En väckelserörelse för klimatpopulister

Det mest fascinerande med Greta Thunberg är inte hon som person, utan omvärldens reaktion. Med sin ”skolstrejk” på fredagar med plakat utanför riksdagen, via en global medial uppmärksamhet som få svenskar förunnats – hon har till och med hamnat på Vogues omslag – har Greta blivit ett fenomen. Hennes namn har letat sig in i vardagsspråket; ”det här skulle Greta ha gillat” har kommit att bli en synonym för ”det här är bra för klimatet”. 

Greta Thunberg är född 2003, samma år som Fredrik Reinfeldt blev partiledare och den sista Sagan om Ringen-filmen kom. Hon har blivit ledarfiguren för en klimatrörelse som, med Thunbergs ord, vill att vi ska få panik: ”Om ditt hus håller på att brinna ned och du vill ha kvar det kräver det ett visst mått av panik.” Huset, det är Jorden.

Om Greta får Nobels fredspris kommer ingen att bli förvånad. Men, som sagt: Det mest intressanta är inte att en tonåring med Asperger har stor framgång som opinionsbildare, utan de känslor hon väcker bland sin publik.

Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman ville i somras att en stjärna skulle uppkallas efter Greta.

Somliga blir ”frälsta” och säger att Greta är den enda personen i det offentliga garnityret som det går att fästa något hopp till. Deras indirekta poäng är bristen på motsvarande karisma och ledarskap hos etablissemanget, som mest verkar bestå av psykopater och plattfötter. Ironiskt nog verkar denna uppfattning finnas även inom etablissemanget. Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman ville i somras att en stjärna skulle uppkallas efter Greta och en planet i omloppsbana heta Hopp, ”så får hoppet kretsa kring stjärnan Greta som en påminnelse om vad som behöver göras för vår planets överlevnad. Få svenskar har bidragit så mycket till hopp och framtidstro som Greta Thunberg.” 

Andra blir skogstokiga över hennes uppenbarelse, eller de nyss nämnda entusiasterna. De talar om att ”hon är ju bara ett barn”, ofta i samma mening som de ofta vräker ur sig invektiv i stil med dem som kan höras på en avkristnad högstadieskola under lunchrast. Ytterligare andra argumenterar som vore Greta Thunberg en ledande världspolitiker som kan förväntas ha koll på allt, inte en opinionsbildare.

Fenomenet ger upphov till frågan hur vi egentligen ska behandla ”barn” i samhällsdebatten. Bör vi ta någon notis om dem över huvud taget?

”Bara ett barn”

En inte ovanlig invändning mot Greta är att ”hon är ju bara ett barn”. 

Rent sakligt är det dels fel, dels orimligt. Hon är 16 år. Det finns sextonåringar som är mer mogna än tjugoåringar. Det räcker med att fråga ungdomar själva, och du får svaret att de mycket väl vet vad de håller på med. Det börjar redan i femårsåldern med ”Kan själv!”, ett påstående som gradvis blir sannare och sannare med stigande ålder, och i tonåren börjar det faktiskt finnas fog för detta påstående.

Ingenting tyder på att 16-åringar har svårare att hantera verkligheten än 70-åringar. Visst, de förra är oerfarna och saknar referensramar, men de senare riskerar att ha fastnat i fördomar och låsta föreställningar. Det finns lika många gaggiga äldre som inbillningssjuka tonåringar. Lösningen är att ta alla på lika stort allvar och inte låta ålder spela roll när vi bedömer någons argument.

Visst, vi vet att yngre har en hög riskbenägenhet. I vissa amerikanska delstater är det exempelvis förbjudet för yngre att köra bil tillsammans. Studier visar att ungdomar som kör bil tillsammans, i synnerhet på nätterna, är farligare bakom ratten än personer som kör med alkohol i kroppen. Ett skäl är att hjärnan går igenom en förändringsfas och är extra öppen för nya intryck, vilket kan leda till både förnyelse och överdrifter. Det som ger nya insikter kan också bli dödligt risktagande.

Samtidigt kan ”ung och dum” vara en tillgång. Det finns sammanhang där de yngsta eller mest nyinvalda talar först, eftersom de äldre och erfarna därmed förhoppningsvis får värdefulla insikter, och inte med sin pondus riskerar att reproducera gamla föreställningar. Det förekommer exempelvis i den vetenskapliga världen, som annars riskerar att endast göra framsteg i samma takt som de gamla professorerna begravs.

Vi vet, av erfarenhet, att erfarenhet kan vara en bromskloss. En flock tonåringar på världsräddarhajk har sina sidor, men det har även de medelålders, som genom att systematiskt bara umgås med sina jämnåriga fastnar i sin generations tankemönster. I den bästa av världar kan vi skapa ett samspel mellan naiva ungdomar och tjurskalliga äldre. 

Det finns lika många gaggiga äldre som inbillningssjuka tonåringar.

Min egen upplevelse av detta är hur det gick när man under min uppväxt kunde konstatera att USA betedde sig förjävligt i Vietnam. Vi protesterade och ansåg att Sverige borde ta ställning mot stormaktens övergrepp. Av de äldre fick vi då veta att vi var unga och dumma, att USA minsann hade befriat oss från Hitler, att det inte är ens fel när två träter och att vi borde åka till Sovjet för att se vad kriget egentligen handlade om.

Vi fick läsa på. Vi fick tala om för de äldre att det stygga Sovjet också hade ett finger (eller snarare 100 divisioner) med i spelet när Hitler besegrades, och att små länder ska hålla ihop mot stormakterna. Vi fick också en viss hjälp av bildsättningen i media. Så småningom slutade Socialdemokraterna att utesluta FNL-aktivister och försökte ta över de ungas proteströrelse. 

Till och med Högerpartiet fick vika ner sig. Självaste Gösta Bohman skrev under den stora protestlistan mot bombningarna.

Ung och dum kan således få rätt – utan att nödvändigtvis ha rätt. Lärdomen är, att en hel del av invändningarna från de äldre också kom att sätta sig hos oss yngre. Vi upptäckte, efter att vietnameserna kastat ut jänkarna, att det därmed inte blev ett paradis. Tvärtom. Sovjet-invändningarna från de äldre visade sig vara relevanta, men på ett annat sätt än vad de själva begripit.

Slutsats: Ung och dum är bra, äldre och korkad likaså.

Även historikern Dick Harrisson har dragit paralleller mellan Jeanne d’Arc och Greta.

Listan på unga pionjärer kan göras rätt lång. Jeanne d’Arc, förstås. Hon är ett bra exempel på hur en ungdomlig entusiasm kan smitta av sig – och kanske ännu bättre hur de äldre och förståndiga döms av historien som enfaldiga, grymma och visionslösa.

Debattören Isobel Hadley-Kamptz har rakt ut kallat Thunberg ”en Jeanne d’Arc med flätor”. Även historikern Dick Harrisson har dragit paralleller mellan Jeanne d’Arc och Greta. Att jag själv gjorde associationen med jungfrun från Orleans beror på det djupa intryck serietidningen Illustrerade Klassiker en gång gjorde på mig. Dessa tidningar gavs ut med början på femtiotalet för att bilda den yngre generationen i litteraturens och historiens stora händelser. De ikoniska teckningarna av Jeanne d’Arc i denna tidning (”Jungfrun från Orleans”, Nummer 11) förstärktes av kontrasten till de äldre gubbarnas svekfulla miner, tvehågsna obeslutsamma uppsyn eller grymma grimaser. 

När jag läser om serien i dag inser jag förstås att någon som Jeanne d’Arc, som av inre röster drivs att ställa sig i spetsen för en här som ska besegra engelsmännen, inte bör få ett svärd av de vuxna, utan medicineras eller behandlas av den psykiatriska professionen.

Samtidigt: Är det inte just denna typ av entreprenörskap som driver oss framåt? Ta exemplet Jesus! Denne var förvisso övermogen, runt 30, när han drog igång sin sedermera rätt framgångsrika rörelse. Hans följare var dock, om vi får tro forskningen, mycket unga. Flera var tonåringar.

Vi måste ställa oss frågan om inte Greta Thunberg också har möjlighet att förändra historiens gång – och i så fall, till det bättre eller till det sämre?

I den karaktärsdanande undervisningen i 60-talets skola matades vi med exempel på heroiska unga, förutom Jeanne och Jesus, som alla hade framgång därför att de bröt vuxenhetsmönstret. Vi läste ur skolbiblioteket om Horatio Nelson som påbörjade sin karriär som sjöofficer i tonåren. Hade han lyssnat på goda råd hade han stannat på landbacken, eftersom han var notoriskt sjösjuk. Hans exempel sade oss att kämpa vidare, även mot sunt förnuft.

Den store uppfinnaren John Ericson började tidigt rita av olika typer av maskiner när han hängde med sin farsgubbe i gruvor och vid kanalbyggen. Hans förmåga upptäcktes och världshistorien påverkades bland annat av hans skapelse Monitor, pansarskeppet som besegrade sydstaternas motsvarighet Merrimack.

För att inte tala om Karl XII! Som ung var han ett geni – men ju äldre han blev, desto sämre gick det. Ungefär samma sak drabbade Alexander den Store.

Vad vi inbillades att tro, var att om de unga hade stoppats från att ta ett steg framåt, hade engelsmännen alltjämt behärskat Frankrike, kristendomen inte skapats, Nelson inte segrat vid Trafalgar, USA ännu haft slaveri och hunnerna behärskat världen. Alla exempel på unga personer som bidragit till att förändra historiens gång gör att vi måste ställa oss frågan om inte Greta Thunberg också har möjlighet att göra det – och i så fall, till det bättre eller till det sämre?

Klimatfrågan

Detta är inte rätt plats att försöka slå fast hur illa det är med klimatet och mänsklighetens framtid. Låt oss nöja oss med att göra ett par konstateranden, och utifrån dem göra ett par antaganden.

För det första är det skillnad på klimat och väder. Det vet de flesta; ändå mumlar vi gärna något om att en fin sommarvecka antyder att det inte är så illa ändå. När det kommer en kaskad av regn och stormar utöver det vanliga ser andra det som en bekräftelse på att katastrofen närmar sig. 

Både klimatförnekare och klimathysteriker tar enskilda väderupplevelser som intäkt för att de har rätt, men klimat är något annat än väder. Det är långsiktigt. Det krävs tusenårsperspektiv för att säga något vettigt.

För det andra: Vi vet att klimatet ändras över tid. Det är inte konstant, utan en dynamisk process som beror av faktorer vi inte kan göra speciellt mycket åt, exempelvis solens aktiviteter. Att det kommer att bli en ny istid är exempelvis inte resultatet av att CIS-män inte åker buss. Det ingår i jordelivets grundprogrammering.

För det tredje: Det är inte orimligt att tänka sig att det – förutom naturliga klimatförändringar – också tillkommer förändringar förorsakade av människorna. Det är mindre konstigt än att vi inte, med den stora mängd vi ändå är, och det ”brus” vi åstadkommer, skulle påverka.

För det fjärde: Om vi nu påverkar klimatet, utan att egentligen vilja det, är det också möjligt att påverka i ”rätt” riktning? Troligtvis, men vi har ett problem med att agera rationellt. Det finns ingen I Natt Jag Drömde-instans som kan verkställa. Oavsett om vi ser framför oss en dirigerande makt som ställer allt till rätta – eller att det upprättas ett system som bättre utnyttjar marknadskrafterna och den osynliga handen – kommer nationella, geopolitiska, ekonomiska och traditionalistiska intressen att störa processerna. Allmänintresset, att försöka minimera skadorna för mänskligheten, står emot ett oöverskådligt sammelsurium av särintressen och det saknas institutionella lösningar för att hantera detta.

Det är svårt att tänka sig att människor frivilligt kommer att överge sin industriella livsstil och helt byta tillvaro med hänvisning till diffusa påståenden om att det är på väg att gå åt helvete. I synnerhet som detta med den stora (bildliga) kometen som ska ödelägga vår planet är en ständigt återkommande varning. Varför skulle det stämma den här gången?

Det är svårt att tänka sig att människor frivilligt kommer att överge sin industriella livsstil.

Det är denna problematik som gjort att några av klimatalarmisterna uttalat tankar på något slags diktatorisk beslutsprocess som tvingar människor att anpassa sig, något de fått på pälsen för. Samtidigt är det mycket möjligt att ett demokratiskt samhälle inte kan hantera en sådan övergripande kris som de värsta klimatscenarierna innebär.

Låt oss anta att 1) mänskligheten genom sina miljöpåverkande aktiviteter har skapat en hastigt annalkande klimatkatastrof och 2) att det endast går att förhindra denna katastrof, eller åtminstone lindra den, genom radikala konkreta insatser. Finns det några som har makten att verkligen åstadkomma något sådant om vi samtidigt har ett folkstyre?

Om vi gör antagandet att alarmismen har verklighetsförankring, så räcker det inte att förbjuda plastkassar, subventionera laddstationer för elbilar eller förmå folk att sortera avfall. Vem som helst kan övertalas att lägga metall, plast och pappersförpackningar i olika kärl. För att inte tala om att glasflaskor skiljs ut, att färgat glas och ofärgat separeras. Allt det där finns det ett intuitivt stöd för, och det är besvärligt men överkomligt.

Det vi talar om här är dock inte några förändringar på marginalen utan en kvalitativ omläggning av människors livsstil. Slut med omfattande vardagliga transporter, lyxen att ha två hus, masskonsumtion av kläder, mat och andra varor som vi (överlevnadsmässigt) klarar oss utan. 

Är det sannolikt att man inom ramen för ett system med självständiga demokratiska nationer kan genomföra dessa åtgärder? 

Här står, kan vi säga, två hållningar mot varandra.

Gretorna

Gretorna vädjar till världssamfundets ledare att ta sitt ansvar och genomföra klimaträddande beslut – trots att allt pekar på att de inte har sådana instrument att tillgå. Hoppet hämtas från att det har funnits stunder när människorna lyckats lyfta sig själva i håret och åstadkomma koordinerade insatser för att rädda sig. Att vi har något mer än djuriska instinkter att tillgå, när det väl kräver.

Här finns ofta en stor tilltro till hur en stor berättelse kan fånga människors engagemang och få dem att höja sig över sina egoistiska böjelser. En berättelse som har en förkunnare med lyskraft och entusiasm. En karismatisk katalysator. En Gustav Vasa, en Luther, en Churchill – eller en Greta.

Demokraterna

Demokraterna hävdar att det visst går att genomföra rimliga åtgärder inom ramarna för en demokrati, trots att allt pekar på att den politiker som försämrar för folk förlorar nästa val. Här står tron till folkrörelsemänniskornas mångfald och lokala engagemang, ungefär som nykterhetslogerna fick folk att sluta supa kan skolor, kommuner och föreningar påverka människor i den vardagliga handlingen. Det är på avfallsåtervinningen som mänsklighetens räddas.

Och, säger demokraten, den auktoritära lösningen kommer att vara lika mycket infiltrerad av särintressen, feltolkade data och kortsiktigt ledarskap som den demokratiska processen.

Inom ramen för denna uppfattning finns också tron på marknadsmekanismen. Om den som skitar ner får betala för detta, kommer folk att ändra sitt beteende. Klimatsmarta lösningar kommer att fortsätta lanseras av entreprenörer och tekniker i skön samverkan, bara incitamenten finns där.

Så om Gretorna spanar efter ledare som med sina karismatiska uppenbarelser kan få oss att ändra våra förödande vägval, förväntar sig demokraterna att det är de många små rörelserna som ska lösa problemet.

Greta-hajpen

Vi som sett The Day after Tomorrow vet att klimatkatastrofen inleds med mycket små darrningar i vädret, för att följas av en ögonblicklig katastrof. Det ges inte mycket till betänketid.

Den upplevelseindustriella berättartekniken smittar av sig på vårt sätt att se tillvaron. Våra tolkningsmönster och kognitiva instrument är i hög grad påverkade av den mediala berättarkonstens mekanismer.

Om vi hemfaller åt ett organiskt synsätt är det lätt att förstå samhällsklimatet som en ombytlig personlighet som varierar mellan eufori och depression, mellan glädje och ångest. Just nu är vi inne i en ångestperiod, ett slags baksmälla efter en period av levnadsglad upptäckarglädje, där vi tindrat oss fram till nya upplevelser, flygluffat runt världen och brutit gamla förlegade mönster för hur människor ska leva tillsammans. Nu sitter vi här med en dramatisk ökning av psykisk ohälsa – och klimatångest.

Här är lösningen piller, terapi och ångestdämpande ritualer för att komma över samtidens ruelse – och snart kommer vi att lära oss leva med att inte kunna flyga överallt, leva med att det är normalt att ha en psykolog som livscoach, och så småningom åter komma in i en period av eufori. Pendeln kommer att svänga tillbaka.

Om de alarmistiska klimatprognoserna stämmer, är enda räddningen att återgå till den neolitiska periodens sparsamhet (och ett liv på ständig svältgräns).

Kopplat till det organiska synsättet finns det dock en annan, dystrare framtidsvision, som i hög grad finner näring i traditionella religiösa föreställningar. Ett exempel är föreställningen att varje epok präglas av födelse, blomstring, död.

Ur paradiset drevs vi av våra drifter. Vi har haft vår tid i jämmerdalen. Och nu hörs dombasunen ljuda. Vi har möjligheten att nå himmelriket, bara vi låter oss övertygas om den rätta vägen.

Med det perspektivet är det lätt att förstå Gretorna. 

Budskapet är att vi har uttömt våra möjligheter att vandra vidare längs den inslagna industriella vägen. Det kommer inte att leda till att planeten utplånas, inte ens mänskligheten är helt avklarad. Däremot innebär det ett sammanbrott inte bara för den västerländska civilisationen; vi ser snarare en (framtvingad) återgång till ett mer lågfrekvent jordbrukssamhälle, där människor kultiverar de områden som fortfarande är beboeliga.

Det kommer i så fall att vara en plågsam process. Men ur något slags filosofiskt perspektiv kan vi säga, att den nedgången sker efter att vi lyckats nå den högsta divisionen i de civilisatoriska mästerskapen.

För några år sedan tillkännagavs att en majoritet av mänskligheten för första gången någonsin lever som medelklass. Vi har höjt oss från fattigdomen och tagit steget in i välståndet. Om de alarmistiska klimatprognoserna stämmer, är det dock just detta som kommer att sätta stopp för hela det mänskliga civilisationsprojektet. Enda räddningen är att återgå till den neolitiska periodens sparsamhet (och ett liv på ständig svältgräns).

Men vi kommer att överleva, och planeten må bättre.

Vi har från religionen en uppfattning om att räddningen står att finna i ”väckelsen”. Det är också det språkbruk som finns i diskussionen om Greta. Även förhärdade syndare som Donald Trump och Jair Bolsonaro kan ”väckas”. Det gäller att få maktmänniskorna att vakna, innan det är för sent. Frälsningen finns runt hörnet, inte för att få frid med Gud den här gången, utan för att försonas med naturen. 

Den ”strejk” som Greta Thunberg iscensatte liknar i hög grad den stund av kontemplation som förekommer i religionen. En dag i veckan viger vi åt att inte göra något som nöter på tillvaron. En stund för kontemplation.

En viktig aspekt av samtidens klimatrörelse är att vi alla kan agera symboliskt. Ringa i en kyrkklocka, skriva under ett upprop eller bara publicera en bild på oss själva framför parlamentet där vi kräver att makten agerar.

Det är en deltagande rörelse som uppmanar alla att ta sitt ansvar. Ungefär som när folk berättar att de sopsorterar fast de vet att allt sedan ändå åker iväg i samma tunna till förbränning. Det är inte den logiska kopplingen mellan handlingen och resultatet, utan den fromma förhoppningen kopplad till önskningen – ungefär som när vi symboliskt spottar tvi tvi tvi över axeln när en svart katt springer över vägen.

Syftet är att alla ska strejka, men på ett sätt som de känner sig bekväma med. Det ska vara lågmälda balanserade strejker, med polistillstånd och värdighet.

”Kära vuxna, använd er makt!” stod det på en av fredagsstrejkarnas skyltar (”Dear adults, use your power!”).

Det är inte någon revolution, direkt. Tröskeln för deltagande sätts mycket lågt.

Det är lätt att se en koppling mellan det genomslag som Greta Thunberg haft och framgångarna för populistiska rörelser.

Det är lätt att se en koppling mellan det genomslag som Greta Thunberg haft och framgångarna för populistiska rörelser. Det finns ett missnöje med den etablerade politiska strukturen. Än så länge tar missnöjet i allmänhet vägen via parlamenten och valurnorna. Sverigedemokraterna har till exempel fått politiskt inflytande genom den mekanism som demokratin erbjuder, rösträtten. De har inte behövt gå utanför de etablerade kanalerna. Vladimir Putin och Donald Trump är båda folkvalda. Måhända finns det täckning för etiketter som ”illiberal” eller ”auktoritär”, men det är fortfarande demokratiska system vi talar om. Även när det gäller Orbán, Putin och Bolsonaro.

Hajpen kring Greta Thunberg är också ett uttryck för längtan efter ett gravitationscentrum, ett centralt stråk där vi samlas kring lägerelden, som förr i tiden, och känner ett gemensamt projekt, en tillvaro som är större än oss själva. Samma sorts längtan tar sig uttryck i att vi röstar på ledare som pekar med hela handen, eller längtar efter någon sådan, helst någon som både är auktoritär och anständig. Den där vuxne i rummet, en post som i Sverige alltjämt är vakant.

Men det är också en längtan efter någon att beundra, någon som står upp för något och hjälper oss att definiera vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”. Detta uppdrag bärs just nu av Greta, som skapar den där härliga polariseringen som annars bara ett derby i fotboll kan uppbåda.

Greta skapar den där härliga polariseringen som annars bara ett derby i fotboll kan uppbåda.

Det sägs att det är de stora berättelserna som format mänsklighetens utveckling. Frågan är om det inte är tvärtom, att det är utvecklingen som skapat berättelserna. I vår kultur har kännetecknet för de flesta berättelser varit en stark framtidstro, att vi förvisso har ödesdigra utmaningar, men att det ändå, runt hörnet, inte bara finns en väg ut ur problemen utan också en ny tid. När någon mer melankolisk, deprimerande eller pessimistisk berättelse dykt upp har den med skohorn förmåtts passa in i den grundläggande positiva framtidstolkningen. Visst, jorden är antingen på väg att gå under, eller sprängas i småbitar, men bara vi tar oss i kragen så kommer det att lösa sig.

Det är svårt att inte komma tänka på det berömda text där August Strindberg beskriver sin samtids olika politiska inriktningar.

Den första kallades för ”Mollskinns-skolan” och ”förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom den starkaste skulle rå.”

Mot denna stod en annan inriktning som kallades för ”Samfundisterna” (eller ”Småfågelskolan”) och enligt Strindberg så strävande denna ”för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom den svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.”

Så fanns en tredje grupp, av Strindberg döpt till Boschmanerna, som ”ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalsprängning av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt ursprung.”

Det synes tydligt att när såväl Mollskinnare som Småfåglarna har problem så kommer Boschmanerna att breda ut sig. Då är det på sin plats att försöka förstå varför. Är det för att ”den vuxne i rummet” ännu inte klivit fram?