De intellektuella och undergången
Intellektuella har ofta attraherats av misantropiska och antidemokratiska idéer. Klimatfrågan har skapat en ny möjlighet att föra fram dem, menar David Andersson.
Klimatfrågan är en av vår tids största politiska problem. Alarmismen kan dock bli farlig och en del lösningar som har föreslagits är förfärande. Till exempel har det hävdats att vi bör sluta föda barn för att rädda klimatet. Naturligtvis finns det en viss logik i sådana förslag: om mänskligheten utplånas kommer miljöproblemen utan tvivel att minska. Frågan är dock hur stor nyttan med detta då skulle vara.
Besläktad med denna ståndpunkt är uppfattningen att vi måste införa diktatur för att rädda jorden. Det kan finnas skäl att påminna om att såväl antihumanistiska som antidemokratiska idéer framförts i den svenska debatten också innan klimatfrågan blev central. Man kan ibland få intrycket att miljöproblemen har blivit en förevändning för att på nytt lägga fram förslag som tidigare har ansetts obsoleta.
Tännsjö ville avskaffa yttrandefriheten
Filosofen Torbjörn Tännsjö har på senare tid uppmärksammats för sina idéer om en global klimatdiktatur. År 1979 publicerade han Istället för yttrande- och tryckfrihet. Där argumenterade han för att de nämnda friheterna tenderar att gynna ekonomiskt starka och välartikulerade minoriteter. I skriften skisserar han ett utopiskt, planekonomiskt samhälle, där staten äger produktionsmedlen: ”I Utopia finns en enda dagstidning, Folkets Dagblad. Den når alla medborgare som morgontidning, utan kostnad […] Ingen lag i Utopia stadgar något om en individuell rätt för var och en att fritt uttrycka åsikter.” Skriften avslutas med det optimistiska utropet: ”Utopia är möjligt att vinna. Yttrande- och tryckfriheten bör på sikt avskaffas!”
1960- och 70-talet var över huvud taget en tid då svenska intellektuella attraherades av totalitära tankegångar. Författaren Göran Palm menade i sin uppmärksammade bok En orättvis betraktelse (1966) att vi borde sluta tala om demokratier och diktaturer. I verkligheten finns det inga utpräglade demokratier, det är ett för ineffektivt system för att fungera. I stället borde vi tala om bra och dåliga diktaturer; till den förra kategorin hörde Kina och Nordkorea.
Palm såg människor som perifera och parasitära
Efter den östeuropeiska kommunismens fall 1989 blev sådana angrepp på demokratin mindre vanliga. Göran Palm hittade nu en ny nisch i de ekologiska frågorna och publicerade 1994 boken En omodern betraktelse. Kritiker av 68-vänstern som Per Ahlmark och Kay Glans såg dock en kontinuitet hos honom. Ahlmark citerar i Vänstern och tyranniet (1994) uppseendeväckande uttalanden av Palm, som hävdade att begreppet solidaritet måste utvidgas till att ”omfatta också djur och växter”. Människan beskrevs som ”en ganska perifer och delvis parasitär figur”, som är mindre nyttig än metmaskarna. Ahlmark konstaterar att det hos Palm alltså inte handlar om att värna miljön för att skydda kommande generationer av människor.
Kay Glans, som recenserade En omodern betraktelse i Svenska Dagbladet, konstaterade att Palm hade behållit antiindividualismen och avskyn för det liberala, kapitalistiska samhället: ”Tidigare talade han i namn av tredje världens massor när han fördömde liberalism och humanism. Nu har de svikit hans förtroende genom att inte vara bärare av den samhällsomstörtning han önskade och därför har han utsett en ny subversiv kraft att vara talesman för – naturen och djuren. Moder Jord är den verkligt utsugna och fyller på vissa sätt samma funktion som massorna.”
Glans pekade samtidigt på att Palms antihumanism och naturdyrkan hade beröringspunkter med högerextrema föreställningar.
von Wright: Människan förtjänar att gå under
Palm var inte ensam om att vid denna tid ifrågasätta människans särställning. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright publicerade 1986 Vetenskapen och förnuftet, där han kritiserar det västerländska instrumentella tänkandet. I slutet av boken förklarar han:
Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art […] Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller efter ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.
Ur det kosmiska perspektivet spelar det alltså ingen roll om mänskligheten överlever.
Ett så uppseendeväckande budskap borde rimligen väcka indignation. Vetenskapen och förnuftet fick förvisso stor uppmärksamhet och blev föremål för en debatt i Svenska Dagbladet 1987. Bland von Wrights kritiker fanns de borgerliga partiledarna Carl Bildt (M) och Bengt Westerberg (FP), liksom naturvetenskapligt orienterade skribenter som Germund Hesslow och Tor Ragnar Gerholm. Men von Wright mötte också stöd och beundran.
Bland hans allierade fanns Olof Lagercrantz, som själv under 1980-talet själv gav uttryck för apokalyptiska tankegångar. Även pessimistiskt lagda konservativa skribenter, som var skeptiska till utvecklingstanken, kunde uttrycka sympati för von Wright. I debatten i Svenska Dagbladet ställde sig de borgerliga professorerna Thure Stenström, Stig Strömholm och Knut Ahnlund på hans sida. (I rättvisans namn skall sägas att Torbjörn Tännsjö har hört till von Wrights kritiker.)
Och då är det rimligen också oväsentligt hur enskilda individer eller grupper behandlas, om de utsätts för förföljelse eller har möjlighet att leva ett värdigt liv.
Ur det kosmiska perspektivet spelar det alltså ingen roll om mänskligheten överlever. Och då är det rimligen också oväsentligt hur enskilda individer eller grupper behandlas, om de utsätts för förföljelse eller har möjlighet att leva ett värdigt liv. (Citatet från Vetenskapen och förnuftet får mig att tänka på en scen i Carol Reeds berömda film Den tredje mannen. Den kriminelle Harry Lime, spelad av Orson Welles, befinner sig på hög höjd i Praterns pariserhjul i Wien. Han tittar ned på människorna och frågar vad det spelar för roll om några prickar där nere försvinner.)
Det långa tidsperspektivet var ofta avgörande när västerländska intellektuella under 1900-talet tog ställning för inhumana idéer och allierade sig med antidemokratiska riktningar. För sympatisörer till Lenin och Stalin fick drömmen om ett framtida lyckorike legitimera att oskyldiga människor avrättades och den nuvarande generationen offrades; ändamålet helgade medlen.
Georg Henrik von Wright var inte bara en internationellt ryktbar filosof utan också en fin essäist. Det finns skäl att läsa honom, precis som många andra författare och intellektuella som tänkt stora och djupa tankar. Men man bör tvivla på deras politiska klokskap.
Vanliga människor – och de politiker som de röstar på – har sällan något kosmiskt, eller ens globalt, perspektiv. De stora perspektiven finns i konsten och religionen, och kan göra våra egna liv rikare. Politiken mår däremot ofta bra av en viss kortsiktighet eller inskränkthet. Eller åtminstone en medkänsla med de människor som finns omkring oss, här och nu.