tragedier som omöjliggjorda fredsuppgörelser. Som flykting under UNRWA:s beskydd dömdes man tillsammans med sina efterlevande till livslångt utanförskap. Att se välmående palestinier integrerade i olika arabländer med rösträtt, riktiga pass och framtidstro skulle vara katastrofalt för ”den palestinska saken”. Istället skulle de lida, och skrika ut sitt lidande till världssamfundet.  

Det är dessa förhållanden som har gjort att merparten av alla palestinier i världen är statslösa, utom de som har tagit sig till länder bortom Mellanöstern och blivit medborgare där. Att vara statslös innebär att vara en andra klassens individ i den globala byn. Man saknar riktigt pass, får inte rösta, har väldiga svårigheter att få banklån och i många arabländer (Libanon är värst) är man till och med utestängd från högre utbildningar. 

UNRWA:s sätt att definiera flyktingar utgör en effektiv bromskloss för alla tänkbara överenskommelser mellan Israel och palestinierna. Flera gånger har israeliska och palestinska förhandlare varit snubblande nära ett slutgiltigt avtal som skulle kunna bilägga alla tvister, men det har varje gång stupat på den palestinska sidans oomkullrunkeliga, ultimativa krav: Alla flyktingar måste få återvända. Alla 5,7 miljonerna av vilka alltså cirka 5,4 miljoner aldrig har satt sin fot på den plats som de skulle ges rätt att ”återvända” till. 

Det säger sig självt att det kravet aldrig kan accepteras av Israel, och därmed blir det inget fredsavtal så länge UNRWA har tolkningsföreträde gällande vem som är flykting. Som enda västland erkände Sverige 2014 ”staten Palestina” som var ett resultat av Osloöverenskommelserna från 1993 och 1995. Den palestinska myndigheten var upprättad och många trodde säkert att alla de palestinier som var klassade som flyktingar och som bodde i de områden som nu gick under benämningen Palestina skulle få medborgarskap i den nya staten och äntligen komma ur sin miserabla flyktingstatus.

Så blev det inte. Strax utanför den palestinska huvudstaden Ramallah, i det område som styrs av den palestinska myndigheten, ligger Am’ari, ett flyktingläger som administreras av UNRWA. Varför? Jo, därför att lägrets invånare, som alla klassas som mycket fattiga, har sitt ursprung på en plats i nuvarande Israel. Det vill säga, de allra flesta har aldrig besökt den platsen, de är födda i Am’ari, men enligt UNRWA:s definition är de flyktingar och skall behandlas vederbörligen.

På Gazaremsan som styrs av Hamas bor drygt två miljoner människor. Tre fjärdedelar av dessa klassas som flyktingar, oaktat att de flesta är födda där. De är statslösa i sitt eget land. Hälften av Gazas arbetsföra invånare är arbetslösa. Drygt en miljon människor är beroende av nödmat från UNRWA. Israel skulle vilja erbjuda Gazas invånare jobb men det omöjliggörs av att Hamas återkommande skjuter raketer mot Israel och att gränsen till enklaven därför måste hållas stängd. Palestinierna i Gaza är pjäser i ett spel som ingen kan vinna.

UNRWA har 30 000 anställda och de flesta arbetar i Gaza. Den absoluta majoriteten är palestinier. Det är därför inte så konstigt att organisationen har fått rykte om sig att vara extremt Israelfientlig. I en politisk miljö helt kontrollerad av Hamas skulle det vara omöjligt för en FN-anställd att försöka modifiera den antiisraeliska retoriken i UNRWA:s skolor eller förmå Hamas att sluta förvara vapen där. Hyllandet av palestinska ”martyrer” som har begått terrordåd mot judar är omvittnat av flera sinsemellan oberoende observatörer. De palestinska barnen indoktrineras grundligt redan från första klass i de UNRWA-drivna skolorna. 

För den som känner till konflikten mellan Israel och palestinierna är detta inte på något sätt förvånande. Det ingår i ett mycket välkänt mönster. 

Likafullt bör frågan ställas varför det internationella samfundet ska fortsätta finansiera en organisation som har en så destruktiv inverkan på de redan tidigare magra förutsättningarna att skapa fred mellan judar och araber i Mellanöstern.

Sverige bidrar i år med en halv miljard kronor till UNRWA:s budget och ska fortsätta med det kommande år. Om inte Hans Eklind får gehör för sin motion.  

Omslagsfoto i sociala medier från det palestinska flyktinglägret Bourj al-Barajneh: Hussein Malla/AP Photo