Samhälle Krönika
För den gröna rörelsen är jorden fortsatt platt
Det finns inte, och har aldrig funnits, några skäl att tro att genmodifierade grödor utgör någon specifik risk för hälsa och miljö. Men den gröna rörelsen bryr sig lika lite om evidensen som kreationister om stöden för evolutionsteorin. Det är dags att politiker slutar ta hänsyn till åsikter gripna ur luften, skriver Torbjörn Fagerström.
Tänk er att någon skulle hävda att månen inte är en himlakropp som snurrar runt jorden på 400 000 kilometers avstånd, utan en honungsmelon som svävar fritt på 20 meters höjd. Ingen skulle förstås ta ett sådant påstående på allvar; allra minst skulle någon tycka att det vore mödan värt att undersöka saken närmare, exempelvis genom att skaffa fram en skylift och ta sig upp 20 meter i riktning mot månen. Om någon ändå började undersöka saken skulle omvärlden skaka på huvudet och konstatera att där var nog inte alla hästarna hemma.
Lite tillspetsat – men bara lite – kan man säga att melon-”hypotesen” har sin motsvarighet i den gröna rörelsens inställning till gentekniskt förädlade grödor (GM-grödor). Jag ska strax förklara, men först en kort vetenskapsteoretisk utvikning.
Det finns inte, och har aldrig funnits, några skäl att tro att GM-grödor skulle utgöra någon specifik risk för hälsa eller miljö
Melon-”hypotesen” är överhuvudtaget ingen hypotes i vetenskaplig mening – därav citationstecknen. Vi ställer nämligen ett viktigt krav på en hypotes, utöver att man ska kunna testa den genom experiment eller observationer. Det kravet är att den ska vara rimlig – en vetenskaplig hypotes får inte strida mot etablerad kunskap. Melon-”hypotesen” faller förstås med dunder och brak på det kriteriet.
På samma sätt är det med GM-grödor. Det finns inte, och har aldrig funnits, några rimliga skäl att tro att de skulle utgöra någon specifik risk för hälsa eller miljö, enbart på grund av att vissa molekylärbiologiska tekniker har använts för att ta fram dem. Hypotesen att de är farliga faller alltså redan på kriterium två i melonfallet. Men det bryr sig inte de gröna belackarna om, utan sedan 25 år upprepar de sitt mantra om att de förmenta riskerna med genteknik måste undersökas empiriskt. Så låt oss gå över på kriterium ett, det empiriska testet av hypotesen om GM-grödornas farlighet.
***
GM-grödor introducerades på marknaden 1996, och den odlade arealen har sedan dess vuxit i stort sett rätlinjigt. I dag omfattar den 190 miljoner hektar, vilket utgör drygt 10 procent av jordens totala odlade areal. Den ackumulerade arealen som odlats med GM-grödor sedan introduktionen kan uppskattas till cirka 2,6 miljarder hektar – en siffra som med råge överstiger jordens totala åkerareal.
Odlingen är fördelad på 28 länder från alla kontinenter. Den täcker alla viktiga klimatzoner – från tropiska förhållanden i Indien eller Brasilien, över medelhavsklimat i Sydafrika eller Australien, till tempererade odlingsförhållanden i Argentina eller Kanada.
2,6 miljarder hektar, fördelade på 28 länder under 27 år – det kan man kalla ett empiriskt test som heter duga. Det är förstås ett gigantiskt naturligt fältexperiment, vars resultat borde kunna övertyga även den mest klentrogne antagonisten till GM-grödor. Ty resultatet är verkligen övertygande: Inte ett enda fall av skada på människors hälsa eller miljön som kunnat hänföras till själva GM-tekniken har presenterats i den vetenskapliga litteraturen. Det är alltså inte så att det finns några tveksamheter, några gränsfall, någon gråzon av misstänkta fall. Nej, det finns ingenting.
Och som om inte detta vore nog, har man i Bryssel fallit till föga för den gröna rörelsens propaganda och initierat riktad forskning för att undersöka eventuella risker med GM-grödor. Kommissionen har satsat 300 miljoner euro på riskforskning inriktad på GM-grödor. Resultatet är, som väntat, att inga risker har kunnat beläggas, vilket kommissionen själv konstaterade redan för tio år sedan: “biotechnology is not per se riskier than conventional plant breeding technologies”. Trots den slutsatsen har man fortsatt att spendera skattebetalarnas pengar för att undersöka den risk som inte finns.
De har funnit att genteknik är ett utmärkt sätt att skrämma människor, attrahera pengar, och skaffa inflytande i politiken.
Det beror på att den gröna rörelsen bryr sig ungefär lika lite om alla dessa evidens, som kreationister bryr sig om stöden för evolutionsteorin, eller medlemmar av ”flat earth society” bryr sig om den vitt spridda, och väl underbyggda, uppfattningen att jorden är rund. Skälet är lika enkelt som cyniskt: flera av de högst profilerade gröna rörelserna bryr sig nog inte i första hand om miljön. Nej, de kan närmast ses som resande i skrämsel (fearmongers), och de har funnit att genteknik är ett utmärkt område för att skrämma människor, attrahera kampanjpengar, och skaffa inflytande i politiken (inte minst i Bryssel).
I mellandagarna hade Svenska Dagbladet ett långt reportage om gensaxen Crispr/Cas9 och dess potential inom växtförädlingen. Bakgrunden var en pågående lagstiftningsprocess i Bryssel, som föreslås medge vissa lättnader för gensaxade grödor jämfört med traditionella GM-grödor. (Ett första nålsöga passerades häromveckan, då Europaparlamentets miljöutskott röstade igenom ett förslag om lättnader.) Flera framstående svenska forskare på området intervjuades och fick möjlighet att kort berätta om sin forskning och sina visioner om framtidens miljövänliga jordbruk.
Även representanter för ett par välkända motståndsnästen mot genteknik och växtförädling fick komma till tals. De tuggade samma mantra som de har gjort i 25 år – om förmenta risker med genteknik, nu överförda på grödor där man använt gensaxen. Så här sa Eva Corral på Greenpeace EU i Bryssel, med anledning av att lagförslaget innebär att riskbedömningar av de nya grödorna inte kommer att behöva göras:
Vår främsta kritik mot lagstiftningen är att riskerna med tekniken är okända.
Till saken hör att enligt en enig forskarkår och de myndigheter som är satta att göra riskvärderingen är sannolikheten för att gensaxade grödor ska innebära några risker mindre än för både GM-grödor och konventionellt förädlade grödor, vilket är en viktig grund för de föreslagna lättnaderna i lagstiftningen.
Men det bryr sig inte Greenpeace om; de vet minsann bättre än forskarkåren. Ja, så skarptecknad är den riskprofil som Eva Corral ser i sin kristallkula att hon använder bestämd form. Hon talar inte om ”eventuella risker med tekniken”, utan fastslår att ”riskerna med tekniken är okända”.
Hur hon kan veta att riskerna finns, med tanke på att de är okända, är väl en kunskapsteoretisk gåta för oss andra att grubbla över, nu när frågan om månen är en honungsmelon kan avfärdas. Någon närmare släktskap med vetenskapligt tänkande har ingen av frågorna.