Varför så tyst om Olof Lagercrantz samröre med Ahmed Rami?
Hur kommer det sig att Olof Lagercrantz samröre med antisemiten och förintelseförnekaren Ahmed Rami inte tycks påverka bilden av honom som en rättskaffens humanist? Hur kommer det sig att Ola Larsmo, som annars brukar varna för hur nazismen breder ut sig i Sverige, så obesvärat tar emot DN:s pris Lagercrantzen?
I David Anderssons nyutkomna och högintressanta bok, Med skuldkänslan som drivkraft. Om svenska Israelvänner och västfiender, finns några uppgifter som torde få en del läsare att haja till. En av dem berör Olof Lagercrantz’ engagemang i början av 1990-talet för Ahmed Rami. Lagercrantz var då sedan länge pensionerad från sin tjänst som chefredaktör och kulturchef på DN, men åtnjöt liksom nu anseende som en rättskaffens humanist av den tjusiga sort som blott DN tycks kunna frambringa.
Ramis karriär var mindre tjusig. Han hade 1989 dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Detta som en följd av att hans radiostation, Radio Islam, var helt uppbyggd kring antisemitisk propaganda. 1992 bjöd han till Sverige in förintelseförnekaren Robert Faurisson. Men redan i mitten av 1980-talet hade det avslöjats att Rami samarbetade med Christopher Jolin, en av grundarna av Bevara Sverige svenskt. Även Jolin hade förnekat Förintelsen och skrev för Ramis räkning artiklar om världsomspännande judiska konspirationer .
1990 krävde Lagercrantz att Rami skulle frikännas och ett år senare uppvaktade han Sveriges Televison med anledning av en tysk dokumentärfilm om nynazism, där Ramis verksamhet granskades. Lagercrantz menade att filmen ägnades åt att ”smäda och förnedra en man som redan straffats hårt och vars dom av många rättskaffens människor ifrågasatts”.
En av förtjänsterna med Anderssons bok är att den med utgångspunkt i Israeldebatten förkarar varför vänstern i nutiden har kunnat göra gemensam sak i vissa frågor med extremhögern. Den enkla förklaringen är att den motsättning mellan demokrati och diktatur, som tycktes falla ut naturligt efter andra världskriget, var problematisk för vänstern. Utifrån det perspektivet framstod ju den kapitalistiska världen som överlägsen samhällen utan kapitalism och liberalism.
Därför kom man att hävda att den viktiga skiljelinjen i stället gick mellan rika länder, det vill säga västvärlden, och länder vars fattigdom var en följd av västlig kolonialism och imperialism. En sådan fokusförskjutning innebar dock att nazismens brott trivialiserades. Enligt den postkoloniala vänstern är inte Churchill nödvändigtvis att föredra framför Hitler. Att vi har den förre att tacka för att den senare besegrades har börjat falla i glömska. Och en ny förklaringsmodell har tagit form, där Nazityskland framstår som ett exempel på västlig kolonialism. I en intervju 1984 påpekade Lagercrantz i enlighet med en sådan logik: ”Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag. Det var bara tekniken som tog ett steg framåt. Vår vita civilisation har haft folkmordet som praxis i femhundra år.” Skillnaderna mellan dagens västvärld och Nazityskland är i själva verket marginella.
Samma tankefigur användes intressant nog i försvaret av den franske nazisten Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”, när denne åtalades 1987. Från den nynazistiskt finansierade försvarssidan ställdes den retoriska frågan till åklagaren: ”Kan ni verkligen som vit sätta er till doms över Barbie?”.
I dag lärs den sortens tankefigurer ut som sanningar på svenska universitet. Och på DN delar man årligen ut den tjusiga utmärkelsen Lagercrantzen. I år gick den till Ola Larsmo, en man som gärna påtalar hur nazismen breder ut sig i dagens Sverige men mig veterligen aldrig berört Olof Lagercrantz märkliga piruetter i Rami-affären.