FN har varnat för undergången sedan -72 och de har haft fel hela tiden

För några år sedan skrev Clyde Haberman i New York Times en med videoklipp illustrerad krönika om världens förestående undergång.

The second half of the 1960s was a boom time for nightmarish visions of what lay ahead for humankind. 

(Andra halvan av 1960-talet var det högkonjunktur för mardrömsvisioner av vad som förestod för mänskligheten.)

Jag var då, under andra halvan av 60-talet, reporter på Kvällsposten och skrev en del om dessa framtidsspaningar. 1972 hade jag övergått till Sydsvenskans ledarredaktion, och en påminnelse om den då fortsatt rådande tidsandan fick jag när jag på Twitter såg ett klipp från Dagens Nyheter den 25 januari 1972:

”VI HAR TIO ÅR PÅ OSS ATT HEJDA KATASTROFEN”

Den intervjuade var Maurice Strong, generalsekreterare för FN:s miljökonferens i Stockholm detta år. Likheterna mellan 1972 och 2019 är påtagliga.

Det amerikanska akademiska året 1973/74 studerade jag på Stanford och mötte där den undergångsångest som Habermans artikel främst handlar om – profetian om att bristen på mat skulle leda till massvält och död i stor skala.

I FN-systemet har världens undergång varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. Kanske ett effektivt sätt att skapa stöd för organisationen?

De föregivet vetenskapliga dystopierna har ofta blivit bestsellers. 1968 kom biologiprofessorn Paul Ehrlichs The Population Bomb som förkunnade att kampen för att föda mänskligheten var förlorad. Under 1970- och 80-talen skulle hundratals miljoner människor svälta ihjäl helt oavsett vilka åtgärder som vidtogs. Jag mötte Ehrlinch på Stanford när jag studerade där. Han var då tveklöst universitetets mest medialt uppmärksammade professor.

Nästa bestseller i denna genre var Romklubbens The Limits to Growth som kom 1972. Raden av dystra förutsägelser på det temat fortsätter att publiceras men de kanske inte får samma uppmärksamhet längre. Möjligtvis beror det åtminstone delvis på den verklighet som vederlade Ehrlichs spådom. I FN-systemet har världens nära förestående undergång varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. Kanske ett effektivt sätt att skapa stöd för organisationen?

En nyutkommen bok som både tecknar en intressant framtidsbild och ger perspektiv på en av dagspolitikens hetaste frågor, migrationspolitik, är de båda kanadensarna Darrell Brickers och John Ibbitsons Empty Planet: The shock of global population decline (Crown, 2019). Bricker är VD för Ipsos Public Affairs och Ibbitson är en av Kanadas mest välkända och respekterade journalister. Han är verksam på Globe and Mail, den kanadensiska kvalitetstidningen. Boken utvecklar på ett lättläst och välskrivet sätt sitt resonemang om de problem som en del fokuserat på: en fortskridande överbefolkning.

Den ena är att FN-prognoserna om världens kommande överbefolkning (Ehrlich i ny tappning) sannolikt är helt felaktiga eftersom de allra flesta tecken pekar på att världens befolkning efterhand kommer att krympa.

De börjar sin berättelse för 70 000 år sedan då vulkanen Mount Tuba på Sumatra fick ett enormt utbrott – världshistoriens värsta katastrof som nära nog utplånade mänskligheten. Mänskligheten har sedan dess upplevt ett antal monumentala katastrofer som dramatiskt reducerat befolkningen, till exempel pesten på 1300-talet som inträffade samtidigt som en period av global nedkylning. Då dog minst en tredjedel av Europas befolkning – kanske rentav 60 procent.

USA ser författarna alltså som det land i världen som har de bästa förutsättningarna att långsiktigt vara stort och ekonomiskt vitalt – tack vare migrationen.

När jag läste boken slogs jag av tanken att det finns andra, än mer aktuella dystopier som tål granskas på samma effektiva sätt som här hotet från en överbefolkad jord. Habermans New York Times-krönika har nu fyra år på nacken men den är en viktig påminnelse om undergångsprofetiornas förmåga att ständigt förnya sig.

Det råder inte direkt brist på förslag om att införa en global diktatur med anledning av exempelvis klimathot och överbefolkning.

Tidigare i år skrev professorerna Carl E Olivestam och Rune Wingblad en försynt hållen artikel i Svenska Dagbladet där de resonerande kring det faktum att vi åter – inte minst i Sverige men ingalunda bara här – återigen fått en pietistisk domedagsprofetia om att världen går under.

De slutade sin artikel så här:

Tyvärr är miljöpietismen en starkt konservativ kraft som motverkar sitt syfte. Istället för att blockera ny kunskap måste vi skaffa oss kunskap om nya möjligheter. Om vi inser att ett kortsiktigt individuellt agerande också måste följas av en långsiktig resa med kollektivt agerande som organiserar en samhällsomställning, så kan omställningen till optimism ske relativt snabbt. Vi bör samtidigt inse att resan är målet.

Det finns goda skäl att verkligen fundera över att det som står på spel är vårt framtida förtroende för det politiska systemet, och därmed demokratin. Det råder ju inte direkt brist på förslag om att införa en global diktatur med anledning av exempelvis klimathot och överbefolkning.

Åtminstone bör man nog visa viss skepsis mot olika FN-teser om att det råder 100 procent visshet om vad som kommer hända i framtiden.