Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det politiska systemet saknar ansvarsutkrävande

Ansvarsutkrävande när det gäller statsrådens tjänsteutövning är svagt utvecklat i den svenska politiska kulturen och i den svenska förvaltningsmodellen. Varje gång det inträffar en händelse som ligger något utanför det normal, visar systemet sin svaghet. Vi behöver stärka ansvarsutkrävandet i vårt politiska system.

Riksdagen har till uppgift bl.a. att följa regeringsarbetet och att kontrollera detta både i sak och när det gäller formalia. Det är främst en politisk granskning som görs, både av regeringens förslag och mer allmänt dess förvaltning av uppdragen som ministrar.

Återkommande har vi sett hur Riksdagen, och då främst oppositionen, brister i denna uppgift. Av olika politiska skäl låter man anmärkningsvärda händelser passera och personer som uppvisar mer eller mindre olämpliga egenskaper för rollen som statsråd låter man i allmänhet fortsätta på sina poster.

Det har lett till en situation där kraven på ministrarna successivt sjunkit. Utan några nämnvärda förkunskaper kan man idag få uppdraget att inneha dessa tjänster. När Riksdagen har att utkräva ansvar sker det ofta i otydliga former och sent. Eller både och.

Det har lett till en situation där kraven på ministrarna successivt sjunkit.

Just nu ser vi hur en Sveriges viktigare informationshanterande myndigheter, med mängder av sekretesskänslig information om enskilda, uppenbarligen allvarligt misskött en av sina centrala uppgifter. Myndighetschefen har med lång fördröjning efter det att oegentligheter uppdagades fått lämna sitt uppdrag.

De närmre turerna återstår att utreda, men där vi står idag verkar det klart att Regeringskansliet och ansvariga ministrar långt ifrån levt upp till rimliga krav på styrning och kontroll i verksamheten. Informationen på Regeringens webplats är otydlig med tveksam relevans i informationsgivningen i detta ärende också rent formellt.

Statsministern har valt att inte uttala sig.

Riksdagen, som är på sommarlov, har reagerat genom att de berörda utskotten begärt extra information i ärendena från berörda ministrar med flera. På Riksdagens webbplats, som är det främsta sättet att få information om Riksdagens arbete, står inte något annat än att de berörda utskotten sammanträder, och en dagordning för mötena.

Information om vad som faktiskt sagts på möten kommer enbart från ledamöter som uttalar sig till pressen. Någon möjlighet för enskilda medborgare att följa ärendena direkt finns inte.

Någon möjlighet för enskilda medborgare att följa ärendena direkt finns inte.

I relationen mellan Regeringskansliet och myndigheterna råder flera oklarheter efter en rad av reformer under de senare decennierna. Transportstyrelsen är en så kallad styrelsemyndighet, med en styrelse som ska vara fullt ansvarig för verksamheten.

Alla som arbetar i staten vet dock att detta bara är en chimär. Regeringskansliet styr och ställer, även i dessa myndigheter, som det passar, från tid till annan. Bland annat genom att utse generaldirektören. Något som i det nu aktuella faller förefaller ha skett utan tillräcklig kontroll av erfarenhet och kompetens för arbetet.

Alla som arbetar i staten vet dock att detta bara är en chimär. Regeringskansliet styr och ställer, även i dessa myndigheter, som det passar, från tid till annan.

Regeringens intresse av att styra myndigheterna är således mycket relativt, sett över tiden. Det har lett till oklarheter om var gränserna går och vad som faktiskt gäller viktiga ärenden. Det har också lett till en bristande styrnings- och kontrollkultur i staten, som är en del av problemet som nu spelas upp.

Det bör stå klart för alla att detta är fel väl att gå efter de senaste veckornas händelser i Myndighetssverige.

Istället för att intressera sig för viktiga styrningsfrågor i relationen mellan Regeringskansliet och myndigheterna ägnar man sig åt en naivt men välvilligt inriktad förvaltningspolitik med ledordet ”tillitsbaserad styrning”, som snarast syftar till att försvaga styrningen ytterligare. Det bör stå klart för alla att detta är fel väl att gå efter de senaste veckornas händelser i Myndighetssverige.

Det är nu hög tid att ändra på dessa brister. Det här behövs:

Riksdagen behöver skaffa sig arbetsformer där ministrarnas kunskaper och lämplighet för uppdraget prövas mer ingående, t.ex. genom öppna utfrågningar innan de inleder sin tjänsteutövning.

Öppna utfrågningar av ministrar bör bli regel, t.ex. i situationer som denna, när istället kompromissartade ”uppföljningssamtal” med ministrarna utan offentlighet används av utskotten.

Regeringens styrning av myndigheterna behöver tydliggöras och stärkas. Det nuvarande systemet med olika styrelsemodeller, som tillämpas sedan ett par år, bör avskaffas. Chefer för myndigheter bör utses av fullt ansvariga styrelser. Alternativt bör styrelser i myndigheter avskaffas.

Myndigheternas interna styrning och kontrollmekanismer behöver stärkas. En chefsjurist bör finnas i alla myndigheter. En internrevision, som helst rapporterar till en styrelse, bör vara obligatorisk.

Regeringens arbete med så kallad ”tillitsbaserad” styrning bör omedelbart avbrytas. Verkligheten har visat att det inte fungerar.