Donald Trump är högerns svar på identitetsvänstern
Att kultur- och identitetsvänstern blir upprörd av Donald Trumps användande av "fake news" och "fake facts" är en aning ironiskt. I flera decennier har de själva ägnat sig åt att ifrågasätta objektiv kunskap och tala om olika alternativa verklighetsbilder. Att de nu reagerar tvärtom kan kännas befriande, men får inte hindra oss från att ifrågasätta populistiska generaliseringar såväl från Trump som från identitetsvänstern.
Donald Trump tenderar att alltmer framstå som högerns svar på identitetsvänstern. Ta bara fenomenet fake news. Var inte ifrågasättandet av ”fakta” själva poängen med de maktkritiska analyser som kultur- och identitetsvänstern omhuldade under flera decennier? Utifrån ”maktkritiska perspektiv” ifrågasatte identitetspolitiska tänkare och tyckare hänvisandet till objektivitet, kunskap och fakta. I stället menade de att det var viktigt att fundera över vem som var avsändare samt att sätta in avsändaren i större kontexter av över- och underordningar. Med dylika premisser har de från ett genusperspektiv betraktat kulturhistorien. De har drivit teser som att manliga konstnärer, konstkritiker och konsthistoriker i egenskap av män har haft någon sorts gemensamt intresse att hålla kvinnliga konstnärer på mattan. Därför påstås män i etablerade medier, på universitet och på konstinstitutioner under lång tid ha spridit en falsk bild av verkligheten. Fake facts.
I postkoloniala studier applicerades motsvarande perspektiv på européer som skrev om icke-europeiska kulturer. Edward Said ansågs visa att en omfattande tradition av fake facts utmärkte studiet av Orienten, även här under den ”objektiva” vetenskapens täckmantel.
Själv är jag kritisk till den sortens studier. Det betyder dock inte att jag förespråkar en rigid syn på sanning, fakta, kunskap och objektivitet. Tvärtom menar jag att varje tids vetenskap präglas av sin tids fördomar. Problemet med en forskare som Said var att han fokuserade just på fördomarna och bortsåg från de individuella avvikelserna hos de västerlänningar som beskrev Orienten. Icke desto mindre har hans ”avslöjanden” om ”etablissemangets” spridande av ”fake facts” under decennier alltså hyllats på universitet och tidningsredaktioner – så att en ny ”sanning” till slut har etablerats.
Utan att förringa problemen med exempelvis rysk desinformation, ter det sig lite märkligt med den svenska vänsterns upprördhet. Vad är man egentligen så arg över, när man så länge har ifrågasatt fakta och objektiv kunskap? Jo, över att det förekommer ifrågasättanden av nyhetsvärderingen i den sorts mediekanaler som traditionellt sett åtnjutit förhållandevis högt förtroende: Dagens Nyheter, SVT, SR etcetera.
Med Trump vänds identitetsvänsterns resonemang mot den själv. Det kan kännas befriande, men det får inte hindra oss från att kritisera populistiska generaliseringar såväl när de kommer från Trump som när de kommer från identitetsvänstern.
Vi bör också ha i åtanke att det i dag är lika angeläget att skärskåda identitetsvänsterns teorier och hypoteser, som det i alla tider varit att kritisera vetenskapliga ”sanningar”. I morgon kommer dagens teorier och hypoteser att visa sig lika otidsenliga och tidsbundna som de teorier och hypoteser som uppfattades som dagsens sanning för hundra år sedan.
Nu hävdar man, både från svenska tidningsredaktioner och till och med från regeringshåll, att det är farligt att kritiskt ifrågasätta diverse hypoteser om verklighetens beskaffenhet som i dag är populära bland personer på mediernas och universitetens maktpositioner. Det framstår til syvende og sidst som farligare än själva ifrågasättandena – även i de fall då de kommer från rena stollar.