Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Staten går före individen i ESO:s rapport om valfriheten

På utsidan av den senaste rapporten från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) finns en bild på finansdepartementets kontorskomplex i brutalistisk arkitektur mitt i skövlade Klarakvarteren. Tydligare bild av en patriarkalt centralistisk syn på offentlig sektor och på frågor om omprövning och valfrihet kan knappast ges. En bild kan verkligen säga mer än tusen ord.

Rapporten behandlar ett angeläget ämne: hur man ska styra den offentliga sektorn och hur ska man kunna avgöra vilka uppgifter offentlig sektor bör ha och vilka som bör lämnas till privata initiativ. Ambitionen är också att utvärdera de senaste årens försök med att föra över verksamheter från offentlig till privat regi, bland annat inom välfärdssektorn.

Redan inledningsvis går dock rapportens författare Per Molander fel. Det hela tar sin utgångspunkt i en strikt ekonomiskt välfärdsteoretisk analys av vilka frågor där det kan anses föreligga ett marknadsmisslyckande och vilka där det inte gör det. Det blir en till stora delar formell analys som dessutom är genuint svår att föra till säkra slutsatser. Det saknas helt enkelt ofta empiri som gör att det går att entydigt utvärdera de svåra och centrala valen kring offentligt eller privat på detta sätt.

I rapporten väljer man i stället genomgående att utgå från att det centralstatliga och nationella, och samtidigt likriktat enhetliga, ska vara utgångspunkten för analysen. När man så i rapporten prövar flera olika samhällsområden och hur styrning och effektivitet har utvecklats under de senaste decennierna, blir också slutsatsen nästan på alla punkter att det var bättre förr och att försök med att decentralisera, införa valfrihet och alternativa driftsformer i bästa fall lett till oklara resultat.

Oftast håller sig rapporten på en nivå där all privat organiserad verksamhet närmast axiomatiskt drivs av girighet och kortsiktighet. Att någon som driver en skola, en vårdcentral eller en bilprovning skulle vara inspirerad att faktiskt driva just den verksamheten på ett så bra sätt som möjligt, för brukarna och kunderna, finns inte på kartan i analysmodellen.   

När det gäller önskan om att faktiskt förskjuta gränsen för det offentliga och privata till de enskildas fördel och att valfrihet i sig kan ha både ett allmänmänskligt och humanistiskt värde, förutom att det är en maktfråga, är rapporten fullständigt iskall. Önskan om valfrihet beskrivs som ett särintresse utan grund och som det dessutom inte finns stöd för. Det gäller i skolan, vården, när man ska välja pensionsfond eller var man ska prova sin bil. Det här är kanske det område som rapporten är allra mest naiv och okänsligt centralistisk. Vi i staten vet vad du vill ha, vi kommer att beskatta dig och sen leverera en standardtjänst till dig oavsett vad du vill ha. Egna val är inte att tala om. Sådan är analysen. På område efter område. Punkt.

Förslagen i rapporten är en katalog av förstatliganden och centraliseringar som man inte sett maken till sedan 1960-talens centralism och expertpolitik. Eller varför inte som när det myllrande och historiska stadslivet i Klarakvarteren av en självupptagen socialdemokrati revs till förmån för betonghus och biltrafik.

Så här tycker Molander att man ska förändra inom välfärd och socialförsäkringar:

  • Skolan ska förstatligas och privata alternativ och kommuner ska förbjudas driva skola.
  • Det fria skolvalet ska avvecklas.
  • Landstingen ska inte behöva öppna sina verksamheter för alternativ och valfrihet.
  • Den kollektivavtalade pensionsmarknaden ska avskaffas genom att tjänstepensionen förstatligas.
  • Premiepensionssystemet ska avskaffas eftersom enskilda kan välja fel.

Det är sammantaget en socialiseringschock som föreslås i ESO:s senaste rapport. Underlaget och tonkänsligheten för vad enskilda medborgare faktiskt vill ha är helt ovidkommande. Här är det staten på central nivå och dess intressen som ska prioriteras. Och det gör man fullt ut.

ESO var på 1980- och 90-talen en viktig aktör som bidrog med angeläget underlag för att faktiskt ifrågasätta hur den offentliga sektorn fungerade och hur verksamheten kunde bli mer individanpassad och flexibel. Med rapporter som denna har ESO spelat ut sin roll och bör sannolikt läggas ner. Det är uppenbart att ESO tappat orienteringen om vad vanligt folk utanför regeringsbyggnaderna i Klarakvarteren vill ha.